Friday, January 12, 2018

Om att fasta i 6 dagar, och träna på som vanligt samtidigt

För några månader sedan, i samband med att jag beställde lite kosttillskott, kokosfett och annat kul från Bodystore, spontanbeställde jag ett paket med "Ledins Vitaminfasta - 6 dagar". Hade ibland funderat på hur det skulle vara att göra en längre fasta och om det (förhoppningsvis) skulle kunna ge några positiva bieffekter. 24-timmarsfasta kör jag ganska regelbundet (middag-middag en gång i veckan) och tycker att det ger effekt både på träning och allmän pigghet. Försöker oftast lägga den fastan i samband med längre löppass för att typ simulera IM-löpningen som ju också genomförs med relativt tomma energidepåer. Anledningen till att jag ville pröva på en längre fasta var mest av nyfikenhet och att det faktiskt finns finns en relativt stor enighet om positiva effekter så länge som man är någorlunda frisk initialt. Jag bestämde mig för att veckan direkt efter nyår skulle kunna vara ett bra tillfälle; detox efter jul och nyår, kick-off på nya året, etc.

Före fastan
Veckan mellan julafton och nyår bestod av mycket träning. Kanske den timmässigt största veckan under året med nästan 28 timmar. Jag körde Rapha Festive 500, simmade 90x100 (finns en längre historia om varför det inte blev 100x100) och sprang varje dag. Sen julmat, julgodis och någon enstaka nubbe och något glas champagne på det. Nyårsafton var sansad och på nyårsdagen blev det den traditionella kebabpizzan. Överenskommelsen med Coach KJ var att vi skulle dra igång med den strukturerade träningen 1:a januari. Med ett initialt fokus på VO2-max och tröskel. Tror att jag kanske glömde att berätta för honom om mina planer på att fasta. På årets första dag körde jag ett progressivt löppass på löpbandet innan pizzan.

Dag 0
Nedtrappningen i ätandet var föreslaget till 2 dagar enligt schemat. Jag drog dock ner det till en dag för att inte den senare delen av fastan skulle gå allt för långt inpå den kommande arbetsveckan. Åt fil med någon konstig "bladgrön müsli" som ingick i paketet. Kanske inte en helt angenäm smak men förmodligen nyttigt. Till lunch en grönsakssoppa och till middag en vegetarisk pasta. Skulle tippa på att jag fick i mig ca 800 kcal under dagen. Var ganska hungrig på kvällen. Träningen bestod utav ett kortare tröskelpass på trainern. Inga problem att genomföra. Efter middagen drack jag min sista kopp kaffe.


Dag 1
Vaknade hungrig. Drack 2 dl plommonjuice utspädd med vatten. Eller rättare sagt, jag åt den med sked ur en skål för att bättre mättnadskänsla och för att inte få i mig den för fort. Till "lunch" blev det 1 dl grönsaksjuice och 1 dl fruktjuice och till middag 5 dl buljong. Mellan måltiderna drack jag örtte.

Så här såg fasteschemat ut även under de kommande 6 dagarna med den skillnaden att juicerna varierade lite och att dag 4-6 så var det endast 1 dl juice till frukost. I genomsnitt uppskattar jag att jag fick i mig ca 150 kcal per dag. Den största delen i form av kolhydrater från frukt- eller plommonjuicen. Åt även mina normala kosttillskott. Men de ger ju inte så mycket energi direkt.

Träningen bestod av ett fartpass (10x100 som Z2/Z5 per 50:a som huvudserie) samt ett styrkepass. Körde dem efter varandra och hade inte några större problem med att genomföra dem på ett vettigt sätt.

Dag 2
Rejält hungrig och trött när jag vaknade. Sov inget vidare. Jobbade och körde dagens träningspass på lunchen (jag skulle ju liksom inte ägna den åt att äta ändå). Passet var ett intervallpass på löpband - 3x7min i zon 4 med 2% lutning. Gick klart över förväntan och fick endast backa av lite av lutningen på sista intervallen. På kvällen var jag trött men faktiskt inte så hungrig längre.

Dag 3
Småhungrig men faktiskt ganska pigg när jag vaknade. Jobbade hemifrån. Träningsmässigt var det här den klart mest utmanande dagen med två tröskelpass, vilket skulle visa sig vara ett för mycket. Körde simningen efter lunch och hade inga problem med att genomföra den enligt plan. Huvudserien var 20x50 i CSS-fart (zon3/4 typ). Det var väl inte direkt så att det spratt i kroppen, men det funkade.

På kvällen satte jag mig på cykeln och försökte mig på 5x30s spinup följt av 3x8min i zon 4. Redan några minuter in på första zon 4-intervallen insåg jag att det aldrig skulle funka. Det fanns ingen som helst kräm i benen till att köra i den intensiteten då. Cyklade av resten av passet i det låga registret. Klart spännande att känna tröskeln på riktigt inte inte ha någon som helst möjlighet att kliva över den. Jag var helt slut efter det. Och återigen hungrig. Somnade tidigt.

Dag 4
Inte alls hungrig när jag vaknade, men ganska seg i kroppen. "Runt den 4:e dagen börjar du känna dig pigg och energirik och orkar kanske ta tag i de där sakerna som du inte orkat med förut", som informationsfoldern sa. Bullshit... Kvalificerad sådan också. Fru och dotter skulle iväg till Kungens Kurva och shoppa. Jag tyckte att det lät som en ypperligt dålig idé och gav mig ut på dagens träningspass istället; 90 minuter löpning i zon 2. Och även det gick. Nu var det nog dock pulsen som jag höll i zon 2 och inte farten. Normalt sett hade jag nog sprungit 20-30 sekunder per km snabbare med den pulsen i vanliga fall. Men det kändes verkligen var gränsen gick rent ansträngningsmässigt; minste lilla motlut kändes direkt. Noterbart var också att jag frös rejält. Det var -2 grader och jag brukar aldrig frysa vid den temperaturen. Rent generellt var jag nu småfrusen hela tiden, något som jag aldrig brukar vara annars. Fick sova med extra filt, ha på mig en extra kofta, etc.

När fru och dotter kom hem från IKEA med en massa nya saker som skulle fixas var jag nog ganska sur och butter ett tag. Fick bita ihop och ta mig lite samman för att orka hjälpa till med åtminstone ett antydande till ett leende på läpparna.

Man blev ju inte direkt tjock av det hela...
Dag 5
Planen var att åka iväg och simma distans med några klubbkompisar kl 8 på morgonen. När klockan ringde vid 7 var jag inte alls sugen och snoozade bort tiden. Framåt 9 hade jag samlat tillräckligt med kraft för att ge mig av till Eriksdalsbadet. 4000m distans ensam i 50:an är inte särskilt kul, speciellt inte med 600 + 2x400 + 2x200 +4x300 arm som huvudserie. Det var tråkigt och jag vet inte hur många gånger under passet som jag var nära att byta. Kändes som om jag simmade i sirap också. Men på något sätt gick det vägen och efter 80 minuter i vattnet var årets långsammaste distanspass ett faktum.

När jag kom hem satt familjen och åt frukost (kl 12) och fick nog några oförtjänt sura blickar av mig. Efter en kort tupplur tog jag faktiskt tag i lite husarbete i form av rensning och en tur till tippen bland annat. Hungerskänslorna hade kommit tillbaka och jag kände mig inte att pigg under resten av dagen. Men trots allt började ju ett slut att skönjas.

Dag 6
Första riktiga jobbdagen och tidig uppstigning. Kände mig riktigt risig på morgonen och hungrig som fasen. Förstod inte riktigt hur det skulle gå att jobba eller en mindre träning. Märkligt nog blev jag faktiskt piggare av "frukosten" bestående av 1 dl fruktjuice och örtte. Jobbet gick väl helt okej och huvudet var faktiskt hyfsat skärpt. Mötte upp dottern på lunchen och tyckte inte alls att det var så jobbigt att hon åt sushi samtidigt som jag satt med min morotsjuice.

