Friday, August 26, 2016

Efterlysning: Coach

Senaste säsongen har jag kört mer eller mindre själv: enligt vad jag tidigare lärt mig och praktiserat runt periodisering och delvis upplagt efter TT:s filosofi vad det gäller pass för simning och löpning under de gemensamma träningarna. Jag vet inte riktigt om det är bu eller bä. Vad jag kan konstatera är att jag nog tycker att säsongen hittills blivit lite hattig och att jag saknat en viss struktur. Lite får jag nog skylla mig själv med tanke på att jag trots allt valt att köra tävlingar som jag gjort (redan tidigt på säsongen i Thailand och sedan i Dubai osv). En stor anledning till att jag valde att köra utan coach den här säsongen har delvis med att göra att jag nog faktiskt ville ha lite mer frihet och kunna vara mer spontan. Fast jag vete fasen om jag inte faktiskt fungerar lite bättre med något mer inrutning än vad jag haft den senaste tiden. Så från och med hösten tror jag nog att det är dags att anlita en coach igen. Och den här gången för ett längre förhållande.

Finnes: En väldigt dedicerad och träningsvillig 42-åring (snart 43) med en uthållig, snabbåterhämtad och icke skadebenägen kropp. Jag missar sällan ett planerat träningspass och tenderar att alltid utföra dem till punkt och pricka. Min kropp fungerar allra bästa om den får röra på sig varje dag (i alla fall lite).

Plan och mål: Det långsiktiga målet är att ta mig till Kona. Det ännu mer långsiktiga målet är att jag oavsett tid på dygnet och dag på året skall vara i en sådan form att jag kan genomföra en IM utan problem. Resten av mitt liv. Typ.

Nästa år/säsong kommer jag att vara äldst i M40-44. Att kvala då är inte riktigt realistiskt. Jag ser det därför som ett mellanår och förberedelse inför M45-49 då kvalmöjligheterna rimligtvis är något större där. Jag kommer givetvis att fortsätta att tävla under säsongen, men mest i syfte att hålla igång tävlandet för att det är så kul och inte se det som A-tävlingar med extra supertoppning. Som det ser ut nu är jag anmäld till IM Austria och IM Kalmar Jag funderar på att också klämma in UltraTri däremellan för att testa på uthålligheten och för att bocka av den från min bucket list. Huvudsyftet med säsongen är ju att bygga uthållighet och (kanske) lite mer fart. Speciellt med fokus på löpningen. Sen ser vi vad jag är redo för under min första säsong i M45-49 och planerar därefter.

Sökes: En coach som under en längre tid (minst 2 säsonger) kan hjälpa mig att uppnå mina mål. Jag har inga problem med nytänkande och till viss del kontroversiella idéer så länge som det är underbyggt och väl genomtänkt. Jag vill att vi är rak i kommunikationen och att du berättar för mig när jag är dum i huvudet, när jag är kass, när jag kör för hårt eller tar i alldeles för lite. Du behöver inte nödvändigtvis vara Stockholmsbaserad och jag ser gärna att vi utöver mail och telefon kan kommunicera via t.ex. Training Peaks.

Simningen kan jag nog klara hyfsat själv med de möjligheter som klubben ger (gruppträningar och program). När det gäller cyklingen arbetar vi givetvis med effektmätare. Jag tränar gärna mycket och länge, hårt när det krävs och lugnt när det krävs. Vila är jag däremot väldigt dålig på, och det är inte nödvändigtvis så att min kropp mår bra av det heller…

Några förslag? Eller är det kanske till och med så att det är Du som är den coachen jag söker. Skicka ett mail så tar vi ett snack. Adressen finns uppe i högra hörnet.

Men till och början med är det säsongsavslutning på Tjörn som gäller!

Monday, August 22, 2016

Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?
Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.
Synkad simning i Värtan
Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj
För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.



I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!

Thursday, August 11, 2016

Ironman Lake Placid 2016 [RR]

Det var äntligen dags för den femte. Kroppen hade svarat bra på träningen och toppning innan och jag hade nog en ganska god förhoppning om att kunna göra en stabil tävling. Farhågorna innan tävlingen hade främst varit riktade mot begreppet höjdmeter och hur pass ”jobbig” banan skulle vara. Väldigt många rapporter från tävlingen pratade om just dessa två saker. Sluttider på både proffs och AG:ers pekade på samma sak. Efter att ha testat ett cykelvarv var jag inte så rädd för den delen längre. Löpningen var däremot en helt annan femma.

Den obligatoriska "växlingsområde i gryningen"-bilden.
SIM – 1:11:45 – 109:a i AG och 648 totalt.
”Hold the f-ing line!”
Rullande start. Jag ställde mig i mitten av 1:00-1:10-gruppen då jag iskallt räknat med att många (inklusive jag) skulle överskatta sin förmåga. 6:40 börjande vår start. Damproffsen hade startat 30 minuter innan dess för att de skulle runt ett varv på två-varvsbanan innan dessa att vi vanliga dödliga skulle ut. Det var överlag en ganska odramatisk start och eftersom det dessutom var varmt i vattnet (typ 22 grader) var det inte någon som helt chock att komma i heller.

Första varvet rullade på. Halvvägs innan vändningen (ca 500 m) kom jag så pass nära linan så att jag kunde navigera efter den resterande del innan vändningen. Linan är alltså en lina som ligger permanent i vattnet, knappt en meter under ytan, och som håller fast ett gäng småbojar som märker ut en kanotbana. Den ligger där året runt och är alldeles utmärkt att navigera efter. Dock behöver man var max ett par meter ifrån den för att se den ordentligt. Första varvet fortsatte sedan utan missöden och utan navigeringsmissar. Det var överhuvudtaget i princip inga problem med att navigera. På första varvet var det dock ganska dimmigt och det gick inte att se längre fram än till nästa stora boj.

