Monday, February 13, 2017

Knä v2.0 - skulle nog behövas

En kort reflektion på förra veckans post: inser att jag är lyckligt lottad. På så många plan!

Men så finns det ju små moln på himmeln emellanåt. T.ex. knät. Problemet ligger nog just nu inte så mycket i att jag inte kan böja knät ordentligt, utan snarare att jag inte kan sträcka ut det riktigt. Det saknas liksom några grader för att höger ben ska hamna i samma sträckta läge som vänster ben förmår. Och det är i knät som det tar stopp. Min läkare sa initialt att jag skulle räkna med att det kan ta upp till 4 månader innan svullnaden i brosket och knät skulle lägga sig. Nu är det över 4 månader sedan det hände och uppenbarligen är det fortfarande tillräckligt svullet på insidan av knät (ingen egentlig synlig svullnad på utsidan längre) för att rörligheten inte ska vara helt okej. Resultatet av detta är att knät "skaver" till och från, både på höger och vänster sida och att det krasar under knäskålen i bland. Men i princip ingen direkt smärta alls.

Oförmågan att sträcka ut ordentligt ger sedan ett gäng följdproblem. Dels blir mitt högerben och höger skinka väldigt sargad efter löpning. Speciellt efter längre pass. Då sitter stelheten kvar i hela baksida vad/lår/skinka betydligt längre än på vänster sida. Den sneda ställningen som det resulterar i ger sedan muskulära problem i ryggen, som ger snedställning i bäckenet, som ger benlängdsskillnad, som ger... Och till slut vet man liksom inte riktigt vad som är orsak och verkan längre.

Hårigt och blekt ben. Klara off-season-markörer. Och så knäskyddet förstås.
För mig skriker det här menisk, eller lös broskbit. Men tyvärr visade den första MR-undersökningen inte på några lösa broskbitar och inte heller några större skador på menisken. Min tes är därför att detta hänt efter den första undersökningen. Något som talar emot detta är att jag de senaste veckorna gått med ett knäskydd som dels ger stadga åt knäskålen och dels driver den åt vänster (inåt) och då faktiskt fungerar riktigt bra. När jag tar av mig skyddet så upplever jag att problemen blir större igen. Det skulle då tala för att det faktiskt är en fixering av knäskålen och stärkandet av muskler som håller den på plats som är den stora grejen. Det som jag dock känner talar emot det är ju att jag inte haft några som helst problem med knät innan incidenten. Det förklarar inte heller varför jag har nedsatt rörlighet i knät.

Och det största problemet i sig är väl just att jag inte vågar lita på att knät ska göra som jag vill. Känslan är någonstans att det skulle kunna braka ihop när som helst. Och det är inte någon trevlig känsla. Speciellt inte någon känsla som jag ha inför eller under den kommande sommaren.

Friday, February 3, 2017

Ytterligare lite perspektiv på 2016

En kollega sa: "Du är ju aldrig hemma" och syftade på att jag reser mycket. För några år sedan reste jag/vi i princip aldrig utomlands. Kanske någon charter typ vart 4:e år eller något. Jag har aldrig rest speciellt mycket utomlands, varken i min barndom, ungdom eller senare. Helt ärligt så ansåg jag nog då att det inte riktigt var värt pengarna och prioriterade annat. Det där har jag ju släppt lite på nu, minst sagt, och prioriterar verkligen resande på ett helt annat sätt. Det har givetvis mycket med min nyfunna hobby - triathlon - att göra, men familjen protesterar inte direkt över att få se mig sporta på nya ställen. Gärna i kombination med möjligheter till sol och bad. Och det känns väl lite som om det är en ganska viktig del av grejen med mitt tävlande. Om varje tävling hade gått i Vansbro (no offence) tror jag inte att det hade varit lite intressant för Anna och Valencia att föja med. Under 2016 hann jag/vi med:
  • Dubai - vecka med familjen och IM 70.3
  • Fuerteventura - weekend med TT och Challenge Fuerteventura
  • Lanzarote - vecka med Anna och IM Lanzarote
  • USA - 4 veckor med familjen och IM Lake Placid
  • Frankrike - weekend med Anna och företaget.
  • Tyskland - helg med Michelle och 1000 Lakes
  • Thailand - vecka med TT och IM 70.3
  • Singapore - knappt 2 veckor med familjen

CX-VM var kallt, lerigt, blött och helt underbart!
Reseplanerna (utanför Sveriges gränser) som det ser ut för 2017 hittills:
  • Luxemburg - helg med bästa CX-klubben på CX-VM
  • England - London
  • Frankrike - lång weekend i Nice med massor av cykling
  • Frankrike - över påsk i Cannes med familjen och Cannes International Triathlon
  • Frankrike - lång weekend i Paris med Anna och företaget 
  • Österrike - med Jocke till IM Austria
  • Thailand - vecka med TT

Alla tävlingar för 2017 är väl inte riktigt spikade ännu men det börjar väl utkristallisera sig så smått. A-tävlingarna: Klagenfurt, Ultratri och Kalmar är i alla fall spikade och det som återstår är väl att lägga ut lite lämpliga delmål runt omkring dessa.

Även om det inte blev riktigt lika mycket tävlande under 2016 som 2015 blev det ju ändå en hel del:

8 st triathlon blev det under året; 2 IM, 5 HIM och 1 sprint. Betyder alltså att jag är uppe i 35 triathlontävlingar sammanlagt.