På kvällen var det dags för 60 minuter löpning i form av 2x(10 min zon 1 + 10 min zon 2 + 10 min zon 3). Ett progressivt pass i två akter alltså. Inga större problem med zon 1 och zon 2 rent flås- och pulsmässigt. Muskulärt var det dock definitivt en annan känsla än att springa i samma fart med glykogen i musklerna. Men återigen, det gick så länge som jag inte gick på för hårt. Zon 3 fick jag korta ner tiden i då jag tog slut ganska fort där.

Var ganska slut efter passet, men ändå vid ganska gott mod då jag ändå nu såg slutet. Bara att sova i några timmar och sen skulle jag få äta! Var inte speciellt hungrig när jag gick och la mig.

Brytandet
Mina tarmar var ju vid det här laget mer eller mindre helt tömda och rekommendationen var två dagars upptrappning för att undvika en havererad mage. Rekommenderad första frukost var några dl fil med Ledins bladgröna müsli, fikon, äpple och juice. Jag hade inga äpplen och fikon hemma och ersatte det med något som jag längtat efter enormt mycket; ett hårt tunnbröd med mycket smör. Spetsade dessutom filen med lite honung. Och givetvis smakade det fantastiskt gott. Och jag blev proppmätt. Soppa till lunch och middag och sedan samma visa nästa dag. Under andra dagen lyxade jag dessutom till det med första koppen kaffe på 8 dagar och den smakade fantastiskt.

Jag fick inga problem med mage, kunde gå på toaletten andra dagen (med ett helt normalt resultat för de som eventuellt är intresserade). Redan träningspasset första kvällen (progressivt cykelpass med tid i zon 5) kändes okej och simpasset andra kvällen (fartpass med 5x100@zon5 som huvudserie) kändes alldeles utmärkt. Jag tappade ca 7 kg under själva fastan, men låg 1.5 kg upp redan efter 2 dagar med ätande.

En frukost att dö för!
Framöver?
So far so good. Att det skulle kännas lättare att träna högintensivt så fort jag fick börja äta igen var ju kanske inte rocket science. Att 6 dagar med 150 kcal per dag och normal träning skulle vara jobbig kanske inte heller kommer som någon direkt överraskning. Och det av paketet utlovade "hungerskänslorna försvinner" och "du kommer att känna dig pigg" är också bara BS. "Vissa känner sig så bra att de fastar en vecka till"... nja, skulle inte tro det. Möjligtvis under 2 veckor utan högintensiv träning, utan människor runt omkring mig, i vacker natur med närhet till en soffa och Netflix så kanske. Men jag ser inte heller riktigt syftet med det. Jag var definitivt i ketos (familjen klagade på min hemska andedräkt som jag tyvärr inte märkte själv), men kände inte heller på något sätt att det var ett tillstånd som jag skulle vilja vara i. Om några veckor kommer jag förhoppningsvis att veta om det känns som om det var värt 6 ganska jobbiga dagar att köra en längre fasta. Återkommer!

Thursday, January 4, 2018

En plan för framtiden. Eller för 2018 i alla fall.

Jag gillar verkligen att planera. Jag gillar pusslandet, letandet, vridandet och vändandet efter bra, smidiga och framförallt roliga lösningar. Jag gillar att sitta och tänka på hur jag tror och vill att känslan ska vara när jag väl når fram till den aktuella punkten i planen. Ibland blir det som man tänkt sig och ibland blir det inte alls så. Visst hade jag t.ex. tänkt mig episka turer i bergen i Nice i mars förra året, men kanske inte episka på det sättet som det nu blev.

För några månader sedan började jag titta på 2018 och skissade på lite möjligheter. Väntade dock till efter Thailand utifall den smått osannolika möjligheten att jag skulle få en Kona-biljett där inträffade. Nu blev det ju givetvis inte så och väl hemma kunde jag sätta igång med detaljplanering och bokningar. Det lönar sig ju oftast att vara ute i god tid både när det gäller flyg och boenden. Att man måste vara ute i god tid avseende tävlingsanmälningarna är sen gammalt. När jag väl började leta runt lite visade det sig att det som från början lät som en våt dröm faktiskt var relativt genomförbart.

Tennessee River - simning nedströms under IM Chattanooga
Några grundförutsättningar inför planeringen:
  • Jag byter klass nästa år; från att ha varit äldst i M40-44 blir jag nu yngst i M45-49. Vilket rimligtvis borde innebära en fördel.
  • Jag har tidigare identifierat IM Chattanooga som en god möjlighet till att kvala (till 2019 i så fall).
  • Som en del i min mentala rehab från det olyckliga diskbråcket i somras anmälde jag mig ju till IM Austria.
  • I Weymouth lyckades jag ju knipa åt mig en liten medalj som ger mig rättighet att tävla i IM 70.3 World Championships i Sydafrika.
Som jag ju skrivit om tidigare så hade jag ju funderingar på om verkligen försöka ge mig så bra förutsättningar inför Chattanooga som möjligt. Första tanken var att kanske köra Sydafrika och sedan åka direkt till Chattanooga och förbereda mig på plats i 4 veckor. Sen dök en tanke upp om Boulder, hög höjd och helig mark upp. Dryftade lite med coach KJ och kom fram till att det sistnämnda nog inte var ett allt för dumt alternativ. Jag kollade möjligheterna till att vara ledig lite extra i september och sen var det bara att sätta igång. Än så länge saknas det lite mindre tävlingar i schemat. Men de stora dragen finns där i alla fall.
  • Vecka 12 - Träningsläger med Terrible Tuesdays på Playitas
  • 28/4 - IM 70.3 Marbella - Reser dit med familjen på en förlängd weekend. Tävlingen slutsåld. Några andra från TT som ska köra samt även Carl.
  • 2/6 - Borås Triathlon (HIM) eller 10/6 - Uppsala Triathlon (Olympisk) - Har varken anmält mig eller bestämt mig för någon av tävlingarna, men det ligger ganska bra i tiden inför Österrike.
  • 1/7 - IM Austria - Årets första A-tävling. Omöjligt att kvala för mig men en bra möjlighet att försöka köra fort och kanske knäcka den där 10-timmarsgränsen.
Sen börjar det riktigt roliga. 29:e augusti åker jag ner till Port Elisabeth i Sydafrika. Just nu är det 4 andra från TT som ska dit och jag hoppas väl att vi kan bli några fler också. På lördagen (1/9) tävlar damerna och på söndagen kör herrarna IM 70.3 World Championships. Dagen efter reser jag från Port Elisabeth till Denver; en mastodontflygning på 37 timmar och 3 flygbyten. Därefter tillbringar jag drygt 2 veckor (17 dagar) i Boulder med träning på hög höjd (1700m) och helig mark. En dryg vecka innan IM Chattanooga (som går den 30/9) åker jag till Chattanooga och tränar och förbereder mig på plats. Där ansluter även Anna och Valencia efter några dagar i New York. På söndagen den 30:e september gör jag (förhoppningsvis) mitt livs race i Chattanooga och sen är det dags att åka hem till vardagen.

Ser ju inte helt fel ut
Givetvis har jag tittat på lite småtävlingar under säsongens gång. Kommer säkert att bli någon spontan kortare triathlon och så hoppas jag även på att kunna få köra lite swimrun med både fru och dotter. Semestern är inte planerad ännu men kommer att tillbringas någonstans där det finns möjlighet till sol, bad och bra cykling. Kanske låter som Nice va?