Efter en kort löpning på stranden var det dags för andra varvet. Nu blev det faktiskt lite trängre eftersom vi nu kom ifatt de simmarna som ställt sig längst bak och som precis kommit ut i vattnet. Så överlag blev det lite mer korsande fram och tillbaka. Annars var det väl det vanliga med människor utan lokalsinne som simmar åt helt fel håll utan att fatta det, personer som bröstsimmar vid bojarna, personer som slår vilt omkring sig, etc. Men överlag en komfortabel simning. Jag hade väl hoppats på att vara några minuter snabbare, men nu blev det inte så. Kan vara så att banan var runt 100 m för lång (enligt GPS i alla fall), men det är inte helt säkert. Godkänt i alla fall.

Ständigt denna Garmin
T1 – 5:13
”Something is stuck!”
Jag visste om att det skulle finnas folk som skulle hjälpa till med att dra av våtdräkterna. Dock trodde jag nog att de skulle vara uppe vid omklädningstälten. Nu visade det sig att de var direkt på stranden. Vilket var helt okej bortsett från att jag inte hann få av mig Garmin-klockan innan det att de började dra i min våtdräkt. Alltså fastnade min vänstra arm i klockan och gjorde att jag nog tappade ”typ en evighet”/”kanske 30 sekunder” innan vi lyckades trä av armen. Sen en ganska lång löpning (ca 700 m sammanlagt). Det var gott om plats i ombytestältet och gott om funktionärer som hjälpte till och som plockade fram cykeln, etc. Godkänt plus.

BIKE – 5:27:30 – 18:e i AG och 101 totalt.
”Canyon! Man, where did you get hold of that bike?”
Det var väldigt bra att vi cyklat banan innan. Det första som händer är att man kommer i några nedförsbackar a-la-San-Fransisco där du lättar med cykeln om adrenalinet pumpar för mycket. Sen är det nog väldigt lätt att förivra sig i uppförsbackarna under den första milen. De är inte alltför branta, men sliter mer än vad man tror. Min plan var att ha stenkoll på wattmätaren och se till att absolut inte gå högre än 250W på 10s-medel under den första milen. Nu var det bara den här lilla grejen att min mätare helt plötsligt inte fungerade. Tack för det PowerTap… Pedalerna (PowerTap P1) hade krånglat dagarna innan tävlingen. Efter lite batteribyten och omstarter verkade jag dock ha fått ordning på den. Dagen innan tävlingen fungerade de, och när jag startade Garmin-enheterna på morgonen så såg det ut att koppla ihop och fungera. Men när jag började cykla, inte en siffra… Som tur var så var jag nog lite mentalt förberedd på det hela och hade som backupplan att hålla pulsen under 140 på cyklingen istället. Det var dock bara en uppskattning och inte alls lika ”vetenskapligt” underbyggt som watt-planen.

Så här glad blir jag av att se min hejande familj - del 1
In action
Trots att jag tyckte att jag höll igen under den första milen cyklade jag kontinuerligt om många som tog det väldigt lugnt. Mitt största problem under den här delen var att jag retade upp mig på att väldigt många amerikaner sitter väldigt dåligt på sina cyklar. Bike-fit verkar liksom inte vara en stor grej här. Skulle nog uppskatta det till att mer än hälften satt så pass upprätt på sina tempocyklar att de lika gärna skulle kunna ha en linjehoj och bockstyre. Och att hälften av dessa satt så upprätt att sadeln var lägre än styret.

Efter stigningen var det dags för utförskörningen mot Keene. Även här var det väldigt bra att ha testkört eftersom jag då visste att asfalten var bra och att det inte skulle dyka upp några tekniska svängar. Under några partier höll jag ena handen på bromsen för att få lite extra stabilitet i de lätta vindarna. Större delen var det dock i aeroposition utan att bromsa och i farter strax under 80 km/h. Nöjd med att köra ifrån stora tunga killar utan att känna att jag chansade på något sätt.

Efter Keene följer sedan ett längre parti på ca 20 km med mer eller mindre steady-state-cykling. Bara att borra ner huvudet och nöta alltså. Låg tillsammans med några andra som körde i ungefär samma tempo och turades om att ligga först. Det fanns dock några stycken som jag retade upp mig rejält på som envisades med att cykla om och sedan lägga sig framför med lägre fart. Brände nog lite krut på att trycka på lite för att bli av med dessa. Innan vändningen började jag räkna mötande cyklister för att lista ut min placering. Konstaterade att jag hade drygt 100 män framför mig och var nöjd så.

Under hela cyklingen irriterade mig lite på att jag faktiskt mötte några regelrätta klungor och att jag inte såg en enda domare ute på banan. Det kan ev. ha suttit en domare på en motorcykel, men jag är inte helt säker.

Efter vändningen och återfärden till Jay var det dags för en högersväng och klättring. Benen kändes väldigt pigga vid det här laget och jag fick anstränga mig en del för att inte trycka på för mycket. Jag hade vid det här laget kommit så pass långt upp i fältet att jag inte cyklade om så pass många längre. I sista backen innan stan (Papa Bear) hade det samlats väldigt mycket folk med kobjällror och diverse tillbehör som lät. Grym känsla att känna sig stark och köra om andra i den backen. Varvningen inne i centrum var helt magnifik! Jag kom i princip ensam och fick köra på den breda gatan med snabba svängar framför flera rader med skrikande åskådare bakom kravallstaket.


Mattias Krantz looking at stems
Vacker som en omslagsbild till hela tävlingen
Första varvet gick på 2:38 och jag trodde att jag nog trots allt tryckt på lite för mycket då det skulle peka på en cykeltid på runt 5:20 vilket spontant kändes lite för snabbt (och det var det nog också). Ut på andra varvet kändes backarna inte riktigt lika lätta som på det första. Jag var nu dessutom ganska ensam. Arbetade dock på och lyckades väl hålla hyfsat tryck på pedalerna. Jag slog medvetet av på lite för att inte bränna mig. Vid det här laget hade jag nog nått ungefär rätt position i fältet också då jag mer eller mindre höll samma plats genom hela loopen.

