Tuesday, November 14, 2017

Strax tillbaka till Thailand

Tredje gången gillt heter det väl. Har ju rest dit med TT två gånger tidigare, tävlat två gånger, besökt Bangla Road två gånger, etc. Givetvis är det Apollo Sports som står för resan och Thanyapura som är resmålet. Planen för veckan är lugn träning, semester och ett fåtal toppningspass. Coach KJ har givit mig rådet att köra sån där lyxträning, typ cykling i snacktempo med avbrott för fika, som man normalt sett inte hinner med. Simningen kan man väl nästan köra fullt ut då den inte sliter speciellt mycket. Löpningen blir det dock till att hålla igen med då värmen sliter rejält.

Och så är det ju en tävling också. Första året (2015) körde jag Challenge Laguna Phuket (som den hette då) och sprang rakt in i värmeväggen. 2016 hade Ironman köpt upp tävlingen och körde då IM 70.3 Thailand. Den gången var det cyklingen som havererande, eller rättare sagt 2 punkor som förstörde tävlingen. Min enda rapportering från den misärtävlingen är nog en bild här. Så ur det perspektivet är det väl onekligen dags för lite tredje gången gillt.

There's a new bike in town - fast Thailand blir utan dischjul och jag har inte bestämt mig
för om det är den här eller den gamla cykeln (som jag inte hunnit sälja ännu) som ska med.
Som jag nämnt tidigare ska jag väl försöka göra något vettigt av den där tävlingen. Med stor sannolikhet kommer väl Kona-platserna att locka till sig ett gäng lycksökare så jag har inte direkt några stora förhoppningar på att klara en plats där. Men det skadar ju inte att försöka. Det kommer knappast att vara med än 2 platser i min AG och tidigare år har det krävts runt 4:30 för den platsen. Jag är inte kapabel att göra några sådana tider så ett visst mått av tur behövs också. Med tanke på värmen skulle jag vara ypperligt nöjd med 4:50 eller däromkring. Så får vi se hur långt det räcker. Lite tur kan jag väl få ha. Typ som i Weymouth.

Som det ser ut nu är det 1203 st anmälda totalt varav hela 203 är i M40-44. Snäppet mindre än M35-39 med 209. Jag slipper i alla fall Tommy och Philip som kör i 45-49 så om jag tar mig över mållinjen kommer jag absolut att bli TT Thailandsmästare i 40-44. Alltid något.

Vuxna män (och Emma Graaf) gör saker tillsammans i Thailand 2015
Formen är väl trots allt ganska god. I alla fall säger Coach KJ det. Simningen är på rätt väg efter en ganska bedrövlig inledning på året. Cyklingen känns som om den är lite på upphällningen, men det finns nog en del watt kvar i benen. Löpningen är oförskämt bra med tanke på hur pass rörig säsongen har varit. Jag har ändå haft så pass många uppehåll från löpningen under året att det borde vara problem. Men jag tycker nog att det finns både fart och uthållighet så att det borde räcka till en halva.

Stay tuned for a race plan...

Inte ett helt pjåkigt löpsteg trots ett kasst knä i Thailand förra året.

Monday, October 16, 2017

Smider planer...

...och tränar vidare. Om 5 veckor bär det av till Thailand och om knappt 6 veckor är det dags för IM 70.3 Thailand. Om det sen är sista tävlingen på den här säsongen eller första tävlingen på nästa säsong vet jag inte riktigt. Jag ska i alla fall tävla och jag ska göra ett försök att göra det bra. Istället för vila har coach KJ givit mig några progressiva veckor med ganska hög intensitet. Inte jobbigt rent tidsmässigt, men intensiteten känns i kroppen. Sen blir det väl klassiskt toppning följt av värmeacklimatisering i Thailand. Sen är det ju faktiskt ett träningsläger så nog kommer jag att försöka hinna med lite sådant alltså.

Som det ser ut just nu är det 194 st anmälda i M40-44 så det finns ju ett helt gäng att komma före om det ska gå att kvala till Kona där. Tror att mycket av nyckeln ligger i att kunna springa på ett vettigt sätt i värmen. Förra året punkade jag ju två gånger och tappade ju bort racet och motivationen redan på cyklingen. Eftersom cyklingen tog över 3 timmar var jag dock ganska pigg när jag gav mig ut på den extremt varma löpningen. 1:46 på löpningen låter kanske inte så bra, men det var i alla fall tillräckligt för att plocka drygt 250 placeringar totalt och 50 placeringar i min AG. Det var också den 8:e snabbaste löptiden i åldersklassen. Så visst finns det en chans...