Monday, December 25, 2017

Knäkoll, julaftonstriathlon och lite annat

Mellanperiod just nu. Tiden efter Thailand har präglats av lite återhämtning, lite intensitet och lite annat smått och gott. Första två veckorna efter Thailand var väldigt lugna med mestadels lätta pass eller vilodagar. Efter det började jag bli lite rastlös och drog igång med lite mer regelbunden träning, dock ej planerad eller schemalagd. Senaste två veckorna har jag sprungit varje dag (minst 20 minuter per dag, kanske ett försökt till en runstreak). Inga distanspass än så länge utan TT:s fartpass ligger som grund för veckan. Desamma gäller både simningen och cyklingen, mer fart än distans. Har inte känt mig helt motiverad till vintercykling utomhus ännu, men det kanske kommer igång. Planen tillsammans med KJ är att vi drar igång strukturerat den 1:a januari. Allt med fokus på ett crescendo i slutet på september. Men mer om det senare.

Ett något stelt knä
I förra veckan var jag på återbesök på Sophiahemmet för att kolla upp mitt knä igen. Jag har ju inte haft någon egentlig smärta i knät, men däremot har det ju snarare känts "konstigt". Och det var ju också huvudsakligen anledningen till att jag vill kolla upp det igen; jag vill kunna lita på knät. Om det är okej att det känns konstigt kan jag leva med det, men jag vill liksom inte vara orolig för att det ska paja. Doktor Håkan kunde dock ge lite lugnande besked. Han hade tittat på bilderna från operationen och noterat att fanns en ledyta där ledbrosket i princip var helt bortskavt. Och vid viss typ av belastning (typ löpning nedför) skaver det då på ett sätt som gör att knät svullnar lite. Därav den tjocka känslan. Så länge som jag inte har någon huggande smärta eller som det inte svullnar upp för mycket är det inget att oroa sig för. Stabiliteten och styrkan är som den ska vara. I värsta fall kan jag få en kortisonspruta mot svullnaden, men det är mer bara en lindrande åtgärd. Men det var ändå ett helt okej besked tycker jag. Bara att köra på alltså.


Under några år har jag ju försökt mig på att få till en triathlon på julaftonen, i alla fall ett träningspass i vardera grenen innan det är dags att bänka sig framför Kalle Anka. I år blev det morgonsimning på Parkbadet i Sandviken (som traditionsenligt är öppet mellan 7 och 12 på julafton), lite drygt 2000m med lätta inslag av fart. Därefter 40 km cykling på snorhala vägar. Med dubbdäck och skärmar vilket verkligen inte kändes som min grej nu. Men det kanske kommer. Därefter 10 km all-out som en del av TT:s #fakksanta-tävling. Eftersom jag verkligen inte är snabbast i klubben så fick jag kompensera det med lite spex istället. Till allas stora glädje gjorde jag starten på löpningen som en del av växling från cykel till löpning. Givetvis endast iförd TT-speedos och skor. Det var givetvis lite kallt, men inte allt för farligt. Grannar och svärföräldrar jublade givetvis. Att springa fort var inte helt lätt på isgata och med dubbskor, men det blev ändå helt okej med sub-43. En olympisk triathlon på julafton tycker jag nog att alla borde föröka få till.

Vintercykling med liten tillstymmelse till is i skägget
Cyklingen på julafton var ett försök att få till en start på Raphas Festive 500. Fast vintercyklingen lockar inte lika mycket som förut. På juldagen valde jag att stänga av klockan och sova istället för att ge mg ut och cykla kl 7. På eftermiddagen när jag tänkte ge mig ut och cykla så gick SMHI ut med en varning om blixthalka och senare snöfall i Gästrikland. Så det blev inte så mycket med det heller. Planen är väl ändå att komma ut och cykla på annandagsmorgonen och därefter cykla från Sandviken och hem till Stockholm på onsdag. Då kanske jag hinner med de 50 milen innan nästa år ändå.

Sen ska jag väl försöka klämma in 100x100 simningen innan nyåret också.

100x100 kan ju bli kul...

Saturday, December 2, 2017

IM 70.3 Thailand - rimligtvis sista rapporten för säsongen

Jo, det blev ju en tävling till innan den här säsongen kan kallas för slut. En säsong med väldigt många ups and downs som ska bli klart intressant att sammanfatta. Återkommer väl till det. Kan ju i alla fall konstatera att det blev ganska tävlingsintensivt på slutet med en IM och 3 halvor inom loppet av 3 månader. Men det här med att tävla intensivt verkar ju vara lite av min grej. Känner dock nu att det ska bli ganska skönt med lite vila.

Förberedelserna i Thailand gick väl i princip enligt plan. Det första lätta löppasset var dock helt vedervärdigt och jag funderade starkt på om det överhuvudtaget skulle gå att springa fort i värmen. Sprang typ 9 km i strax över 5-minuterstempo och var helt färdig med skyhög puls. Men som vanligt blev det lite bättre för varje dag. Andra dagen cyklade vi större delen av cykelbanan. Konstaterade att backarna i Naithon inte var riktigt så hemska som jag kanske vill minnas dem, samt att övriga delar av banan nog skulle gå att cykla riktigt fort. Mina flaskor från Mighty Sport ville inte alls samarbeta med mina flaskhållare på sadeln och vägarna i Thailand. Tappade 2 flaskor på första rundan och kände mig tvungen att investera i två st Gorilla Grip på expon. Snordyra men väl fungerande.

Starten för tävlingen var tidig och vi var tvungna att åka kl 4:15 från hotellet. Förmodligen har det väl att göra med att man inte vill ha vägarna avstängda allt för länge. Väl framme vid tävlingsområdet gick alla förberedelser väldigt fort och egentligen hade vi nog kunnat sova lite längre. Temperaturen var behaglig, men eftersom det regnat hela natten och duggade lite lätt på morgonen var det väldigt fuktigt i luften. Växlingsområdet hade inga rack för påsar och det var väldigt trångt mellan cyklarna. Till skillnad från förra året hade jag faktiskt fått lite AWA-fördelar den här gången och fick en plats med betydligt kortare löpsträcka med cykeln. Lite som i Kalmar alltså. När solen började gå upp fick jag på mig mitt swimskin, värmde upp med lite simning och ställde mig sedan i min 31-35-minuters grupp. Det var rullande start och 6 åt gången släpptes iväg med några sekunders mellanrum.

På väg in till växling
Swim - 34:20
Det blev väl lite som vanligt. Jag tycker att jag brukar simma ganska bra i salt och varmt vatten och hade väl förhoppningar om att det skulle gå hyfsat bra den här gången. Men det verkar som om jag blir feg när jag väl hamnar i vattnet. Jag kommer in i ett tempo som jag tror är bra, men som i själva verket är något bekvämlighetstempo. Sett till vad jag gör i poolen borde jag simma snabbare. Men på något sätt vågar jag inte bli trött i vattnet. Slarvar med att hålla fötter och ligger och filosoferar lite lätt. Men någon gång ska det väl släppa kan man hoppas. Vattnet var i alla fall ganska snällt, banan lättnavigerad och inga maneter så det blev en ganska bekväm resa på beskedliga 34:20. Alltså lite sämre än vad jag hade hoppats på.

T1 - 2:27
Trots 21 halvor, 6 hela IM och ett gäng andra triathlon har jag bara startat med skorna på pedalerna en enda gång. Och då gick det åt h-vete. Ivrigt påhejad av Peter testade jag dock igen och den här gången gick det ändå hyfsat bra. Har liksom aldrig känt att jag haft några problem med att springa i cykelskor, men onekligen var det ju trevligare att springa utan så det kommer jag nog att fortsätta med. Klart godkänd växling i övrigt.