Min mörka stund kom efter högersvängen i Jay. När klättringen började kändes det som om att jag inte hade något som helst kraft i benen och jag började återigen fundera på det här med min pacing och förbannade Powertap för att deras pedaler valt just idag för att lägga av. Fördelen med att ligga så pass långt fram och ha svackan i en klättring var dock att det faktiskt inte spelade så mycket roll. Förvisso tappade jag någon placering, men det är ändå inte så att folk flyger ifrån mig; det går ju ganska långsamt ändå när det handlar om klättring och triathlon på IM-distans. Efter Wilmington och inför den sista klättringen var energin tillbaka och jag kunde på ett kontrollerat sätt ta den sista delen av banan.

Andra varvet gick 11 minuter långsammare än det första (dock med 2 slags högre snittpuls), vilket kanske är lite väl ojämt. Men trots allt är min cykeltid, vad jag kan utläsa från resultatlistan, den 60:e bästa i hela fältet (bland alla finishers), så det måste väl ändå anses vara godkänt. Jag hade hanterat min mörka stund på ett bra sätt rent mentalt, dock hade jag känt en liten ryckning av kramp som kändes illavarslande.

T2 – 2:26
”Number 633 coming through!”
Jag kom av cykeln bra och kunde kliva av utan krampkänning. En funktionär tog emot min cykel och jag hörde någon ropa något om min cykelsko, men brydde mig inte om det då. Greppade min påse och sprang in i tältet där det nu var väldigt gott om plats (växlade ju som 101:a). Även här hade jag en egen funktionär som höll fram strumpor, skor, skärm och solglasögon åt mig. En riktigt bra och snabb växling faktiskt.

Så här glad blir jag av att se den hejande familjen - del 2 (på väg ut på löpningen)
RUN – 4:27:35 – 32:a i AG och 202 totalt.
”Cramps? Just walk it off man!”

Till en början kändes det ju riktigt bra. Familjen stod strategiskt placerad vid utgången på löpningen och hejade väldigt friskt när jag passerade. Det första segmentet nedför gick sedan som en dans. Under de första km blev jag placerad av några killar som såg snabba ut, men jag hade verkligen bestämt mig för att hålla mig till planen den här gången, även om det hade varit lätt att hänga på nedför. Planen på 5:10-5:15-tempo höll i ca 6 km, sen kom krampen som jag nog egentligen bara väntade på. Insida lår, hårt, snabbt och skoningslöst.

Jag visste nog som sagt var att den  skulle komma, även om jag kanske hoppades på att det skulle dröja lite längre. Jag kände direkt att det här var en sådan här kramp som jag inte heller skulle kunna bli av med helt och hållet. Tricket för att då hålla igång och inte krampa ihop totalt är att gå så fort känningarna på ytterligare kramp kommer. Jag kan liksom det vid det här laget. Att det sen är ett extremt tråkigt sätt att avsluta en tävling på är bara att acceptera. En sån dag helt enkelt. Ett par km innan vändpunkten mötte jag på Jesper. Han både lät och såg fräsch ut när vi hejade och jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att ta honom idag. På tillbakavägen på första varvet började jag gå i vätskekontrollerna; dels för att skjuta upp nästa krampkänning och dels för att få i mig tillräckligt med vätska. Det hade nu börjat bli riktigt varmt och jag kunde se på min tävlingsdräkt att jag svettades väldigt mycket och förlorat mycket salt. Klämde en mugg vatten och en mugg cola, Gatorade eller Red Bull vid varje vätskestation. Tyckte nog att jag trots allt hade en hyfsad fart och flyt fram tills det att uppförsbackarna

På väg tillbaka in i stan på första varvet stod det några som delade ut salt av något slag. Jag fick en liten cylinder som innehöll ett pulver och tyckte väl, med anledning av alla kramper och vätskan jag blivit av med, att det vore en bra idé att få i sig lite salt. I min enfald trodde jag alltså att det var något som man bara kunde äta och hällde i mig cylinderns innehåll. Dumt! Det visade sig var rent och koncentrerat salt av något slag och det kändes verkligen som om min mun skulle frätas sönder. Och självklart hade jag precis sprungit förbi en vätskekontroll. Det var sedan en riktig kamp att ta sig till nästa för att kunna skölja ur munnen. Försökte mig på en gel också, men det funkade inte alls. Gillade inte alls känslan av den trögflytande gelen med vaniljsmak i den värmen som var.

Sista backen upp mot centrum gick jag i, sen löpning förbi den hejande familjen och ut på den lilla extra slingan längst Mirror Lake. Det var väldigt mycket hejande publik runt målet och sjön så det var liksom inte läge att gå.

Första varvet - ett leende
Andra varvet - tom blick bakom solglasögonen
Andra varvet blev inte mycket mer spännande. Jag kämpade med krampen, backarna och värmen. Det blev mycket gång. Men…. faktiskt inte alls lika mycket mörka tankar som på Lanzarote. På något sätt var jag nu i ett läge att jag accepterade att det var en krampdag, och att jag faktiskt gjorde mitt bästa för att komma i mål på ett värdigt och trots allt ganska bra sätt. Jag hade insett att jag inte skulle kunna slå Jesper och att jag inte skulle kunna klämma mig under (min egendefinierade) skamgräns på 11 timmar. Samtidigt visste jag att jag legat runt 100:e plats vid växlingen och att jag förvisso blivit omsprungna av en del, men inte allt för många, och sålunda fortfarande hade en ganska bra placering på gång. Och på något sätt skänkte det ändå en tanke av lugn och ro.

Mötte Jesper på ungefär samma ställe som på första varvet och insåg att även han inte gick som en klocka. Hörde sedan i efterhand att han bonkade i uppförsbacken vid hoppbackarna (ca 8 km från mål) och haft det riktigt tungt under avslutningen. Hans mara blev i slutänden ”bara” en dryg kvart snabbare än min trots att han såg betydligt piggare ut än jag under större delen av löpningen. Han slutande dock på 10:45 och topp-100 totalt, vilket verkligen är grymt bra jobbat!