Avslutar den här listtunga posten med ett av mina absoluta favoritfoton från 2016. Tycker liksom att det speglar hela känslan med med triathlon; styrkan, naturen, friheten, ensamheten, strävan att komma framåt. Att det dessutom är fint väder och bilden är tagen under den bästa semestern någonsin gör ju inte saken sämre. Nu lämnar vi 2016 och fokuserar helt och hållet på framtiden.

Tuesday, January 3, 2017

Berg- och dalbana...

... är väl ett lämpligt sätt att beskriva 2016. Det började liksom ganska bra med distansrekord, en spektakulär och riktigt bra tävling i Dubai (dock med vissa bekymmer innan). Sen blev det inte alls så bra. I början på mars konstaterades ett diskbråck i ländryggen (igen). Träningen blev självklart lidande, speciellt löpningen, men faktiskt bara en DNS. Jag åkte till Fuerteventura i slutet av april och kunde faktiskt genomföra Challenge Fuerteventura med hedern i behåll även om löpningen inte var mycket att hänga i julgranen. Förhoppningarna inför IM Lanzarote förändrades väl en dal med anledning av diskbråcket; från att vara en tävling som jag verkligen ville prestera på till ett lopp att genomföra på ett bra sätt. Sen blev det ju tyvärr inte alls som ville. Peter kraschade, min mage havererade, löpningen var kass och känslan var helt och hållet svart. Helt enkelt ett dåligt genomfört race som faktiskt nästan lämnade mig lite deprimerad. Men skam den som ger sig.

En vecka efter Lanzarote körde jag Utö Swimrun med Sofi, och det var förvisso kallt, men riktigt riktigt kul! Jag körde Stockholm Swimrun Generation med Valencia och även Sprint-RM i Uppsala med en klart godkänd 6;e plats i M40-44. Som en sista förberedelse inför årets andra Ironman åkte jag till Vansbro och körde RM på medelsdistans. En stabil men inte helt toppad insats landade mig på 4:44 och 22:a plats av 74 i M40-44. Framför allt var det väl återigen löpningen som inte var top-notch. Hade helt enkelt inte fått tillbaka den formen som var på väg innan diskbråcket. Överlag var dock det hela på väg åt rätt håll och förhoppningarna inför Lake Placid var goda.

Team Danger på Thanyapura - en grym vecka som tyvärr stördes lite av knäproblem.
Sen åkte vi till USA för årets stora mål, den andra IM:en för året och min 5:e sammanlagt, Ironman Lake Placid. Och det gick ju trots allt hyfsat bra. Återigen var det löpningen som inte riktigt blev som den skulle. Kramp och trötthet satte lite stopp för det. Däremot jobbade jag med en positiv känsla under hela loppet och i slutändan hamnade jag faktiskt på en 170:e plats av ca 3000 vilket är min i särklass bästa placering i en IM. Resten av USA-semestern var för övrigt helt fantastiskt. Lyckades få till både löpning och cykling i Central Park. Mer sånt!

Väl hemma i Sverige lyckades jag sen ganska enkelt att köra mitt första SMACK-tempo med ett snitt över 40 km/h (krävs väl bara ett nyckelbensbrott nu för att jag ska få kalla mig för riktig cyklist). I slutet av augusti åkte hela familjen till Tjörn och äntligen lyckades jag få till en fullträff; medeldistansen på PB (4:39:17) och en 6:e plats (av 29) i M40-44. Den vassaste insatsen stod dock Valencia för som körde sin första motionssprint på ett väldigt övertygande sätt.


Simningen har lyft sig ett snäpp och blivit så mycket roligare med TT under 2016

Efter Tjörn följde en väldigt lugn vecka. Kompisarna i CK CX hade börjat ladda för CX-säsongen och jag hade väl några tankar på att komma igång och köra lite, men det blev liksom aldrig av. CX är verkligen vansinnigt kul, men det är inte helt lätt att ladda om och börja köra mjölksyra direkt efter triathlonsäsongen är slut. Jag passade däremot på att köra Stockholm Velothon som faktiskt var mer kul än vad jag tänkt mig, och komma igång lite med grundträningen. I den här vevan tog jag även upp kontakten med KJ Danielsson och bestämde mig för att anlita honom som coach i min kommande "satsning" under 2017 och 2018. Tränade även lite Swimrun, först med Sofi och sen med Michelle, för att förbereda oss för 1000 Lakes Swimrun i Tyskland i slutet av oktober.

Upploppet i IM 70.3 Thailand - sista tävlingen på ett tag?
Sen var det ju den här (ödesdigra) helgen i början av oktober när jag uppenbarligen lyckades paja det jäkla knät. Tur, otur, överambitiöst, dumt eller resultat av gammal knäoperation för 28 år sedan låter jag vara osagt. Det blev helt enkelt knas. Till en början trodde jag väl inte att det skulle vara så farligt. Jag kunde ju trots allt träna på hyfsat, köra 1000 Lakes Swimrun och åka till Thailand och köra IM 70.3 Thailand (rapport kommer). Problemet var ju bara att det liksom aldrig blev bättre. Och nu, efter en fantastisk jul och nyår i Singapore med familjen så har det gått åt helt fel håll och jag är nu ganska orolig för att det faktiskt måste till ett kirurgiskt ingrepp för att lösa detta. Och det var ju inte alls så som 2017 skulle inledas. Jag skulle ju faktiskt vara på väg in i min bästa löpform ever och köra ett tufft tävlingsår med tydligt löpfokus och med sikte på att vara i min allra bästa kvalform 2018.

Så för att sammanfatta det hela. 2016 har varit ett fantastiskt år med familjen och vi har upplevt otroligt mycket. Tävlings- och träningsmässigt har det varit så där, visst finns det några toppar, men tyvärr också för många dalar för att det ska kännas som ett lyckat år. Nu går jag tyvärr också in i ett ganska ovisst 2017 vilket känns så där. Men det blir nog bra.