Bike - 2:37:18
Redan på vägen ut från tävlingsområdet tyckte jag att benen kändes sega och det var verkligen inte någon sprudlande cykling inledningsvis. Började att dricka av min sportdryck direkt (se mer om den nedan) i en förhoppning om att få kroppen att vakna till liv. I Naithon Hills efter ca en mil var det dags att bekänna färg. Vi hade ju cyklat banan tidigare i veckan så jag var väl medveten om vad som väntade. Och visst är backarna branta, men inte speciellt långa. Folk kämpade dock rejält och jag såg till och med någon som faktiskt gick i backen pga felväxling och tappad fart. Jag arbetade på, kanske inte med sedvanligt tryck i pedalerna, men stabilt och snabbare än de flesta. Mina problem kom först efter de 2 första klättringarna. Eftersom det regnat under natten och på morgonen var vägarna riktigt hala. Det finns dessutom en utförsbacken med en skarp kurva som förmodligen är lite feldoserad och som dessutom blir extra hal pga några växter som förmodligen släpper ifrån sig något. Just i den backen gick jag in med lite lite för mycket fart. När jag skulle bromsa så gled med helt låsta hjul mot ytterkurvan och fick precis kontroll över cykeln innan jag skulle åka av vägen. Av förståeliga skäl var jag väldigt försiktig resterande del av utförskörningarna i Naithon Hills. Problemet med det är då också att jag tappar uppför eftersom jag inte har bra fart med mig i starten av backarna. Tappar faktiskt några minuter jämfört med vad jag kört segmentet på under träning.

Tempohjälm
Strax efter Naithon Hills var det dags för dagens andra klart otrevliga upplevelse. När vi svänger av efter Naithon Hills-delen är vi ute på väg med mötande trafik i båda riktningarna. Den delen av vägen som vi får är riktigt snålt tilltagen och trång på vissa ställen. Givetvis finns det då också trafik som vill svänga av och korsa cykelbanan. Det var gott om poliser och annan personal ute som skulle dirigera den korsande trafiken. Men tyvärr fungerade det inte alltid. I ett snabbt avsnitt (ca 50 km/h) noterar jag i ögonvrån till höger att bil faktiskt kommer att svänga in över cykelbanan mitt framför mig. Jag slänger mig på bromsarna och för andra gången den här dagen fortsätter cykeln framåt med helt låsta hjul. Jag skriker, lyckas få till lite bredsladd och får stopp på cykeln bara några dm ifrån bilens bakskärm. Bilen fortsätter som om ingenting har hänt och poliserna som uppenbarligen misslyckats med att stoppa den rycker mest på axlarna. Mitt adrenalin pumpar rejält och jag skriker högt av frustration och irritation i förhoppning om att få någon slags respons i alla fall. Men intet. Blir stående några sekunder för att lugna ner mig innan jag kan fortsätta.

Sen är det fortsatt segt. Försöker få upp lite humör och tryck under motorvägsavsnittet men tycker mest att jag trampar luft. Under Laem Sie-slingan blir jag omkörd av en kille som ropar något till mig på svenska som jag först inte riktigt uppfattar, men det är något med ”Terrible Tuesdays”. Jag bestämmer mig dock för att göra ett sista försök att få lite fart på tävlingen och tar rygg. Och det var nog faktiskt ett ganska bra grepp, för helt plötsligt känns det som om cyklingen börjar falla lite på plats. Farten ökar och benen känns lite piggare. Sista 3 milen på cyklingen går nog med nästan 40 km/h i snitt och plötsligt var det lite kul att cykla igen.

Även om jag i slutänden "bara" tappar 3 minuter mot min plan känns det ändå som om att jag skulle kunna cykla den här banan betydligt snabbare utan att brinna upp.

T2 - 2:51
Gör en nästintill perfekt avsittning av cykeln och springer med pigga ben till min plats. Bestämmer mig som vanligt för att skippa strumporna och ger mig ut på löpningen tillsammans med Johnny (som jag cyklat tillsammans med under den sista biten) och David från TT som dök upp precis bakom mig.

Run - 1:35:45
Pratar lite med David och Jonas första biten men känner ganska direkt att de springer iväg i ett tempo som är lite för högt för mig. Lägger mig själv i ett 4:40-tempo för att få benen att fatta att de ska springa en halvmara. Värmen är givetvis betydligt mer påtaglig nu än under cyklingen. Men jag tycker ändå att det faktiskt fungerar riktigt bra. Enligt plan klämmer jag en koffeingel direkt och kan nästan känna kicken som den ger. Träffar sen på först Peter och sedan Philip i motsatt riktning, räknar ut att de ligger ca 2 km framför mig. Strax därefter kommer Martin som ett skott. Ser inte Tommy men räknar med att även han ligger framför mig och att jag sålunda är sist av TT:s herrar. Vilket dock är helt i linje med kapacitet och förväntningar.

På jakt!
Bridge with a view
Löpbanan bestod av två varv med en lång raksträcka och tre st ”tarmar” med vändpunkter. Den delen som jag kom ihåg som jobbig från förra året (den nästan 2 km långa raksträckan som passeras i båda riktningarna) var inte alls lika jobbig och det kändes nästan som om den gick nedför åt båda hållen. Så fort jag får chansen häller jag kallt vatten över mig alternativt blöter ner mig med svampar. Vid de tillfällen då jag får möjlighet att kyla ner mig rejält (typ en hink isvatten över mig) är det verkligen en markant skillnad att springa de närmaste minuterna efteråt. Tror nog att det är första gången som jag verkligen känner av effekten av nedkylning på det sättet.

När jag passerar första varvet på strax över 45 minuter känner jag nog att det här faktiskt kan bli riktigt kul. Passerar väldigt många andra löpare, men det är ändå svårt att dra några slutsatser av det eftersom jag inte vet något om vilken AG de kör i (som av någon märklig anledning inte stod på nummerlappen) samt vilket varv de är på. Men, så länge som jag springer snabbare än alla andra kan det ju inte vara dåligt. Under andra varvet märker jag att jag tar på Peter, Philip och Tommy men inser att jag nog inte kommer att hinna ifatt. Har en liten dipp vid sista vändningen (ca 1.5 km innan mål) där det kanske tar lite för lång tid innan jag får upp farten efter vätskestationen. Ser på klockan att jag kommer att gå under 5 timmar med råge. Har sen länge förstått att jag inte med största sannolikhet inte är riktigt nära toppen i min AG, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Mustaschen ser onekligen lite valrossig ut på den här bilden 
Sammanlagt - 4:52:41 - 15 av 167 i M40-44, 107 av 904 herrar, 122 av 1346 totalt
I mål var jag nog trots allt ganska nöjd ändå. Även om jag kanske inte simmade eller cyklade som jag hade hoppats så tog jag ju igen det på löpningen och spöade min måltid på 4:54. Tävlingen var överlag stabil och jag kände att jag kunde hantera värmen på ett helt annat sätt än tidigare. Förra året stod jag stilla i ca 25 minuter pga av punkteringar och i år är jag 44 minuter snabbare trots att cykelbanan nog är långsammare i år. Så visst är det ett framsteg. Och framförallt har jag lärt mig massor inför nästa varma tävling.

Kramkalas och lycka i mål (Philip kom 4:a i sin AG och fick en plats till Sydafrika)
Glädje i världens bästa triathlonklubb
Övriga reflexioner
Cykelbanan var väldigt bra rent sträckningsmässigt. Trevlig och snabb loop med både utmanande backar (lagom och skönt att de kommer tidigt) och utmanande platta partier. Mycket trevligare än banan förra året. Det stora problemet som jag ser det var dock trafiken. På alla delar utom vid start och Naithon Hills-slingan hade vi trafik i båda riktningarna och den delen av vägbanan som var avspärrad för oss som tävlade var ofta ganska smal, avspärrad glest med konor, mycket grus och sand på en hel del ställen och hade dessutom ganska ofta sidolinjen med reflexbumparna mitt i. Jag kan tänka mig att det faktiskt var ganska trångt och farligt i de bakre delarna av fältet (och bevisligen halvfarligt för mig också). Näe, klart underkänt där.