Jag höll mig löpande sista 2 km för att springa i mål med lite värdighet. Blev omsprungen av en tjej med ett jäkla klipp i steget strax innan upploppet. Förstod hennes fart dagen efter när hon klev upp och tog emot en Kona-plats. Själv tog jag av mig skärmen, stängde av klockan innan målgång och njöt av hela upploppet. Även om det nu inte blev helt och hållet som jag tänkt mig var det ändå målgång med en övervägande positiv känsla. Och det här med att krama familjen efteråt är nog ändå bland det bästa med det hela. Efter pizza, obscena mängder vätska, lite massage och uthämtning av cykel och påsar var det dags att gå hem till lägenheten och möta upp Jesper. På samma sätt som golfare alltid måste berätta om vartenda slag på golfrestaurangen efter en runda, har vi triathleter ett behov av att gå igenom varje simtag, varje stigning, snittpulser, snittwatt och varje bonkning under ett lopp. Vilket kanske inte alltid är intressant för våra familjer. Sen blev det mer pizza, och kanske en öl.

Upplopp är nästan alltid bra
Lite glad och nöjd är jag ju trots allt.
Sammanfattningsvis (11:14:38)
Kanontävling! Grymt trevlig bana, bra arrangemang med fantastiska volontärer. Det märks verkligen att hela staden om omgivningen sluter upp runt tävlingen. Det är verkligen en tävling som jag skulle kunna tänka mig att återvända till. Cyklingen passar mig och en dag utan kramp och med lite mer tuffa distanspass i kroppen tror jag att jag nog skulle kunna göra ett riktigt bra lopp på den här banan. Överlag så tror jag att det är en bana som verkligen premierar cyklister med förmåga att hålla igen under första varvet och som sedan kan springa hyfsat. Definitivt en väldigt bra kval-chans för TT:are.

Även om målet på en topp-100-placering totalt (kom nu 202:a totalt och 170 bland herrarna) inte uppnåddes är jag ändå klart nöjd med tävlingen. Betydligt mer nöjd än efter Lanzarote. 10:41 hade räckt till topp-100 och det är jag ganska övertygad om att jag borde klara av på den här banan. 3055 personer var anmälda (bara damproffs). 2271 officiella finishers varav 443 i min åldersklass (M40-44).

Next Stop: Austria!

Belöningen - del 1
Belöningen - del 2

Wednesday, July 20, 2016

Uppdatering från Lake Placid

Efter några dagars resande och lite äventyr i Lake George är vi på plats i Lake Placid. Vi har mött upp Jesper med familj och inkvarterat oss i lägenheten på McKinley Street. Boendet är väldigt centralt och bra (ca 500 m från växlingsområdet), dock är det verkligen inte glamoröst eller prisvärt. Men jag tror förvisso inte att det finns någon prisvärt boende i Lake Placid överhuvudtaget den här veckan. Priserna är minst de dubbla mot normalt under den här veckan.

Jag och Jesper cyklade i alla fall ett varv på LP:s cykelbana idag och det var en väldigt angenäm upplevelse. För det första var det en väldigt scenisk och vacker bana. Väldigt lummig, fina vägar och många partier längst åar och sjöar i gröna dalgångar. Asfalten var bra med ett fåtal undantag och inte några som helst tekniska partier. Framförallt var det två saker som vi noterade; dels att utförskörning mot Keene i princip kunde köras i aerobarsen och utan att röra bromsarna. Och dels att de där klättringarna som ser lite läskiga ut på höjdkurvan inte alls var speciellt läskiga i verkligheten. Både jag och Jesper väntade liksom på att den riktiga klättringen skulle börja, men det blev aldrig riktigt tufft.

Nu är jag ganska övertygad om att varje höjdmeter givetvis kommer att kännas på andra varvet, men ändock; de ca 1000 metrarna som vi betade av idag kändes väldigt beskedliga. Sen ska jag verkligen försöka med att inte få hybris och bränna mig på cyklingen... för det kommer att vara en lång dag och som det ser ut nu kommer löpningen att bli varm.

Löpbanan har inte inte rekat ännu, men kommer förmodligen att cykla ett varv på den i morgon eller på torsdag. I morgon bitti blir det test av simbanan.

Framför Mirror Lake





Wednesday, July 13, 2016

Inför Ironman Lake Placid

Snart är det dags att bocka av ännu en tävling från min bucket list, IM Lake Placid. Nu är det ju inte just LP som ligger på listan, men väl en IM i USA. Tycker nog att LP ligger väldigt bra till med svenska mått mätt. Dels är det förhållandevis lätt att resa dit; flyg till NY och hyrbil några timmar up-state New York. Att flyga inrikes i USA med cykel och utrustning är tydligen inte alltid helt smidigt, men det behövs ju inte nu. Vidare så ligger ju tävlingen bra till i tiden; mitt i svensk semestertid och i rätt tid för att få till bra träning innan (med tanke på hur den svenska säsongen ligger).

För ett drygt år sedan yppade jag mina tankar på Lake Placid för familjen och för Jesper med familj och det var ingen tvekan om att det var ett uppskattat förslag. Anmälan gjorde jag sittandes på ett litet café i en gränd i Gamla Stan i Nice. Klart international kille liksom! Träningen har väl sen gått på i den vanliga spåren. Kanske lite ostrukturerat till och från (mer om det i ett senare inlägg). Det som jag egentligen mest saknar är väl lite mer bergscykling och längre klättringar. Flyg och boende (en lägenhet mitt i Lake Placid) bokades och snart är det dags. Övriga förberedelser har huvudsakligen bestått av lite Youtube och lite letande på internet efter beskrivningar (exempelvis på Slowtwitch). Vad jag kan se i deltagarlistan är väl i princip 95 % eller mer av alla tävlande från USA eller Kanada. av ca 2800 anmälda är vi 3 st som listade som svenskar. Och eftersom Jesper egentligen är dansk är det nog bara jag och en Niklas Persson som är svenskar. Så med en svensk flagga på tävlingsdräkten får jag nog känna mig ganska exklusiv.