Friday, December 30, 2016

1000 Lakes Swimrun - iskallt uppdrag [RR]

Ännu ett inlägg i kategorin "bättre sent än aldrig"...

Jag är inte en speciellt frusen person av mig. I temperaturer ner till nollan cykelpendlar jag helst i bara en t-shirt och regnjacka. Om jag då mot förmodan fryser är det antingen om händerna eller om det nu skulle blåsa och regna väldigt mycket. För att jag ska ta på mig en softshell-jacka och cykla ska det nog vara minst 5 minus. Jag har gjort lumpen i Norrland och legat stilla i värn i -20 grader utan att frysa. Där har ni liksom premisserna.

Jag är som sagt var inte en speciellt frusen person av mig, men jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i Tyskland den där sena helgen i oktober. Jag och Michelle visste att det skulle bli kallt, men kanske inte riktigt så kallt. Temperaturen i området var kallare än vanligt för årstiden redan några veckor innan tävlingen och givetvis påverkar det ju även vattentemperaturen.

Logistiken var ganska enkel; jag flög ner till Berlin vid söndag lunch, hämtade ut en hyrbil och körde till Rheinsberg (en dryg timmes bilfärd). Mötte upp Michelle, som åkt via Göteborg eftersom det strulade till sig lite med flygbiljetterna när jag bytte partner, gick på briefing, åkte till hotellet strax utanför Rheinsberg och åt middag och gjorde i ordning utrustningen.

Vy över sista simningen sett från Rehinsberg. Kvällen innan tävlingen.
På tävlingsmorgonen åt vi frukost i våtdräkt (första gången i mitt liv i alla fall). Det var riktigt halt på asfalten och vi fick skrapa rutorna på bilen... Väl tillbaka i Rheinsberg satte vi oss på en buss som tog oss till starten i Wesenberg. Det var riktigt kallt i luften och stämningen var minst sagt sammanbiten. Känslan var att det var många som skulle köra swimrun för första gången. Undrar om de kommer att testa någon mer gång efter denna. Starten gick från en borggård mitt inne i den lilla staden Wesenberg. Onekligen ganska maffigt.

Innan tävlingen var vi glada (och varma) i alla fall
Startskottet gick och vi började sammanbitet men positivt att springa. en gick det inte så bra. Strax utanför stan började vi springa på smal stig. Som vanligt vid starterna är tempot ganska uppjagat. Vi var väl i den främre tredjedelen och sprang på i strax över 4-minuterstempo. Sen sprang vi fel... I en y-korsning följde vi (och typ 20-30 andra som låg långt fram) en skylt som det senare visade sig att någon hade flyttat. Tydligen fanns det också en snitsel på rätt väg, men de som sprang först i vår grupp tyckte tydligen att skylten vägde tyngre. När vi insåg att vi var fel försökte vi att ändå följa stigen och hoppas på att komma rätt till slut. Tror att någon kollade på kartan här. Problemet var ju bara att den vägen vi sprang inte var röjd och ganska kuperad. Tror att vi i slutändan tappade runt 12-15 minuter på folk som låg strax efter oss och tog rätt väg. Otroligt surt...

Sen var det dags för den första simningen. Drygt 900 meter där jag skulle börja dra och vi skulle skifta efter halva. Det var givetvis som en käftsmäll. Efter ca 50 meter vågade jag doppa huvudet för första gången. Glasögonen immade igen och det var allmän misär. Men på något sätt tog vi oss framåt och även skiftet mellan gick okej. Väl på väg upp ur vattnet konstaterade dock Michelle att hon inte ville ligga bakom på simningen eftersom hon skulle bli alldeles för kall då. Vi är väl hyfsat jämna simmare och jag en något bättre löpare så jag såg väl inga problem med att Michelle tog ansvar för simningen och jag för löpningen. Sen var det en alldeles för kort löpning innan det var dags för en riktigt jobbig simning på 1400 m.

Jag är bakom Michelle. Men kramp.
Och det var väl någonstans där som det tog slut på det roliga. Halvvägs in på den andra simningen började jag få krampkänningar i höger ben. Det är nog första gången som jag fått kramp pga kyla. Lyckades hålla det hela under kontroll ända fram till det att vi skulle upp ur vattnet. Då högg det till rejält och att efter det springa uppför en backe var väl inte helt kul. När jag var tvungen att stanna för att häva krampen så sprang Michelle i cirklar runt mig för att hålla värmen uppe. Det var återigen en alldeles för kort löpning för att få upp värmen ordentligt innan det var dags för dagens tredje simning. Michelle skakade nu så pass mycket att hon var tvungen att få hjälp med att få på sig paddlarna. Om det nu inte hade varit så att det var så förbannat kallt hade nog den simningen varit ganska trevlig med sina drygt 700 meter i en vassruggskantad å.

Den 4:e löpningen var över 3 km och äntligen fick vi upp lite värme. Simningen därefter var bara drygt 300 meter och kändes faktiskt helt okej. Vi bävade dock för den 1,5 km långa simningen som närmade sig obarmhärtigt. Några km in på löpningen blev vi dock omdirigerade och fick till vår stora glädje reda på att tävlingsledningen valt att ställa in den simningen. Tydligen hade ganska många brutit efter både första och andra simningen och med hänvisning till hälsa och säkerhet gjorde man därför det valet. I och med detta blev det nu en löpning på nästan 11 km (där jag halvvägs var tvungen att göra ett "stopp" för andra aktiviteter) mitt i tävlingen och helt plötsligt så var inte kylan ett issue längre. Tills det var dags för sista tredjedelen av loppet...