Värmen var förstås väldigt påtaglig och speciellt luftfuktigheten. Dock var det nog inte riktigt lika varmt som det varit tidigare. ”Bara” strax över 30 grader. Förmodligen/förhoppningsvis var jag dock betydligt bättre förberedd den här gången. Kan vara så att alla trainer- och löpbandspass utan fläkt faktiskt givit resultat. Visst svettades jag mycket, speciellt under löpningen, men jag kände aldrig att jag var på väg in i någon värmevägg.

Slutligen var det nutritionen. Som jag nämnde tidigare hade jag ju fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att sätta ihop ett energischema för tävlingen. I korta drag handlade det om att få i sig 4 flaskor under cyklingen, 3 färdigblandade som jag hade med mig och en vatten som jag skulle plocka i farten. På löpningen skulle jag få med mig ett par koffeingels och sedan ta vatten/cola/sportdryck efter behov i stationerna. Utmaningen skulle väl då vara den andra flaskan på cyklingen som bestod av 3-dubbel dos sportdryck samt upplösta nitrattabletter som skulle drickas tillsammans med en flaska vatten. En klar utmaning för magen som dock funkade. Nu svettades jag inte lika mycket som vanligt på cyklingen och kände inte lika stort behov av vatten. Men jag fick i mig 3.5 flaska av planerade 4 (bara halva sista flaskan med sportdryck) och hade inte tillstymmelse till vätskebrist eller krampkänning. Jag kände mig ju ganska låg under cyklingen initialt, men hade jag inte börjat få i mig näring direkt hade jag nog inte fått någon nytändning heller. Koffeinet direkt up på löpet gav en rejäl kick och jag hade inte heller några problem med vätskan under löpet där drack växlade mellan vatten och cola på stationerna. Så en big thumbs up på näringsintaget.

Ett par dagar efter uppvärmningen med 70.3:an kördes resans huvudtävling - TT Barkaka Aquathlon

Monday, November 20, 2017

En liten plan för Thailand kanske?

Tanken är nog att ta det ganska lugnt dagarna innan loppet. Misstänker att vi kommer att simma varje dag, i pool eller i havet. Några lättare löppass kommer det att bli. Något pass med typ 3x1000 involverat. Helst av allt vill man väl göra löpningen innan frukost och innan det blir alldeles för varmt. Cyklingen kommer nog att bli mer att karaktären lugnt med några backryck och många stopp för cola och kaffe.

Vi kommer ner på tisdag kväll och traditionsenligt blir det alltid ett simpass direkt på kvällen. Sen följer väl dagar med morgonsim, frukost, förmiddagscykling, pool- eller strandhäng middag och stup i säng. Typ så. Värmeanpassning är nog också en stor del av de första dagarna. Men det går väl liksom inte att komma ifrån. På fredagen (tävlingen går på söndag) ser det ut att bli gemensamt TT-häng på Xana Beach Club som ligger precis vid tävlingsområdet. Simma tävlingsbana, slappa, löpa lite tävlingsbana, slappa lite mer, fixa registreringen och allt sånt. Blir nog bra.

Och så själva tävlingen då.

Förra året simmande jag på 35:29. Det är väl så där bra. Förvisso utan våtdräkt, men saltet i vattnet gör ju att det nästan är som att simma med våtdräkt ändå. Första året simmande jag 3 minuter snabbare på en bana som dock var annorlunda (och förmodligen kort). Men simningen har ju känts positiv den senaste tiden så säg att jag i alla fall att jag klämmer mig nedåt 33 minuter.

T1 bör vara snabb. Växlingsområdet är kompakt och det enda som ska göras är att kränga av sig swim-skin:et och få på sig hjälmen. 3:49 förra året så säg 3:30 i år.

Cyklingen är svår att sia om. Med tanke på värmen är det inte helt lätt att sätta upp mål-watt. Har dock räknat lite mha Best Bike Split och hittat en rimlig ansats på 211 W i snitt och en sluttid på 2:34. Det är en ganska defensiv plan, men det är ju också ganska viktigt att inte spränga sig i värmen. Fördelen med cykelbanan är ju också att den andra halvan är lättare än den första, så om jag känner mig alldeles för pigg efter halv cyklingen finns det definitivt potential att trycka på under den andra delen utan att riskera att dö i något jobbigt parti. Sen ska det ju till en ny cykel och allt. Förvisso inställd på ett förhoppningsvis vettigt sätt.

Race with a smile
T2 var gruvligt långsam förra året. Vad jag kommer ihåg var det en ganska lång löpning med cykeln på sandigt underlag. Jag var så förbannad efter mina punkor att jag gick. Demonstrativt långsamt. Det borde kunna gå betydligt snabbare i år så säg 3:30 även där.

Löpningen kommer att handla mycket om vilja, överlevnad och att hålla sig kall. Bokstavligen. som jag nämnt tidigare så var ju min löpning på 1:46 förra året inte så mycket att hänga i julgranen rent tidsmässigt. Men jämförelsevis var det uppenbarligen en ganska bra tid. Med tanke på att jag kommer ner med ett stabilare knä i år och med en form som löpmässigt borde vara ännu bättre vågar jag mig på att säga 1:40.

Och allt det där får jag till 0:33:00 + 0:03:30 + 2:34:00 + 0:03:30 + 1:40:00 = 4:54:00. Vilket förra året hade räckt till en 7:e plats i M40-44. Årets bana är nog kanske 5 minuter långsammare på cyklingen. Så 5 minuter bättre hade nog kunnat placera mig uppåt en 4:e plats i AG. Men... en 4:e plats kommer nog inte att räcka, det kommer förmodligen vara betydligt fler snabba slot-hunters på plats, etc. Så mina förhoppningar är små, men det hindrar mig inte från att (som vanligt) se fram att tävla.

Kan ju också nämna att jag fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att snickra ihop en nutritionsplan för tävlingen. Bygger helt på vätska och är skapad dels för att hantera värme och dels för att hantera min enorma svettning (och sålunda vätskeförlust), som kanske också är en av anledningarna till min krampbenägenhet. Intressant också att testa en plan som bygger just på mina förutsättningar. Om det funkar bra kanske jag äntligen kan fatta att det är med näringsintaget faktiskt är någonting att hålla koll på.

I morgon kväll sitter jag på planet till Thailand. Woop woop!

Camilla var i alla fall nöjd efter att ha vunnit sin AG förra året.

Tuesday, November 14, 2017

Strax tillbaka till Thailand

Tredje gången gillt heter det väl. Har ju rest dit med TT två gånger tidigare, tävlat två gånger, besökt Bangla Road två gånger, etc. Givetvis är det Apollo Sports som står för resan och Thanyapura som är resmålet. Planen för veckan är lugn träning, semester och ett fåtal toppningspass. Coach KJ har givit mig rådet att köra sån där lyxträning, typ cykling i snacktempo med avbrott för fika, som man normalt sett inte hinner med. Simningen kan man väl nästan köra fullt ut då den inte sliter speciellt mycket. Löpningen blir det dock till att hålla igen med då värmen sliter rejält.