Tävlingen överlag
Att döma av resultat från tidigare år är det här verkligen ingen tävling som man slår personligt rekord på tidsmässigt. Vinnartid för herrproffs brukar ligga på runt 8:45 och förra året (då tävlingen kördes utan proffs) hade förste man över mållinjen 9:31. Så det är som sagt var verkligen inte en snabb bana. Och det är klart att det är svårt att förvänta sig det med 2100 m klättring på cyklingen och 490 höjdmeter på löpningen (att jämföra med ca 550 m på Lidingöloppet). Temperaturen verkar ligga på runt 25 grader och det kan ofta komma regnskurar som gör det lätt fuktigt. Vattentemperaturen brukar ligga runt 21 grader och vad jag sett är det i princip alltid tillåtet med våtdräkt. Vinden är oftast inte en faktor.

Simningen
Två-varvsbana med australian exit, rullande start och i en lugn sjö betyder ju faktiskt att det borde gå att simma ganska snabbt. Navigationen bör inte vara ett problem. Jag kommer absolut att sikta på att simma under 70 minuter.


Cyklingen
...är definitivt inte att leka med. 2100 meter uppför på en två-varvsbana kommer att sätta sina spår. Men jag har en känsla av att det nog borde gå att cykla ganska fort ändå. Höjdmetermässigt ligger det ju mellan Lanzarotes 2600m och Klagenfurts 1600m som jag körde på 6:06 respektive 5:13. På Lanzarote var vinden definitivt en bidragande faktor till tiden och dessutom var det en hel del ganska branta klättringar. Av LP:s höjdkurva att döma hade nog banan varit snabbare om den gick åt andra hållet istället. Då skulle den mer påminna om Österrike med en brant klättring och en lång och mindre brant utförslöpa efteråt. Nu verkar det inte vara några riktigt branta klättringar, men väl långa slakmotor. Jag och Jesper ska cykla varvet minst en gång innan och min gissning är att man kan nog tjäna en del tid på att ha koll på den långa och ganska branta utförsåkningen mot Keane. I och med cykling avslutas uppför gäller det också att hålla igen innan T2.

Jag ska försöka lära mig av mina misstag och inte cykla sönder mina ben. Av allt ovanstående att döma kan 5:40 vara ett lämpligt riktmärke för cyklingen. Som kuriosa kan nämnas att bästa cykeltiden i M40-44 (och andra totalt) hade Dave Mirra (R.I.P.) med 5:07. Dock avslutade han med en löpning på 4:33 så man kan lätt utgå ifrån att han cyklade lite för hårt.


Löpningen
Och så den avslutande maran. Här kan givetvis temperaturen börja spela in även om det inte bör bli lika varmt som under mina tidigare tävlingar. Som vanligt handlar allt för min del om att inte gå ut för hårt och att bita ihop lite mer än vad jag brukar göra. Känslan är att löpningen nog kommer att vara ganska mentalt påfrestande med två varv á 21km och ganska elakt placerade höjdmeter. Tror att jag behöver lägga fokus på att njuta av natur och omgivningar och helt enkelt försöka få tiden att gå. Jämn ansträngning och kontinuerligt näringsintag kommer att vara mitt huvudfokus under löpningen. Jag ska också verkligen försöka att på ett bra sätt möta den där energidippen som jag vet kommer att komma under löpningen. Tid är otroligt svårt att sia om, men säg att jag för en gångs skull får till en bra löpning, då borde jag på en sån här bana förmodligen kunna vara god för 3:45. Jag har ju trots allt lagt lite extra fokus på löpningen sen Lanzarote och hoppas på att kunna få utväxling av det.



Sammantaget
Lägg på lite växlingar och annat på tiderna ovan så hamnar sluttiden på 10:40-10:45. I 2015 års resultatlista skulle det räcka till typ 17:e plats i M40-44 och runt plats 70 totalt. Det låter ju onekligen helt orimligt... Å andra sidan, när jag kollar runt lite (Google är din vän) på personerna som ligger runt de placeringarna på LP så verkar det som om deras resultat på andra tävlingar vara likvärdiga med vad jag jag kan prestera. Så varför inte? En placering topp-100 på en IM vore ju en dröm

Återkommer med ev. reviderade planer efter det att jag tittat lite närmre på banorna och när det börjar bli lite mer tydliga väderförutsättningar. På lördag bär det av mot USA.

Friday, July 8, 2016

Triathlet?

Den uppmärksamme läsaren kanske har noterat att det under ett lång tag i min presentation stått "Triathlet?". Det har nog stått där ganska länge och jag tror nog att jag nu för tiden faktiskt borde kunna definiera mig själv som triathlet. Jag roade mig med att räkna igenom hur många tävlingar jag kört och kom då fram till följande utfall.
Under 2016 ska jag köra ytterligare en hela (Lake Placid) och två halvor (Tjörn och Thailand). Thailand är jag inte anmäld till ännu, men det lutar väl åt att jag tänker köra den som en avslutning på TT:s Thanyapura-läger.

Några saker slår mig avseende ovanstående; dels att det faktiskt snart är hela 6 år sen jag körde min första triathlon, dels att jag kört så pass mycket som 14 halvor och att 32 tävlingar på 6 år med den övervikten på långa distanser som jag har faktiskt är en ansenlig mängd. Tror jag i alla fall. Onekligen är jag ju ganska fast i det här med triathlon. För cyklister finns det ju en del mer eller mindre fåniga regler som man ska ha gjort för att vara en "riktig" cyklist. Typ gjort en SPD-vurpa, snittat över 40 km/h på ett utlyst tempolopp, brutit nyckelbenet, etc. Undrar om det finns några motsvarande "regler" för triathlon? Typ kissa i våtdräkten och sånt.

Tror inte att jag nämnt att min anmälnings-tourettes slog till i förra veckan. Helt plötsligt var jag anmäld till IM Austria den 2:a juli nästa år. Så det kan gå...

Monday, July 4, 2016

IM Lanzarote - så där va? [RR]

Det där blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Och ska jag vara helt ärlig och självrannsakande så var det faktiskt på det stora hela ett ganska kasst genomförande. Vi kommer till det strax. Att jag dessutom nu för tiden är helt värdelös på att skriva och att det tar över en månad för mig att få ur mig en rapport är ju bara helt värdelöst.