Sammanbitna. Foto: Nadja Odenhage
Som tur var visste vi på förhand att den andra 1500m-simningen var kortad till ca 400m pga problem med nedgången i vattnet. Annars så karaktäriserades den andra halvan av loppet av långa simningar och korta löpningar. Alltså i princip omöjligt att få upp någon slags värme mellan simningarna. Lite speciellt var det inför den långa simningen (1200m) då vi under en kort sträcka mötte 3 par som sprang åt fel håll. Vi trodde först att vi återigen sprungit fel, men insåg efter ett tag att det faktiskt rörde sig om par som vägrade hoppa i vattnet, bröt tävlingen, men som ändå valde att springa tillbaka till vägen för att hålla värmen upp. Under den här delen av tävlingen var jag så pass nedkyld att jag var lätt yr och hade svårt att fokusera på stigen framför mig. Michelle var knappt pratbar men lyckades ändå få fram ett nej när jag frågade henne om hon ville bryta.

På väg ner i vattnet
Placeringar under tävlingen, andra par och hur vi låg till var i princip sekundärt under hela loppet. Från andra simningen och framåt var det ren överlevnad och klara sig i mål som gällde. Inte ens innan den sista simningen (på ca 500 meter) var vi liksom säkra på att vi skulle klara av det. Först när sista simningen var klar och bara 300m löpning återstod var vi säkra på att det skulle gå.

Vi sprang över mållinjen efter 6:23:24 på en 12:e plats i mixed. 28 slutförde, 13 DNF:ade och 15 lag startade inte alls. Om vi inte sprungit fel i börjande hade vi med största sannolikhet kommit in på en 10:e plats. Sammanlagt var det 101 lag som tog sig i mål, 49 lag som bröt och 32 lag som aldrig startade. Sammanlagt blev det 35 km löpning och 7,5 km simning i 6-gradig luft och 9-gradigt vatten Uppenbart ganska tuffa förhållanden alltså.

Perfekt synkroniserade över mållinjen.
För några veckor sedan var jag på julfirande i Västerås med företaget. Vi var på spa med basturitual (aufguss) och efteråt fanns möjlighet att doppa sig ett "kallt bad". Jag doppade mig, tyckte att det var fruktansvärt kallt, kollade på termometern och konstaterade att det var 10 grader, alltså varmare än det vatten som vi tävlade i.

Efter målgång och kramar (mest för att hålla oss varma) tog vi oss iväg till den utlovade varma duschen. Problemet var bara att den inte alls var varm; det var kö och varmvattnet var slut. Att få av sig våtdräkt och underställ var ett rent h-vete eftersom kroppen darrade okontrollerbart och musklerna krampade spontant. Michelles resesällskap tipsade dock om att det hotell som de bodde på hade en bastu som var tillgänglig för en billig peng. Vi åkte dit i gemensam tropp och avnjöt sedan det bästa bastubadet i hela mitt liv. Sen åkte vi till Berlin Tegel, lämnade in bilen och flög hem till Stockholm. Så logistiken går det inte att klaga på i alla fall.

Sammanfattningsvis; en av de tuffaste tävlingar jag kört, kanske inte fysiskt avseende distans, höjdmeter och sånt, men både fysiskt och mentalt när det gäller de yttre förutsättningarna. När kroppen väl reagerar rent fysiskt på kylan går det liksom inte att bara bita ihop och köra. Så här i efterhand är jag glad att jag körde och det är nog en bana som egentligen passar mig väldigt bra då stökig terränglöpning inte riktigt är min grej. Men jag skulle aldrig frivilligt välja att köra en tävling i sådan kyla igen. Möjligtvis Norseman, men inte något annat.

Thursday, December 29, 2016

Fakk knät..

Jag är ju liksom på semester i Singapore med min grymma familj. Även om det regnar lite varje dag är det varmt och skönt. Det finns gott om tid att hänga, uppleva och träna (och köra sådana där roliga Terrible Tuesdays-påfund som Fakk Santa, Fakk New Years och sånt). Julstressen är alltså långt borta och allting borde ju vara toppen.

Men det finns ju tyvärr ett "men" och det är det jäkla högerknäet som jag skrivit om tidigare. Det går väldigt upp och ner och tyvärr känns det inte som om det går åt rätt håll heller.

Till saken hör ju att jag är relativt smärtfri och det som mest hindrar mig (när något hindrar mig) är något som jag inte kan beskriva bättre än "mekaniska låsningar". Och dessa har tyvärr dykt upp lite oftare under de senaste dagarna och på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Jag blir mer och mer övertygad om att det är något som ändå sitter löst i knät, typ en bit av menisken eller något annat brosk. Låsningarna kommer främst när jag går (speciellt om det är kuperat) och inte när jag springer. Och efter gårdagens många timmar på Zoo och Night Safari har knät svullnat upp rejält.




Frustration är förnamnet. Oro, speciellt med tanke på sommarens planerade schema, är efternamnet.

Dagens träning och promenader är inställda tills det att svullnaden lagt sig. Jag har ju i sig inte fått något träningsförbud och känslan just nu är att det är just de långa kuperade promenaderna som sliter mest. Och problemet blir inte direkt smärta; utan snarare låsningar och en tjock känsla i knät som gör att jag varken kan sträcka eller böja ordentligt. Men oavsett måste jag nog begäran en ny MR-undersökning när jag kommer hem. För så här kan jag ju inte ha det.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Saturday, December 3, 2016

Om ett knä

Det är ju åtminstone ett par race-rapporter som borde ha publicerats här på bloggen. Om inte annat för att avsluta den mest blogginläggsglesa året någonsin. Och även Thailand med Terrible Tuesdays borde väl avhandlas. Men jag tror att jag börjar med ett knä.