Fantastisk höstlöpning i shorts och t-shirt innan Kona-sändningen började i lördags.
Huvudplanen är dock att mitt stora kvalförsök ska genomföras vid IM Chattanooga i slutet på september nästa år. Och det är mot det som jag planerar just nu. De stora tävlingarna för nästa år är väl mer eller mindre spikade. Som det ser ut just nu:
Och det är väl vad som händer runt de där två sista tävlingarna som är intressant då. Att köra Sydafrika 4 veckor innan Chattanooga är nog faktiskt ingen dum idé alls. Att tävla sig i form verkar ju vara lite av min grej och normalt sett brukar man ju köra en Big Day ca 4 veckor innan sitt A-race. Sen är ju drömmen att istället för att resa hem till Sverige efter Sydafrika, så reser jag istället direkt till USA och tränar i 4 veckor inför IM Chattanooga. Antingen på plats i Tennessee eller varför inte på hög höjd i triathlon-Meckat Boulder.

Jag har börjat kolla lite på möjliga flygresor, boenden och annat och konstaterat att det i alla fall ligger inom smärtgränsen rent kostnadsmässigt. Vad gäller jobbet får jag snåla lite med semester, planera och förmodligen ta lite tjänstledigt. Eftersom V börjar högstadiet till hösten är det ju lite begränsat med tid för att hänga på pappa utomlands. I valet att hänga på till Sydafrika eller möta upp i Chattanooga (med en ev. mellanlandning med Anna i New York) så föll önskemålet på det senare.

Efter Thailand kan jag börja planera på riktigt. Det kan ju faktiskt rent teoretiskt vara så att jag ska planera en resa till Hawaii i oktober istället.

Tuesday, September 26, 2017

...we have a situation here

Det verkar som om jag nu ljugit igen. Om det här med säsongsavslut alltså. Knappt hade krutröken efter Weymouth lagt sig förrän följande landade i mitt sociala flöde:


Jaha... WFT! 30 Kona-platser till en sketen 70.3:a i Thailand som jag ändå tänkt köra i vilket fall som helst.

Min initiala tanke var ju att "vila" ett tag, starta upp nästa säsong med lägret i Thailand och köra IM 70.3 Thailand som ett avslutande bra träningspass på lägret. Men nu är det ju faktiskt snarare vettigare att faktiskt satsa på att prestera i Thailand. Och det betyder ju faktiskt då att jag ska hålla liv i den här säsongen några månader till och satsa på formtoppning i Thailand. Och det är nog faktiskt inte en helt dum tanke ändå. Banan i Thailand är snabb och om jag kan bemästra värmen så borde jag faktiskt kunna placera mig ganska högt upp i prislistan.

30 slots är dock inte speciellt mycket och i bästa fall får väl min klass typ 3 slots. Förmodligen kommer tävlingen att locka lite mer folk (duktiga sådana också) nu är de platserna finns. Men, det vore ju ganska dumt att åka till Thailand och köra tävlingen utan att ens försöka göra något vettigt av det med tanke på de nya förutsättningarna.

Att jag sedan tycker att det egentligen är helt förkastligt att dela ut Hawaii-slots på en 70.3:a är väl en helt annan sak. Men jag kommer inte att tacka nej om jag gör ett tillräckligt bra race.

Thursday, September 21, 2017

IM 70.3 Weymouth - säsongens sista.. på riktigt den här gången [RR]

Den mest imponerande insatsen under IM 70.3 Weymouth måste nog ändå vara Linda Ashmore, enda deltagaren i F70-74. Hon simmade på 42 minuter, cyklade på 3:27 och sprang halvmaran på 2:17 för en sluttid på 06:39:26. Hon var absolut äldst i hela fältet (både bland damer och herrar) och presterar en tid som hade satt henne på den övre halvan i alla andra dam-klasser. Det hade jag aldrig fått veta om jag inte bestämt mig för att gå på Awards Cermony och 70.3 World Championship Slot Allocation. Men mer om det senare.

Jag landande i London på fredagskvällen utan några som helst resebekymmer. Visst var det lite olustigt med det misstänkta terrordådet i tunnelbanan tidigare på dagen, men egentligen inget som störde mig då jag är väldigt rationell när det gäller sådana säker (nästan lite för lugn om du frågar min fru). Inkvarterade mig hos Urban, mekade ihop cykeln och gick till sängs. På lördagen hämtade vi ut hyrbilen som skulle ta oss de 2½ timmarna till Weymouth. Trodde vi... Först tog det ett jäkla tag att få ut bilen, och sen var det extremt mycket trafik. Istället för att komma vid 12:30 var vi nog snarare på plats vid 14:30. Och då blev det helt plötsligt lite bråttom med allt då registreringen skulle stänga vid 15, cykelincheckningen vid 16 och race briefing skulle vara vid 17. Speciellt med tanke på att det var 3 km mellan registrering/briefing och växlingsområdet. Vi hade heller inte ätit någon lunch.