Och så är det ju en tävling också. Första året (2015) körde jag Challenge Laguna Phuket (som den hette då) och sprang rakt in i värmeväggen. 2016 hade Ironman köpt upp tävlingen och körde då IM 70.3 Thailand. Den gången var det cyklingen som havererande, eller rättare sagt 2 punkor som förstörde tävlingen. Min enda rapportering från den misärtävlingen är nog en bild här. Så ur det perspektivet är det väl onekligen dags för lite tredje gången gillt.

There's a new bike in town - fast Thailand blir utan dischjul och jag har inte bestämt mig
för om det är den här eller den gamla cykeln (som jag inte hunnit sälja ännu) som ska med.
Som jag nämnt tidigare ska jag väl försöka göra något vettigt av den där tävlingen. Med stor sannolikhet kommer väl Kona-platserna att locka till sig ett gäng lycksökare så jag har inte direkt några stora förhoppningar på att klara en plats där. Men det skadar ju inte att försöka. Det kommer knappast att vara med än 2 platser i min AG och tidigare år har det krävts runt 4:30 för den platsen. Jag är inte kapabel att göra några sådana tider så ett visst mått av tur behövs också. Med tanke på värmen skulle jag vara ypperligt nöjd med 4:50 eller däromkring. Så får vi se hur långt det räcker. Lite tur kan jag väl få ha. Typ som i Weymouth.

Som det ser ut nu är det 1203 st anmälda totalt varav hela 203 är i M40-44. Snäppet mindre än M35-39 med 209. Jag slipper i alla fall Tommy och Philip som kör i 45-49 så om jag tar mig över mållinjen kommer jag absolut att bli TT Thailandsmästare i 40-44. Alltid något.

Vuxna män (och Emma Graaf) gör saker tillsammans i Thailand 2015
Formen är väl trots allt ganska god. I alla fall säger Coach KJ det. Simningen är på rätt väg efter en ganska bedrövlig inledning på året. Cyklingen känns som om den är lite på upphällningen, men det finns nog en del watt kvar i benen. Löpningen är oförskämt bra med tanke på hur pass rörig säsongen har varit. Jag har ändå haft så pass många uppehåll från löpningen under året att det borde vara problem. Men jag tycker nog att det finns både fart och uthållighet så att det borde räcka till en halva.

Stay tuned for a race plan...

Inte ett helt pjåkigt löpsteg trots ett kasst knä i Thailand förra året.

Monday, October 16, 2017

Smider planer...

...och tränar vidare. Om 5 veckor bär det av till Thailand och om knappt 6 veckor är det dags för IM 70.3 Thailand. Om det sen är sista tävlingen på den här säsongen eller första tävlingen på nästa säsong vet jag inte riktigt. Jag ska i alla fall tävla och jag ska göra ett försök att göra det bra. Istället för vila har coach KJ givit mig några progressiva veckor med ganska hög intensitet. Inte jobbigt rent tidsmässigt, men intensiteten känns i kroppen. Sen blir det väl klassiskt toppning följt av värmeacklimatisering i Thailand. Sen är det ju faktiskt ett träningsläger så nog kommer jag att försöka hinna med lite sådant alltså.

Som det ser ut just nu är det 194 st anmälda i M40-44 så det finns ju ett helt gäng att komma före om det ska gå att kvala till Kona där. Tror att mycket av nyckeln ligger i att kunna springa på ett vettigt sätt i värmen. Förra året punkade jag ju två gånger och tappade ju bort racet och motivationen redan på cyklingen. Eftersom cyklingen tog över 3 timmar var jag dock ganska pigg när jag gav mig ut på den extremt varma löpningen. 1:46 på löpningen låter kanske inte så bra, men det var i alla fall tillräckligt för att plocka drygt 250 placeringar totalt och 50 placeringar i min AG. Det var också den 8:e snabbaste löptiden i åldersklassen. Så visst finns det en chans...

Fantastisk höstlöpning i shorts och t-shirt innan Kona-sändningen började i lördags.
Huvudplanen är dock att mitt stora kvalförsök ska genomföras vid IM Chattanooga i slutet på september nästa år. Och det är mot det som jag planerar just nu. De stora tävlingarna för nästa år är väl mer eller mindre spikade. Som det ser ut just nu:
Och det är väl vad som händer runt de där två sista tävlingarna som är intressant då. Att köra Sydafrika 4 veckor innan Chattanooga är nog faktiskt ingen dum idé alls. Att tävla sig i form verkar ju vara lite av min grej och normalt sett brukar man ju köra en Big Day ca 4 veckor innan sitt A-race. Sen är ju drömmen att istället för att resa hem till Sverige efter Sydafrika, så reser jag istället direkt till USA och tränar i 4 veckor inför IM Chattanooga. Antingen på plats i Tennessee eller varför inte på hög höjd i triathlon-Meckat Boulder.

Jag har börjat kolla lite på möjliga flygresor, boenden och annat och konstaterat att det i alla fall ligger inom smärtgränsen rent kostnadsmässigt. Vad gäller jobbet får jag snåla lite med semester, planera och förmodligen ta lite tjänstledigt. Eftersom V börjar högstadiet till hösten är det ju lite begränsat med tid för att hänga på pappa utomlands. I valet att hänga på till Sydafrika eller möta upp i Chattanooga (med en ev. mellanlandning med Anna i New York) så föll önskemålet på det senare.

Efter Thailand kan jag börja planera på riktigt. Det kan ju faktiskt rent teoretiskt vara så att jag ska planera en resa till Hawaii i oktober istället.

Tuesday, September 26, 2017

...we have a situation here

Det verkar som om jag nu ljugit igen. Om det här med säsongsavslut alltså. Knappt hade krutröken efter Weymouth lagt sig förrän följande landade i mitt sociala flöde:


Jaha... WFT! 30 Kona-platser till en sketen 70.3:a i Thailand som jag ändå tänkt köra i vilket fall som helst.

Min initiala tanke var ju att "vila" ett tag, starta upp nästa säsong med lägret i Thailand och köra IM 70.3 Thailand som ett avslutande bra träningspass på lägret. Men nu är det ju faktiskt snarare vettigare att faktiskt satsa på att prestera i Thailand. Och det betyder ju faktiskt då att jag ska hålla liv i den här säsongen några månader till och satsa på formtoppning i Thailand. Och det är nog faktiskt inte en helt dum tanke ändå. Banan i Thailand är snabb och om jag kan bemästra värmen så borde jag faktiskt kunna placera mig ganska högt upp i prislistan.

30 slots är dock inte speciellt mycket och i bästa fall får väl min klass typ 3 slots. Förmodligen kommer tävlingen att locka lite mer folk (duktiga sådana också) nu är de platserna finns. Men, det vore ju ganska dumt att åka till Thailand och köra tävlingen utan att ens försöka göra något vettigt av det med tanke på de nya förutsättningarna.

Att jag sedan tycker att det egentligen är helt förkastligt att dela ut Hawaii-slots på en 70.3:a är väl en helt annan sak. Men jag kommer inte att tacka nej om jag gör ett tillräckligt bra race.

Thursday, September 21, 2017

IM 70.3 Weymouth - säsongens sista.. på riktigt den här gången [RR]

Den mest imponerande insatsen under IM 70.3 Weymouth måste nog ändå vara Linda Ashmore, enda deltagaren i F70-74. Hon simmade på 42 minuter, cyklade på 3:27 och sprang halvmaran på 2:17 för en sluttid på 06:39:26. Hon var absolut äldst i hela fältet (både bland damer och herrar) och presterar en tid som hade satt henne på den övre halvan i alla andra dam-klasser. Det hade jag aldrig fått veta om jag inte bestämt mig för att gå på Awards Cermony och 70.3 World Championship Slot Allocation. Men mer om det senare.