I början på oktober sprang jag Sörmlands Ultra Marathon. Mest som en kul grej (inser att olika personer kan ha markant olika definitioner på begreppet "kul"). Sen vete tusan om det blev så kul egentligen. Trail, i den mån man nu kan kalla det för trail, är liksom inte min grej. Jag är utpräglad asfaltslöpare och gillar inte att behöva lyfta allt för mycket på fötterna. Lite roligt med omväxling blir det ju, men fasen så mycket jobbigare också. Dessutom hade jag fel skor. Mina Innov8 x-talon var klart overkill i snustorr terräng och dessutom alldeles för hårda för det långa mittenpartiet på hård asfalt och grusväg. Ett par helt vanliga löparskor hade varit ett betydligt vettigare val. Efter 34 km och i en uppförsbacke efter en vätskekontroll krampade jag ihop totalt. Sen var det inte ett dugg kul resterande 16 km.

Loppet gick på lördagen. På söndagen var jag givetvis lite sliten (det gör ju lite extra ont dagen efter om man krampat) och den enda träningen blev 45 minuters lätt rull på trainern. På måndagen gick jag sedan på TT:s simning på kvällen; simma funkar ju i princip alltid. Halvvägs in i passet och vid en vändning så känner jag att det "knäcker" till i knät vid ett frånspark. Det gör ganska ont, men egentligen inte något som hindrar att jag slutför passet. Vilket jag givetvis gör...

Efter passet konstaterar jag dock att knät (höger) känns riktigt stelt och är rejält svullet. På tisdagen försöker jag springa lite lätt, men inser efter 10 minuter att det inte fungerar riktigt. Det är stelt, svullet och känns som om något "tar emot". Får behandling av PT-Sebbe samt av frugan. Anna känner ett "hack" i en sena och vi tror att vi dessutom trycker tillbaka en sena som inte ligger riktigt rätt. Svullnaden lägger sig dock, knät gör aldrig riktigt ont och på fredagen kan jag köra lite swimrun och 90 minuter löpning på söndagen är inga problem.

Helgen efter kör jag 1000 Lakes Swimrun med Michelle utan att knät bråkar nämnvärt och under de kommande veckorna kan jag träna på relativt obehindrat. Men, det är ändå något som inte känns riktigt rätt. PT-Sebbe fortsätter behandla runt knät (smärtsamt) och det behövs. Det gör ont till höger om knäskålen när jag går nedför trappor. I vissa lägen gör det lite ont till vänster om knäskålen. Det känns "tjockt" i knät och det känns som om något tar emot. Det gör inte speciellt ont vid normalt bruk och det är inte lätt att framkalla smärta. Men lik förbenat; något är fel.

Så här illa verkar det inte ha gått som tur är.
Bestämmer mig för att involvera min sjukvårdsförsäkring igen. Eftersom det inte gör akut ont blir jag givetvis skickad till en sjukgymnast först. Tycker nästan synd om den stackars sjukgymnasten som verkligen försöker på alla sätt, men som ändå inte lyckas hitta ett enhetligt sätt att framkalla smärta. Efter två besök ger vi upp och jag pratar med försäkringsbolaget och får en tid hos ortoped på Capio Artro Clinic istället. Läkaren klämmer känner och hittar ganska lätt ett läge där smärta framkallas och det "tar emot". Vi förmodar att det kan vara något med menisken och konstaterar att det behövs en magnetkameraundersökning (vilket jag kunde ha sagt redan från början). Och så det fantastiska med privat sjukvård; jag kan göra MR-undersökningen samma dag. Så kan det gå när det inte remisser behöver skickas i vänstervarv...

Under tiden som jag är i Thailand får jag svar av doktor Erik; röntgen tyder på att min knäskål varit ur led (förmodligen det som hänt när det knäckte till vid frånsparken). Det finns lätta skador på menisk och korsband och blåmärke på skelettet. Men inga lösa broskbitar eller annat. Om en knäskål går ur led en gång är det ingen gång, men om det händer flera gånger bör man nog gå in och försöka åtgärda, genom att tighta upp senor eller liknande. Nu fanns det i mitt fall inget som föranledde operation; utan det var åter till sjukgymnast för att börja arbete med att stärka upp muskulaturen och senorna runt knäskålen.

So far, so good... kunde man ju tro. Men icke, för i Thailand blev det inte speciellt bra. Jag trodde ju att det bara skulle vara att köra på, men efter ett löppass på bana (6x500m) började det göra ganska ont i knät. Under cyklingen dagen efter var det inte heller speciellt kul. Jag höll upp med löpningen inför IM 70.3 Thailand och kunde sen köra tävlingen i princip smärtfri. Efteråt var det dock inte alls roligt; ganska rejält svullet knä som jag inte kunde böja ordentligt och ont. Sen blev det väl inte direkt bättre av värmen och den långa flygresan efteråt.

Efter några dagars vila har det dock gått ner och igår kunde jag springa/jogga 12 km utan större problem, Men det känns fortfarande "fel". Jag har kontaktat läkaren igen för ytterligare en bedömning. För så här vill jag ju inte ha det när jag ska påbörja min säsong med löpfokus. Fortsättning lär följa.

Tuesday, October 18, 2016

Fett, fötter och FTP

Hösten har nog börjat komma på riktigt nu. Någon slags pesudosommar och ett högtryck stretade emot länge, men de senaste veckorna har tempen börjat krypa nedåt rejält och det här gråa och halvfuktiga verkar liksom ha kommit för att stanna. Skönt att det ännu inte börjat regna i alla fall.