Förberedelserna hade nog egentligen varit bra. Passen veckorna innan hade gått enligt plan och väl på plats på Lanzarote blev det de normala förberedelserna med cykling av delar av banan, lite löp och simning på simbanan. Vi bodde perfekt ca 700 m från starten i en billig och helt okej lägenhet. Hade problem med mina växlar på cykeln, men ett nytt växelöra (som jag skaffade dagen innan jag åkte) och lite justering löste det problemet. Sen var det den här saken med att jag inte kunde gå på toaletten. Men det tänkte jag inte så mycket på då.

Tävlingsmorgonen ringde klockan vid 4:30. Tittar ut och ser att flaggorna står rätt ut; lika mycket vind som befarat alltså. Fikar, fixar, går ner till växlingen, pumpar, fixar, på med dräkt, lämnar väska till frugan och värmer upp lite i vattnet. Nyttjar min AWA-status för att få ställa mig i en fålla mellan proffsen och de agegroupers som anser sig kunna simma under en timme. Vet inte om det hjälper mer än de stjälper. Det hade nog blivit stökigt oavsett. Tycker starten är lite rörig och inte alls så pampig som den brukar kunna vara. Stör mig på att allt måste sägas både på engelska och spanska. Försöker tagga till. Sen smäller det.

Jag och Peter "Temposmurfen" Andersson testar banan
Spansk organisation - givetvis fick jag fel nummerlappar i mitt startkuvert.
Manuel (eller något annat spanskt namn) fixar mitt växelöra till det facila priset av €10
SWIM
Startfållan är smal och det är masstart från stranden. Simbanan är utformad på så sätt att det är absolut närmast att hålla till vänster och nära en repavspärrning och dessutom kommer det en 90-graderssväng efter knappt 200 m. Klart som f-n att det blir rusning och trångt. Av någon märklig anledning verkar större delen av det 1900 personer stora startfältet tycka att det är vettigt att få dagens högsta puls under tävlingens första minut och tro att dagens 8-16 timmars tävlande kan avgöras under de första 5 minuterna av simning. Det är kaos fram till bojen, och sen fortsätter det vara kaos hela första varvet. Det är den absolut stökigaste simning jag någonsin varit med om. För min del blir det 4-5 kallsupar, glasögon avsparkade 2 gånger och otalet sparkar och översimningar. Banan var ganska lättnavigerad och jag vet inte om det möjligtvis var det som fick så pass många att skippa navigeringen helt; det var väldigt många som simmande zick-zack utan ta någon som helst notis om att de var på väg i helt fel riktning. Andra varvet var något bättre, om än knappt.

Givetvis har någon lyckats sparka på min klocka också, så att den är både avstängd och inställd på annat läge. Har därför ingen aning om tiden när jag kommer upp ur vattnet. Anna har lyckats flytta på sig från till simningen till att stå vid min växlingsplats. Frågar vad klockan är och inser att simningen inte alls gått så snabbt som jag ville. 1:12:53 blev väl i alla fall PB, men inte så mycket mer än så. Av övriga tider att döma var det dock ganska många som inte simmade så snabbt som de brukade. Det positiva var väl dock att jag inte hade några som helst problem med stöket. Tyckte till och med att det nästan var lite kul.

BIKE
Sen cyklingen då. 2600 höjdmeter, larvigt mycket vind och en del dålig asfalt. En hel del av vinden är dessutom sidvind och vissa partier är rejält utsatta för kastvindar. Som tur var har jag ju cyklat på Lanzarote förut och kände därför till stora delar av banan. Körde med 50mm fram och 90mm bak vilket kändes som en lagom avvägning mellan stabilitet och aero. Gav mig iväg positivt. Noterade att folk kämpade redan i dem första längre stigningen efter Puerto Calero. Själv matade jag på i mål-watt och låg i omkörning större delen av vägen. Jag passerade El Golfo, klättra upp mot Timanfaya  med lätthet, vinkade åt La Santa och passerade de sandtäckta vägarna i Famara utan problem. Därefter var det dags för dagens längsta klättring (ca 2 mil) som på börjades med vinden i ryggen. Först då kände jag hur pass varmt det var egentligen. När man sen efter en knapp mil nådde upp till rondellen innan Teguise och vände upp in i vinden igen var det som att få en käftsmäll. Motvind, varmt, uppför och dagens brantaste klättring.

Banan
Jag fortsatte starkt och tyckte trots allt att det var ganska kul. Kunde till och med njuta lite av utsikten innan Haria och Mirador del Rio (helt i Nelkers anda). Utförskörning efter den sistnämnda var grymt trevlig (11 km med 58 km/h  i snitt). Sen var min tanke att kunna mata på lite på platten med vinden i ryggen. Det var bara det lilla problemet att mina ben var som bortblåsta. Jag fick kämpa som attan bara för att få upp hastigheten i över 30 km/h i och jag fattade inte vad som var fel.  Blev omkörd, stannade och pinkade, blev omkörd igen, tappade modet och tog en gel. Så här i efterhand vet jag ju vad ett av problemen var; det var inte alls platt utan stigning hela vägen. Kanske inte så konstigt att det gick trögt alltså.

Återfick sedan lite krafter och klarade av den gräsliga asfalten efter Nazareth och Donkey Trail utan att krascha. Gjorde en bra växling, fick lite solkräm insmord på axlar och nacke och gav mig sedan ut löpningen med ganska goda förhoppningar.

RUN
Men det visade sig ganska fort att det inte skulle bli någon rolig dag. Alls. Efter 4 km drog det till i höger knä och det krampade i musklerna runt höger knä. Jag var tvungen att stanna helt för att häva. Kom sedan igång men insåg att mitt måltempo på 5 min/km inte riktigt var läget för dagen. Efter ca 15 km började min mage göra ont. Rejält. Försökte besöka toalett, men inget hände. Det gjorde ondare för varje steg och till slut blev det mer gå/lunka än vad det var löpning. Min teori är att dagens alla kolhydrater och löpningen satte fart på magen och vill få ut något, samtidigt på min oförmåga att gå på toaletten innan tävling gjorde att det helt enkelt var stopp i systemet, Och resultatet av det är givetvis magknip och kramper. Och ju mer jag försökte springa med min magkramp, desto konstigare ställning blev det för kroppen och benen som då svarade med att krampa muskulärt. En klart ond cirkel...