Jag landande i London på fredagskvällen utan några som helst resebekymmer. Visst var det lite olustigt med det misstänkta terrordådet i tunnelbanan tidigare på dagen, men egentligen inget som störde mig då jag är väldigt rationell när det gäller sådana säker (nästan lite för lugn om du frågar min fru). Inkvarterade mig hos Urban, mekade ihop cykeln och gick till sängs. På lördagen hämtade vi ut hyrbilen som skulle ta oss de 2½ timmarna till Weymouth. Trodde vi... Först tog det ett jäkla tag att få ut bilen, och sen var det extremt mycket trafik. Istället för att komma vid 12:30 var vi nog snarare på plats vid 14:30. Och då blev det helt plötsligt lite bråttom med allt då registreringen skulle stänga vid 15, cykelincheckningen vid 16 och race briefing skulle vara vid 17. Speciellt med tanke på att det var 3 km mellan registrering/briefing och växlingsområdet. Vi hade heller inte ätit någon lunch.

Kontentan av det hela blev att vi kastade i oss en smörgås med det vitaste bröd världen någonsin skådat, småjoggade bort till registreringen för att hämta ut våra nummerlappar alldeles för sent. Småjoggade tillbaka till hotellet för att på ren rutin packa utrustningen och fixa det sista med cyklarna. Insåg att vi aldrig skulle hinna med briefingen och bestämde oss för att skippa den. När vi sedan skulle cykla till växlingsområdet började regnet ösa ner. Alldeles för sent checkade vi sedan in och fick våra chip. Planen var att simma en sväng efter det, men då det nu regnade ymnigt och temperaturen höll sig runt 10 grader bestämde vi oss för att skippa det. Sen lärde vi oss att om man ska äta i Weymouth (annat än pubmat eller Fish'n'Chips) så måste man beställa bord. Till slut blev det så att vi fick bege oss till en annan stad för att få äta lite pasta.

Vi reste i alla fall ståndsmässigt
Kl 5 på söndagsmorgonen ringde klockan. Trots att det bara var en halva var det ändå start kl 7:00. Efter frukost försökte jag desperat att få min mage att samarbeta men misslyckades kapitalt. Vädret var nu bättre än dagen innan; förvisso kallt (under 10 grader) men i alla fall uppehåll, blå himmel och inte allt för mycket vind. När vi fixat alla sista förberedelser i växlingsområdet kände jag att jag nog måste ställa mig i toa-kön ändå. Klockan var då 6:30. När proffsen startade vid 6:50 fick jag komma in på en toalett och lyckades då få magen att samarbeta lite i alla fall. När jag lämnade min Streetwear Bag fick jag återigen (precis som vid registreringen och incheckningen) höra att "this is your very last chance". Trängde mig sedan fram till strax efter 32:50-skylten (självseedning och rullande start) och förberedde mig på simningen.

Kvällen innan, när vi hoppade över den tänkte simningen, var havet i princip helt stilla. Ståendes i startkön fick jag nu för första gången en uppfattning om hur havet såg ut den här morgonen. Och det var inte stilla. Alls. Vågorna kom in snett från vänster mot stranden och bröt ganska rejält. Det var ganska svårt att se hur det var längre ut. Konstaterade att hela första benet av den triangelformade banan gick rakt emot den uppåtgående solen och att det nog inte skulle vara helt lätt att se banan väl ute i vattnet. Från land såg den dock exemplariskt ut. Vi släpptes sedan iväg 6 åt gången med några sekunders mellanrum, vilket gjorde att det var väldigt sansat i vattnet. Det 15-16-gradiga vattnet kändes faktiskt inte alls kallt.

Borta vid den högra regnbågen ligger simstarten och växlingsområdet
Klockstapeln i Weymouth är tydligen lite känd. Men det är inte den som jag i första hand försöker fota här.
SWIM 38:52
Kände redan i de första vågorna att det här nog skulle bli jobbigt. Simmade rätt i i solen och med vågorna snett från vänster. Hade väl först en förhoppning att vågorna skulle bli lite mer böljande och "långa" när vi kom ut på djupare vatten. Men så blev det inte alls, snarare tvärtom. Navigeringen blev väldigt jobbig då det endast gick att se något om jag timade en vågtopp perfekt. Och inte ens då var det säkert att se något eftersom solen låg precis över horisonten. Första bojen höll jag på att simma in i och när jag väl fick syn på den andra var jag tvungen att helt ändra kurs för att komma på rätt sida. Jag drev hela tiden åt höger på grund av vågorna.

Efter första vändpunkten slapp vi i alla fall solen. Men då blev vågorna betydligt jobbigare istället. De slog ganska vilt åt alla håll och jag var konstant tvungen att korrigera andningen för att inte få vågor som slog i ansiktet. Efter andra vändpunkten hade vi återigen vågorna snett in från sidan. Fick andas åt vänster (min dåliga sida) hela vägen in för att inte få kallsupar. Jag drev rejält åt vänster och fick hålla upp mycket för att inte hamna i en stenpir vid uppgången.

Det var en klar lättnad att komma upp på fast mark igen. Hade väl förstått att det absolut inte hade gått på någon rekordtid men blev ändå lite modfälld när klockan visade på 38 någonting.

T1 6:10
Hysteriskt långt ju... Men den större delen var faktiskt löpning. Först upp till växlingstältet och sedan runt hela växlingsområdet i cykelskor. Min AWA-status hade återigen sett till att ge mig en plats riktigt nära BIKE OUT och jag behövde i alla fall inte springa speciellt långt med min cykel.

Så här såg simbanan ut kvällen innan; platt och lättnavigerad.
BIKE 2:40:26
Ganska direkt var det dags att börja klättra. Jag hade försökt plugga in banan lite och visste att det skulle vara 3 klättringar som kunde kännas lite. Dels en i början, en efter ca 60 km (den värsta) och sen en precis i slutet. Resten av de knappa 1000 höjdmetrarna skulle vara mer av typen "rolling hills". I första klättringen tyckte jag att benen kändes bra och jag kunde trycka på. Men sen blev det liksom inte mer än så. Hela cyklingen var en ganska konstig känsla. Visst, i vanlig ordning tog jag en herrans massa placeringar, klättrade ovanligt disciplinerat och kunde utnyttja farten både uppför och utför på ett bra sätt. Men det lilla extra fanns inte där och tyvärr backade siffrorna från wattmätaren upp mig. Det var liksom stabilt men lite för lågt, och det blev inte bättre av att jag försökte trycka på.

Bansträckningen var väldigt fin med små slingrande vägar genom täta lövskogar, rullande vägar över fälten och genom små pittoreska och väldigt engelska byar. Jag kom ihåg att hålla mig till vänster och köra om på höger sida. Men... tyvärr var det stundtals väldigt dålig asfalt och det ymniga regnandet under natten hade gjort att det var en hel del grus, lera och dynga på vissa avsnitt. Det i kombination med en lågt stående sol som bländade genom lövverket var inte helt roligt. Dessutom var det ganska kallt  under den första delen. 6 grader som kallast enligt min dator. Dock hanterbart och inte något som jag satte på mig några förstärkningsplagg för.

Efter ca 30 km och i en nedförslöpa med ovanligt dålig asfalt kände hur det studsade till vid sadeln och hörde sen hur en flaska åkte i marken. Min verktygsflaska (med slangar, pump och verktyg). Då jag låg i nästan 50 km/h var det liksom inte läge att stanna. Bara att inse att en punktering verkligen skulle förstöra dagen. Bara några km senare ser jag i ögonvrån någon som står och lagar en punktering i vägrenen. Inser när jag passerat att det ju faktiskt var Urban. Jag får efteråt reda på att det strulat till sig rejält för honom och tagit nästan 25 minuter att fixa punkan. Vilket givetvis betyder förstörd tävling.