I  fredags var jag och Michelle ute för att finslipa lite växlingar och testa på det här med att köra swimrun under riktigt kyliga förhållanden. Jag skulle tippa på att det var runt 10 grader i luften och 8 grader i vattnet (enligt tavlan vid Hellasgården i alla fall). Vi körde på i en knapp timme, och det fungerade faktiskt. Visst var det kallt, men ändå hanterbart. Nu var den längsta simningen runt 500 meter och i Tyskland kommer det att vara flera simningar på över 1000 m så givetvis kommer det att finnas gott om tid att bli rejält kall. Nu verkar det dock som om vattentemperaturen kommer att hålla sig runt 12-14 grader och lufttemperaturen runt 8-9 grader vilket spontant känns helt ok; hanterbar temp i vattnet och ingen risk att överhettas vid löpningarna. Kul ska det bli i alla fall.


Men... rubriken på blogginlägget lovade ju faktiskt något annat. Om vi börjar med fettet då. Jag har ju haft en del problem med magen i omgångar. I första läget tror jag att det var allt smärtstillande i samband med mitt första diskbråck som pajade den. Sen har jag också behövt göra mig av med magsårsbakterier också. Och efter det har det nog ändå varit lite extra känslig, speciellt i samband med löpning. Det är det ena. Det andra är ju att jag faktiskt har ett område i min träning och utveckling som jag faktiskt förbisett mer eller mindre helt och hållet, och det är kosten och näringen. Med anledning av detta samt att min fru tjatat på mig tillräckligt länge, masade jag mig iväg till Sebbe som hjälpt Anna med kost, näring och träning. Trots min naturvetenskapligt skeptiska approach till sådant (närings- och kostråd är verkligen inte någon exakt vetenskap) bestämde jag mig ändå att ge Sebbe en chans.

Vi konstaterade ganska snabbt att jag är en väldigt kolhydratdriven person och det är väl inte något nytt för mig. Med tanke på annat i mitt allmäntillstånd tyckte Sebbe att vi skulle försöka styra bort lite från det och dessutom lägga av med mjölk (jag drack nog minst en liter mjölk om dagen innan). Så nu 24-timmarsfastar jag en dag i veckan och har dessutom styrt om mina frukostar till att i princip vara helt fett och proteinbaserade. Dagen börjar alltid med en kopp kaffe med en tesked smör och en tesked kokosolja. Smakar faktiskt inte alls så illa som det låter. Och jag tror ta mig tusan att jag faktiskt mår ganska bra av det. Som ett nästa steg kommer han väl säkert vilja eliminera mer kolhydrater från lunch och middag också. Den som lever får se.


En annan sak som vi pratat om och börjat arbeta med är mina fötter. Och då handlar det givetvis om min benägenhet att krampa under längre löpningar. Sebastians tes är att det sitter ihop med kosten (givetvis är det inte bara kolhydraterna som är grejen, utan också rätt tillskott) och med det faktum att mina fotvalv inte är tillräckligt starka och "felkalibrerade" med mina benmuskler. Säga vad min vill om mina kramper, men de är ganska konsekventa i hur de utvecklar sig och följer i princip samma mönster varje gång (börjar insida lår för att sedan sprida sig runt knäna, sen runt fotlederna och slutligen far de runt omkring i vaderna). Med anledning av detta har vi börjat specialträna mina ben för att få bukt på detta. Känns onekligen lite märkligt att stå och göra små fåniga övningar med gummiband, men ändå få rejäl träningsvärk efteråt.

Slutligen då FTP. För ett par år sedan var jag ju med i en studieGIH som skulle undersöka hur placering av klossarna på cykelskorna påverkade löpningen (i triathlon). Den studien gjordes av en Masters-student och nu är det dags att genomföra studien på "riktigt". Jag fick en inbjudan och var givetvis inte sen att hänga på. Som en första del studien gjordes ett ramptest på cykeln för att ge oss lite tröskelvärden. Jag sa att jag förmodligen borde ligga på runt 270-275W i FTP (inte direkt formtoppad just nu). Testet landade på 277 monarkwatt vilket torde ge en FTP på knappt 300W eller 3,9 W/kg. Inte alls illa pinkat, men absolut inte oväntat med tanke på att jag faktiskt börjat göra hyfsat bra ifrån mig på tempoloppen under den senaste tiden. Vo2-max landande på 63.3 ml/kg/min vilket inte heller är illa.

Elit bland 40-49-åringarna minsann...

Friday, October 7, 2016

Och vad händer egentligen nu då?

Sommaren nästa år är ju till stor del spikad. Utöver 2xIM och Ultratri ska jag väl hitta lite tävlingar som på väg till första kraftprovet också. Borås Triathlon (halv IM) går 4 veckor innan Klagenfurt och skulle absolut kunna vara en idé. Nästa år ska det tydligen vara en sprint där också och det är nog inte helt omöjligt att få med sig Anna och Valencia på den. Annars brukar ju även Örebro och Sövde gå i lämplig tid innan. Sen blir det väl några kortare saker också typ Väsby Triathlon, Uppsala och sånt. Som vanligt alltså.

I övrigt så har väl säsongen så sakteliga dragit igång. Min längtan efter coach bar inte riktigt den frukt som jag vill så än så länge står jag utan. Min planering ligger f.n. på en traditionell prep-base-build-peak-race-periodisering och nästa vecka är den sista i prep-fasen. Funderingen är nu om jag ska köra traditionellt eller försöka mig på det här med omvänd periodisering; dvs att köra mer hårt och kort nu för att successivt öka volymen samtidigt som farten övergår till att vara mer tävlingslik. Egentligen behöver jag väl kanske inte bestämma mig just här och nu, men det börjar nog snart bli dags.