På andra varvet förklarar jag för David exakt hur totalmisärigt livet är...
Lite mer sträckt löpsteg på första varvet.
Jag pallrade mig i mål efter en "löpning" på pinsamma 4:52 och en totaltid på 12:22:26. 609:e plats totalt och 129 (av 366) i åldersklassen. Det är väl placeringsmässigt förvisso i paritet med mina tidigare tävlingar, men inte alls ett steg i rätt riktning. Bara att bryta ihop och komma igen...

SJÄLVRANNSAKAN
Höjdmeter, värme, vind och magproblem påverkar ju givetvis sluttiden och hur loppet utvecklas, men jag är ändå sjukt besviken på mig själv vad det gäller ett par saker. För det första pace:ar jag mig alldeles för dåligt på cyklingen. Kör alldeles för hårt under första delen och får sedan lida för det på andra delen och speciellt under löpningen. Utan att bli allt för teknisk kan jag ju nämna att min NP är 20W lägre under andra halvan av cyklingen trots att den innehåller mer höjdmeter. Jag trycker alltså på alldeles för mycket i början och förlorar på slutet. Snitt-"ansträngningen" över hela cyklingen är i princip enligt plan, men det är helt fel fördelat. Jag borde ha lärt mig bättre vid det här laget.

Den andra saken är min skalle. Det fanns så mycket negativa tankar i den under andra halvan av löpningen så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst, men tanke på min mage och kramper hade jag oavsett varit tvungen att gå en hel del, men sen handlar det om det här med att komma igång igen. Jag är idag helt övertygad om att jag skulle ha kunnat kämpa mig igen smärtan och sprungit betydligt mer under andra halvan av löpningen om bara inte skallen varit så förgiftad av tankar om hur besviken jag var på mig själv, hur kass jag var, vilken fejk jag är och hur värdelös karaktär i största allmänhet som jag har. Här går jag liksom omkring och lurar folk att jag kan det här med triathlon... Jag vet ju (nu) att det där inte är helt med sanningen överensstämmande och att det till stor del är ett resultat av låga energinivåer och smärta. Men det är ju inte funkis då det faktiskt hindrar mig att kliva över den där sista tröskeln när det gäller prestation. Det har hänt tidigare på tävlingar över 5-6 timmar och för några år sedan hände det ibland i kombination med simmomentet. Men det är jag ju liksom komfortabel med idag så uppenbarligen går det att göra något åt saken. För det måste jag ju göra....

En inte helt nöjd Mattias och en kraschad Merckx (Peter vurpade och bröt nycketbenet).
En fin tårta som tyvärr innehöll banan. Helt bortkastat alltså.

Tuesday, May 17, 2016

På väg till Lanza!

IM Lanzarote ligger verkligen runt hörnet nu och det känns som om tiden gått väldigt fort på slutet. Men jag känner mig väl förberedd och har goda förhoppningar om att göra en bra tävling och få till en bra placering. För på Lanzarote är det inte tid som gäller. I alla fall inte tid jämfört med övriga IM som jag kört. På Lanzarote är det blåsigt, varmt och en herrans massa höjdmeter som skall avverkas på cyklingen. Vinden är, precis som på Fuerteventura, nordlig och ständigt närvarande. Ön är karg och kuperad och vindarna blåser rätt över. Löpningen är varm och utan en millimeter skugga. Simningen brukar beskrivas som en torktumlare. Så det blir väl bra!

Simningen är en två-varvs-loop med australisk exit (dvs. en löpning på stranden mellan varven). Simformen är bra och har varit på uppåtgående så något annat än ett PB är jag absolut inte nöjd med. Gärna nedåt 1:05, men definitivt under 1:10.

Cyklingen är som vanligt det som jag är osäker på. Det blev inte riktigt så mycket bergscykling som jag hade tänkt mig under dagarna på Fuerteventura och jag känner dessutom inte att jag kört riktigt så mycket och hårt som jag kanske hade önskat mig. Å andra sidan var just faktiskt cyklingen på Challenge Fuerteventura faktiskt ganska bra. Så trots allt har jag nog någon cykelform. Den stora utmaningen är då att inte gå för hårt i backarna på Lanzarote (där jag normalt sett är ganska stark) utan att faktiskt spara lagom på benen till löpningen. Cyklingen innehåller över 2500 höjdmeter och cyklar jag under 6 timmar så är jag nog nöjd med det. Tittar man på förra årets resultat (som enligt utsago var en ganska blåsig tävling) så räckte 6 timmars cykling ganska långt.

Cyklingen - inte helt platt
Löpning är det som jag verkligen vill lyckas med den här gången. Och då pratar jag inte nödvändigtvis om någon 3:15-mara, men däremot om en jämn och fin mara utan några större svackor och utan några längre gångpartier. Jag har inte återfått någon toppfart sen mitt diskbråck så särskilt snabbt springer jag inte. Däremot tycker jag verkligen att de långa löpningarna har gått riktigt bra nu under toppningsperioden och brickpassen. Jag springer med låg puls och med ett väldigt jämt tempo i min tänkta tävlingsfart. Utan att vara speciellt trött alls. Och nyckeln till att lyckas är precis som vanligt att hålla jämn fart och inte gå ut för hårt. Är målfarten 5:00 min/km så ska inte första milen gå i 4:45-tempo för då går det normalt sett åt skogen. Jag sticker ut hakan och säger 3:40 på löpningen.

Övergripande vill jag och tror jag på att jag har kapacitet att gå under 11 timmar. Sett till förra året räckte det till plats runt 20 i AG M40-44 och ca 140 totalt (inklusive proffs). Sen är det givetvis väldigt beroende på väder och vind också. Är det ett ”snabbt” år kommer inte sub-11 att räcka så långt. Jag kommer inte att kvala på Lanzarote. I alla fall inte i år och inte i den här AG:n. Men jag tror att det är en bana som borde kunna passa mig om det inte blir alldeles för varmt.

Nu ska jag återgå till att njuta av Berlin Tegel – kanske en av Europas tråkigaste flygplatser.