Det var ganska mycket drafting och jag såg inte en enda domare under cyklingen. Tråkigt, men det blir väl oundvikligen så när man klämmer in nästa 2500 pers på en halva. Klättringen vid 60 km var relativt tuff, men kändes ändå förhållandevis kort. Efter den följde långa partier med riktigt snabb cykling där jag i alla fall lyckades pusha upp snittet till 34 km/h. Tryckte på det sista in mot växlingen och var inte helt nöjd.

Stackars cykel ute i ösregnet
Stort växlingsområde!
Så här i efterhand är jag lite ambivalent. Enligt Best Bike Split borde jag kunna cykla minst 7 minuter snabbare (om jag hållit den ansträngningen som jag borde kunna hålla). Jämför jag med Borås så har jag både lägre snittwatt och lägre NP här. Men trots det och trots att Borås faktiskt hade ca 50 höjdmeter mindre så cyklar jag faktiskt snabbare i Weymouth. Vilket ju kan verka lite märkligt. Jag hade i alla fall den 142:a bästa cykeltiden i hela fältet och 20:e bästa i AG så det är väl inte helt fy skam.

T2 3:05
En riktigt bra växling. Återigen en löpning runt hela växlingsområdet och in i tältet. Kanske inte helt nice att springa barfota på våt asfalt med sand och små gruskorn. Speciellt inte när du ska ha på dig löparskor efteråt. Jag safe:ade den här gången och tog faktiskt på mig strumpor. Ett riktigt bra val då jag för en gångs skull inte fick en enda blåsa.

RUN 1:39:16
Planen var 4:30-tempo rakt över. Kände direkt att benen faktiskt var ganska pigga och jag startade nog lite snabbare än så. Löparbanan gick längst strandpromenaden och var i princip helt platt, rak och dubbelriktad hela vägen med 2 st 180 graders vändpunkter. I början var det helt okej, men mot slutet blev det väldigt trångt på banan. Eftersom det var högertrafik på de dubbelriktade delarna var det inte helt tydligt om man skulle springa om på vänster eller höger sida och till största delen handlade det om att kryssa sig fram. Den den norra vändpunkten (bortanför växlingsområdet) var det ganska öde, men väl inne i stan var åskådarleden täta och stämningen var hög. Inte så många som hejade på mig dock, här finns det en klar förbättringspotential i marknadsföringen av Terrible Tuesdays.

Första milen gick i 4:29-tempo i snitt och riktigt jämnt och fint hela vägen. Jag hade varit kissnödig under hela löpningen, men efter 10 km började jag känna andra behov också. Efter 13 km blev det ohållbart och jag var tvungen att stänga in mig på en bajamaja. Tyvärr tog hela besöket nästan 3 minuter. Kanske lite väl långt, men om det är mycket som ska ut och dräkten är trång så blir det väl så.

Efter toabesöket var jag tyvärr lite segare och tappade lite tempo. Klockade en km på 4:45 som sämst men höll väl ihop hyfsat ändå. Banan var verkligen exakt 21,1 km lång och till slut blev det ett snitt på 4:41 med toastoppet inräknat (4:33 exklusive stoppet). Och det är nog faktiskt en av mina bästa löpningar på halvdistansen. Helt i paritet med min löpning i Dubai.

På upploppet, ca 20 meter innan mål, fick jag en otroligt vältajmad kramp i höger baksida lår. Men jag klarade mig ändå i mål för att bärga min 20:e halva IM.

Totalt 5:08:09 - 26 av 361 i M40-44 och 188 av 2408 totalt
Nådde inte riktigt målet på topp-10 i AG och topp-100 totalt. 4:53 hade räckt. Men där var jag inte riktigt den här dagen. Så här i efterhand är det nog framförallt cyklingen som jag inte alls är nöjd med och där jag underpresterar. Min klubbkompis och medtävlare Urban är en vass simmare och han simmade 5 minuter långsammare än sitt mål och vad han normalt brukar kunna prestera. Så med det i åtanke kanske jag inte behöver vara totalt missnöjd med simningen. Löpningen är faktiskt ganska bra den också med tanke på att den innehåller 3 minuter toastopp och med tanke på att jag faktiskt inte kunnat löpträna speciellt mycket den här säsongen. Så överlag kanske jag ska vara lite nöjd ändå. Och trots allt har jag ju nu på 5 veckor kört en Ironman och två st 70.3 på ett relativt vettigt sätt i alla fall.

Inte helt illa pinkat trots allt.
IM 70.3 World Championship i Sydafrika 1-2 september 2018
Tävlingen hade ju tots allt hela 75 kvalplatser till världsmästerskapen och eftersom M40-44 brukar vara den största gruppen betyder det att det borde finnas minst 8 platser där. Roll-down på kvalplatser i 70.3 brukar ofta vara lite större eftersom en hel del av de duktigaste väljer Kona eller tycker att det är lite långt att åka för att köra en halva. Mitt mål var ju att ta en kvalplats och efter att ha dryftat lite med KJ bestämde jag mig för att gå på Slot allocation trots att det ändå kändes som att det skulle mycket till för att en plats skulle rulla ner till position 26. Men konstigare saker har ju hänt. Uppenbarligen... För efter en lång väntan hörde jag plötsligt mitt namn ropas upp. Till sista platsen av 8 i min åldersgrupp. Känns väl lite som upprättelse för den här säsongen där alldeles för mycket har gått åt skogen för att det ska kännas rättvist.

South Africa baby!

Wednesday, September 13, 2017

Jag ska tydligen tävla igen...

...och det ganska snart. Trodde väl att Tjörn skulle vara sista tävlingen. Men när Urban frågade på FB om det var någon som ville hänga på och köra säsongsavslutning i Weymouth så drabbades jag av någon slags blackout. När jag vaknade till liv var flyg till London bokat, jag var anmäld till IM 70.3 Weymouth och boende var fixat. Konstigt hur det kan bli. Men jag måste väl arbeta på att upprätthålla min ställning som Sveriges mest tävlande triathlet.


Jag vet inte, men jag misstänker att coach KJ skakade lite lätt uppgivet på huvudet när jag frågade om han tyckte att det var okej. Men han gav med sig och tyckte nog att det kunde funka ändå; det är ju trots allt över 12 månader kvar tills det att jag ska vara i min livs form. Jag fick lova honom att inte skada mig bara. Sen är det ganska tydligt att det nog passar mig ganska bra att tävla mig i form. Efter Kalmar lyckades jag ju trots allt väldigt bra på Tjörn bara en vecka efter. Efter Tjörn "vilade" jag i en vecka och körde sedan testvecka där jag satte PB på både sim och cykling. Löpningen var inte heller fy skam trots klar brist på zon 5-pass och löpning överhuvudtaget. Så formen torde räcka till att göra något vettigt i Weymouth.


Det verkar vara nästan uppåt 2500 anmälda så det är inte direkt någon liten tävling. Tittar man på resultat från förra året verkar det dock inte varit en supersnabb tävling. Simningen kan nog vara lite stökig om det blåser från fel håll och cyklingen innehåller drygt 900 höjdmeter. Dock är löpningen helt platt. En tid under 5 timmar, vilket inte alls ser ut som någon omöjlighet på den banan, hade förra året räckt till en top-10-placering i stort sett alla åldersklasser (utom PRO och 35-39). Så visst har jag vissa förhoppningar om att kunna göra något hyfsat bra rent placeringsmässigt. De snabbaste lokala triathleterna borde rimligtvis antingen ha kört världsmästerskapen i Chattanooga nyss, alternativt förbereda sig för Kona om några veckor. Top-100 totalt och top-10 i AG får bli målet. Och givetvis en plats till världsmästerskapen i Sydafrika nästa år.

Och så ska jag väl komma ihåg att man ska cykla på vänster sida också...