För den närmsta tiden är det annars Sörmlands Ultra Marathon som gäller. 50 km Sörmlandsled från Björkhagen till Haninge. Tanken är väl inte mer än att få ett bra och trevligt distanspass i skogen. Förhoppningsvis utan att vara helt död i benen dagarna efter, även om långpassen lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Sen kan jag väl också nämna att jag min partner till 1000 Lakes har bytt namn från Sofi till Michelle. Sofi har varit liten småskadad och sjuk en del under hösten och kände sig lite osäker på sin medverkan och då passade jag på att fråga Michelle istället. Tror att det kommer att bli väldigt bra. Vi är nog lite jämnare i både simning och löpning också så helt plötsligt börjar jag nog fundera på om vi faktiskt inte borde kunna tänka lite på placering i alla fall. Det största orosmomentet just nu är att det nog kommer att bli kallt; verkar som om temperaturen i Tyskland håller sig runt 10 grader samtidigt som sjöarna kyls ner ganska fort. Det i kombination med simsträckor på 1500m kan bli intressant. Minst sagt.

Den här bilden dök upp på Svenska Triathlonförbundets hemsida. Ren glädje fångat i ett ögonblick. Så stolt över min lilla tjej!

Friday, September 23, 2016

Rapport från en under-age-grouper på Tjörn

Nu var det var ju inte bara jag som tävlade på Tjörn (eller i Skärhamn eller vad man nu säger), även Valencia tävlade på ett ytterst förtjänstfullt sätt. När jag anmälde mig konstaterade jag att det faktiskt fanns en ungdomsklass på söndagens sprint. Frågade Valencia om det kunde vara av intresse och hon tvekade inte en sekund. Trots att det rörde sig om en sträcka som hon inte ens varit närheten av förut (400m simning, 22 km cykel och 5.3 km löpning) och trots att hon egentligen inte ens hade åldern inne (12-14 år var ”minsta” klassen). Men jag sökte dispens och vips var Valencia anmäld. Gillar inställningen!

Veckorna innan tävling såg vi till att öva lite på distanserna. V har ju som längst kört duathlon på löp-cykel-löp 1km-5km-1km förut. Vi har förvisso cyklat Cykelvasan 30k också. Men en sprintdistans blir ju liksom något helt annat. I princip som för mig när jag debuterade på IM. Vi lånade en 26” landsvägshoj till henne (24”:aren var lite för liten) och körde några pass för att vänja henne vid cykeln, vid att sitta fast med fötterna och vid att faktiskt trampa på lite mer än vad hon gör när hon cyklar till skolan. Efter ett tag insåg hon att hon inte behövde anstränga sig så mycket för att det skulle gå betydligt snabbare, och att det var riktigt trevligt att ligga på rulle. Vi testade även ett brickpass och en längre löpning på nästan 4 km. Simningen var lite svårare att få till, men min enda oro där var väl risken för att det skulle gå en del sjö. Vi pratade lite om måltider och kom fram till att simning på en kvart, cykling på 60 minuter och löpning på 45 minuter, alltså runt 2 timmar, skulle vara godkänt.

Jag var inte betrodd att fixa V:s hår innan tävlingen.
Dagen innan V:s tävling gjorde jag mitt bästa för att avdramatisera det här med brännmaneterna trots att jag inte var förtjust i det alls. Jag informerade även henne om sjögräset och dyn som hon skulle få testa på. På tävlingsmorgonen var det mulet, men uppehåll och i princip vindstilla. Valencia var sammanbiten och lagom nervös. Vi checkade in, gick igenom växlingsrutinerna, såg till att V blev insmord med vaselin och väntade sedan på starten.

Startskottet ljöd och ett gäng taggade unga triathleter sprang ut i vattnet. Simningen gick rakt ut till en boj, 180-graders-vändning och sen tillbaka igen. Valencia växlade mellan crawl och bröstsim och simmade förvånansvärt bra. Hon var absolut inte först, men inte sist heller. Hon simmade rakt och verkade vara komfortabel hela vägen. Det fanns simmare och kajaker i vattnet helt vägen plus att vi såg henne hela tiden också vilket givetvis är skönt när det gäller öppet vatten. Efter en simning på 10:59 var det full fart upp ur vattnet och in till växlingen. Hon låg nu en knapp minut efter den andra tjejen i hennes klass.

Starten
Valencia ligger på fötter
Växlingen var väl sen sådär om jag ska vara helt ärlig. Jag hann inte tränga mig igenom åskådarleden tillräckligt snabbt och när jag kom fram till V:s plats så hade hon redan hunnit börja ta på sig cykelskorna. Vilket hade varit helt ok om hon hade tagit av sig våtdräkten först. Jag ropade åt henne och hon fick börja om från början. Tyvärr lite stressad vilket gjorde att det strulade lite med tröjan som hon skulle ha på sig också. Men strax var hon iväg på cykeln.

Cykelbanan var tyvärr konstruerade på ett sådant sätt att det inte skulle gå att se något mer än början och slut av banan. Jag och Anna bestämde oss i alla fall för att hon skulle stå vid ett ställe där både cykel- och löpbana passerade och att jag skulle stå vid växlingen. Anna skulle förvarna mig när V var på väg in till växling. Tyvärr gick Annas meddelande aldrig fram till mig, men som tur var fick jag syn på V ändå. Och det hade gått riktigt snabbt; 53:39 betyder en snitthastighet på nästan 26 km/h vilket var betydligt snabbare än vad jag hade hoppats på. Grymt!