Typisk IM-löpning - fram och tillbaka några gånger och mycket pannben involverat.

Wednesday, May 4, 2016

Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.


Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.
Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:
  • Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
  • Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
  • Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
  • Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.


Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:
  • Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
  • Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...
Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!

Friday, April 29, 2016

En tribute och lite Challenge Fuerteventura

En långweekend på Fuerteventura var ju inte helt fel alls. Samtidigt som det tydligen regnade, haglade och snöade hemma i Sverige så hade vi alldeles utmärkt väder på den blåsiga ön. Mitt syfte med resan var ju cykling, simning och kanske lite löpning i förhållanden som liknar Lanzarote. Och det fick jag ju. Nu blev det inte riktigt så mycket träning som jag hade tänkt mig; ca 10 mil dagen innan Challenge Fuerteventura (CFV), 9 riktigt hårda mil under CFV och slutligen 10 kuperade mil med väldigt trötta ben dagen efter CFV. Simmade i havet varje morgon och sprang "endast" halvmaran under CFV. Men, bortsett från att jag kanske hade tänkt mig lite mer så blev det ju ändå en ansenlig dos med 5+ timmars träning per dag.

En hyfsad genomkörarhelg alltså. Och jag tar absolut med mig mestadels positiva saker därifrån. Simningen känns väldigt komfortabel och säker, även om jag på något märkligt sätt inte riktigt får med mig fartutvecklingen från poolen. Folk som jag simmar ifrån på träningarna på Eriksdalsbadet, simmar i sin tur ifrån mig i öppet vatten med våtdräkt på. Det är ju lite frustrerande... Men samtidigt ska jag väl inte klaga; under CFV gör jag min bästa simning ever så uppenbarligen lär jag mig en del.

Morgonsimning - foto: Lina Bylund (@fotograflina)
Cyklingen är också klart över förväntan och med pigga ben cyklar jag riktigt bra i bergen och blåsten. Trots mina 10 relativt hårda mil dagen innan CFV gör jag ändå en klart godkänd och stabil cykling under CFV. Av TT-folket får jag bara stryk av proffs-Patrik och überstarka Adam. Men trots att jag inte tycker att jag varken cyklat särskilt mycket eller hårt så håller jag ihop cyklingen bra när det väl gäller.

Ute och trycker lite tröskelintervaller med Adam dagen efter CTV, innan cyklingen i bergen. Det var dumt.
För löpningens del får jag väl exakt det besked som jag hade hoppats på; jag kan springa smärtfritt igen. Eller helt smärtfritt var det ju verkligen inte, men det smärtar i alla fall inte alls pga diskbråcket. Däremot gjorde det ont för att jag inte var van att springa, varken långt eller snabbt. Första milen under tävlingen gick väl okej, men den andra var inte mycket att hänga i julgranen. Så kontentan är att jag behöver plugga in både fart och distans innan Lanzarote. Så mycket som man nu hinner få till på 4 veckor. Men sen känns det ju lite surt också; inför och under Dubai var jag i en riktigt bra löpform och den känns tyvärr som bortblåst just nu. Men å andra sidan kanske det också betyder att jag går ut i ett lite lugnare tempo på Lanza och därmed kanske håller ihop bättre. Jag är positiv.

Det ser ju fort ut i alla fall.
Men det här skulle ju inte vara en tribute till mig själv... Näe, oavsett allt ovan så måste jag bara konstatera att jag är verkligen med i världen bästa klubb! Terrible Tuesdays Triathlon Club levererar och dominerar på så många plan. Grymt trevliga människor, duktiga atleter som verkligen tar sin träning och tävling på allvar och framförallt en klubb där alla bryr sig om varandra; stödet längst banan vid tävlingar är magnifikt. Jag är så enormt tacksam att jag fått chansen att hänga, träna och tävla med det här gänget. Det lyfter verkligen!

Hela TT-gänget på Fuerteventura. Vissa på plats i en vecka och några som kom över helgen som jag.
Och slutligen Challenge Fuerteventura då. Kan inte påstå att jag ger 100% under tävlingen, men jag tryckte iaf på hyfsat. Simningen blir ju riktigt bra med en tid på strax över 30 minuter med Australian exit på tvåvarvs-banan. Det är faktiskt i princip 10 minuter bättre än 2014, även om banan förmodligen var lite kort i år. Kan ju inte vara annat än nöjd med det. Cyklingen var riktigt brutal på den (från förra året) nya cykelbanan. Ungefär samma antal höjdmeter som på den gamla banan men med betydligt elakare stigningar. Vinden blev aldrig riktigt med, det var en hel del partier med larvigt dålig asfalt och dessutom inga partier där det riktigt gick att slappna av. Jag föredrar definitivt den gamla banan. Men min insats är stabil och jag plockar ca 35 placeringar på cyklingen. Växlar som delad 3:a från klubben tillsammans med Mattias B. Sen är det väl inte lika roligt. Målet med löpningen var att kunna löpa hela vägen och det lyckades jag väl med, men inte så mycket mer. Halvvägs började benen göra rejält ont och bristen på löpträning gjorde att farten sjönk markant. En avslutande löpning på 1:45 på en kort bana är ju med mina mått mätt inte så kul, men samtidigt borde jag väl inte heller förvänta mig så mycket mer.

Ännu en bra T1-bild. Gillar trenden!
Ett något tveksamt löpsteg på upploppet. Men jag är ju glad i alla fall.
En smoothie och en medalj. Allt man behöver!
 Avslutar det hela på beskedliga 5:19:20 vilket trots allt räcker till en 6:e plats i M40-44 (av 22 som gick i mål). Tyvärr måste jag släppa förbi både David och Robert på löpningen, dock med vetskapen om att jag med en normal löpform hade hållit dem bakom mig. Men med tanke på alla omständigheter är jag klart nöjd med tävlingen som en genomkörare och som en förberedelse inför Lanzarote som nu bara är 4 veckor bort. Till sist kan jag konstatera att Jesper äntligen får slå mig Fuerteventura. Han visar upp en imponerande form och kammar med relativ lätthet hem sin andra raka seger i M40-44 på Fuerteventura. Grymt!

Over and out!