Om den första växlingen var så där så var den andra riktigt bra. Upp med cykeln, av med hjälmen, skobyte och på med skärmen. Jag skulle sen langa en gel till Valencia direkt efter vätskekontrollen efter växlingen. Jag hade räknat med att Valencia kanske skulle stanna till lite och lugna ner benen efter cyklingen, men det var det inte något som helst tal om. Hon greppade en mugg vatten och drack i farten, tog gelen av mig och sprang sen vidare, fullt fokuserad och med ett riktigt fint klipp i steget. Hon hade nu dessutom dragit ifrån den andra tjejen i klassen med nästa 5 minuter. Anna fick se henne efter ca 1 km (fortfarande fullt fokuserad) och sen var det bara för oss att vänta i mål.

Full fokus framåt och ett grymt fint klipp i steget!
Tyvärr kom den andra tjejen i klassen först. Eftersom vi inte hade någon riktigt koll på den totala tiden och då vi visste att Valencia låg 5 minuter före vid T2 börjande vi nästan bli lite oroliga; hade astman slagit till eller hade håll eller kramp gjort att det blivit gång för V? Vi hann dock inte fundera så mycket för drygt 4 minuter senare kom en leende och överlycklig tjej och spurtade i mål, ivrigt påhejad av föräldrar, speaker och publik.

”Race with a smile” – Valencia var grymt stolt och väldigt nöjd i mål. När jag berättade att hon kört loppet på 1:43 och att det var gott om både juniorer och vuxna efter henne trodde hon inte riktigt på mig först. Men sen sken hon upp ännu mer.

Inte en Garmin-klocka så långt ögat når, bara ren glädje!
Stark tjej!
Och den andra tjejen då, hon som vann klassen? Väldigt imponerande också. Vid lite efterforskning visade det sig att hon faktiskt tom. var yngre än Valencia och att hon tävlat en hel del i löpning. De simmade ungefär lika snabbt och V cyklade nästan 8 minuter snabbare. Dock sprang hon sina 5,3 km på 23:53 vilket liksom är ett 4:30-tempo och makalöst bra för en 10-åring. Valencias löpning på 32:40 är väl helt okej när den innehöll lite gång och då hon aldrig tränar löpning heller. Men löpning är nog den disciplinen där det finns mest att hämta nu. För tävla igen det vill hon absolut och jag är inte den som direkt säger nej till det. Nu får vi bara hoppas att det arrangeras fler tävlingar för ungdomar med vettiga sträckor nästa säsong.

Sunday, September 4, 2016

Lite om tävlingssäsongen 2016-17

Knappt är 2015-16 avslutad förrän planeringen för 2016-17 planeras. Den huvudsakligen anledningen till det stavas väl "anmälningshets". För de stora tävlingarna innebär det i princip att det är ett års framförhållning som gäller. Vilken i sin tur gör spontantävlandet svårt, samtidigt som det ju underlättar den stora planeringen och periodiseringen för säsongen. Tävlingskalendern från Svenska Triathlonförbundet brukar inte vara tillgänglig förrän ganska sent under året, även om nu många tävlingar brukar ligga på ungefär samma helger som året innan. Mina stora lopp för den kommande säsongen är i alla fall bokade och det är väl ingen walk-in-the-park som jag givit mig in på om man säger som så. Har ju nämnt tidigare att jag tänkte fokusera på att bygga uthållighet. Och då borde det väl vara bra om även tävlingarna är inriktade på det.

Ironman Austria-Kärnten (2/7)
Återkomst till en tävling som jag körde 2015. Förra gången var jag i väldigt bra form och hade goda förhoppningar på en grym tävling. En ryggskott dagarna innan tävling ställde till det för mig på löpningen, men bortsett från det var det en väldigt bra tävling och en bana som passar mig. Det här kommer att vara den tävling som jag satsar att köra fort på.

Målgång i Klagenfurt
UltraTri Sweden (21-23/7)
Tja, är det uthållighetsprov jag söker så är det här väl en bra värdemätare. 3-dagars etapplopp med 9k sim + 190k cykel dag 1, 320k cykel dag 2, 23k löp + 3k sim + 70k löp dag 3. Vi tar oss från Kungsbacka i väster till Stockholm i öster. Jag slängde in en "spontan" anmälan och råkade tacka ja till den platsen som erbjöds. Den stora utmaningen kommer att bli löpningen sista dagen. Jag kommer nog att ha behov av lite pacing-hjälp under olika partier under löpningen så har du inget bättre för dig får du gärna komma och springa lite med mig den 23/7.


Ironman Kalmar/Sweden (19/8)
Även detta en återkomst. Förra året var vi i Sälen när Kalmar gick och i år var vi på ett (fantastiskt) bröllop. Eftersom "alla" är i Kalmar, antingen som tävlande eller som crowd, ville jag inte riskera att missa det igen. Så jag anmälde mig... svårare än så är det inte. Med stor sannolikhet kommer jag inte vara kapabel att prestera på topp i Kalmar, men huvudsaken är att jag är där.

En tung löpdag på jobbet
Som datumen ovan antyder är det knappt 3 veckor mellan varje event. Och det är väl däri den stora utmaningen ligger; att vila, komma igång med träningen igen och toppa formen på 3 veckor. Vi får väl se om den där återhämtningsförmågan som jag alltid skrutit om infinner sig.

Det som eventuellt skulle kunna ställa till det med ovanstående är ju om jag skulle få en plats till Norseman eller Ö-till-ö....