Kontentan av det hela blev att vi kastade i oss en smörgås med det vitaste bröd världen någonsin skådat, småjoggade bort till registreringen för att hämta ut våra nummerlappar alldeles för sent. Småjoggade tillbaka till hotellet för att på ren rutin packa utrustningen och fixa det sista med cyklarna. Insåg att vi aldrig skulle hinna med briefingen och bestämde oss för att skippa den. När vi sedan skulle cykla till växlingsområdet började regnet ösa ner. Alldeles för sent checkade vi sedan in och fick våra chip. Planen var att simma en sväng efter det, men då det nu regnade ymnigt och temperaturen höll sig runt 10 grader bestämde vi oss för att skippa det. Sen lärde vi oss att om man ska äta i Weymouth (annat än pubmat eller Fish'n'Chips) så måste man beställa bord. Till slut blev det så att vi fick bege oss till en annan stad för att få äta lite pasta.

Vi reste i alla fall ståndsmässigt
Kl 5 på söndagsmorgonen ringde klockan. Trots att det bara var en halva var det ändå start kl 7:00. Efter frukost försökte jag desperat att få min mage att samarbeta men misslyckades kapitalt. Vädret var nu bättre än dagen innan; förvisso kallt (under 10 grader) men i alla fall uppehåll, blå himmel och inte allt för mycket vind. När vi fixat alla sista förberedelser i växlingsområdet kände jag att jag nog måste ställa mig i toa-kön ändå. Klockan var då 6:30. När proffsen startade vid 6:50 fick jag komma in på en toalett och lyckades då få magen att samarbeta lite i alla fall. När jag lämnade min Streetwear Bag fick jag återigen (precis som vid registreringen och incheckningen) höra att "this is your very last chance". Trängde mig sedan fram till strax efter 32:50-skylten (självseedning och rullande start) och förberedde mig på simningen.

Kvällen innan, när vi hoppade över den tänkte simningen, var havet i princip helt stilla. Ståendes i startkön fick jag nu för första gången en uppfattning om hur havet såg ut den här morgonen. Och det var inte stilla. Alls. Vågorna kom in snett från vänster mot stranden och bröt ganska rejält. Det var ganska svårt att se hur det var längre ut. Konstaterade att hela första benet av den triangelformade banan gick rakt emot den uppåtgående solen och att det nog inte skulle vara helt lätt att se banan väl ute i vattnet. Från land såg den dock exemplariskt ut. Vi släpptes sedan iväg 6 åt gången med några sekunders mellanrum, vilket gjorde att det var väldigt sansat i vattnet. Det 15-16-gradiga vattnet kändes faktiskt inte alls kallt.

Borta vid den högra regnbågen ligger simstarten och växlingsområdet
Klockstapeln i Weymouth är tydligen lite känd. Men det är inte den som jag i första hand försöker fota här.
SWIM 38:52
Kände redan i de första vågorna att det här nog skulle bli jobbigt. Simmade rätt i i solen och med vågorna snett från vänster. Hade väl först en förhoppning att vågorna skulle bli lite mer böljande och "långa" när vi kom ut på djupare vatten. Men så blev det inte alls, snarare tvärtom. Navigeringen blev väldigt jobbig då det endast gick att se något om jag timade en vågtopp perfekt. Och inte ens då var det säkert att se något eftersom solen låg precis över horisonten. Första bojen höll jag på att simma in i och när jag väl fick syn på den andra var jag tvungen att helt ändra kurs för att komma på rätt sida. Jag drev hela tiden åt höger på grund av vågorna.

Efter första vändpunkten slapp vi i alla fall solen. Men då blev vågorna betydligt jobbigare istället. De slog ganska vilt åt alla håll och jag var konstant tvungen att korrigera andningen för att inte få vågor som slog i ansiktet. Efter andra vändpunkten hade vi återigen vågorna snett in från sidan. Fick andas åt vänster (min dåliga sida) hela vägen in för att inte få kallsupar. Jag drev rejält åt vänster och fick hålla upp mycket för att inte hamna i en stenpir vid uppgången.

Det var en klar lättnad att komma upp på fast mark igen. Hade väl förstått att det absolut inte hade gått på någon rekordtid men blev ändå lite modfälld när klockan visade på 38 någonting.

T1 6:10
Hysteriskt långt ju... Men den större delen var faktiskt löpning. Först upp till växlingstältet och sedan runt hela växlingsområdet i cykelskor. Min AWA-status hade återigen sett till att ge mig en plats riktigt nära BIKE OUT och jag behövde i alla fall inte springa speciellt långt med min cykel.

Så här såg simbanan ut kvällen innan; platt och lättnavigerad.
BIKE 2:40:26
Ganska direkt var det dags att börja klättra. Jag hade försökt plugga in banan lite och visste att det skulle vara 3 klättringar som kunde kännas lite. Dels en i början, en efter ca 60 km (den värsta) och sen en precis i slutet. Resten av de knappa 1000 höjdmetrarna skulle vara mer av typen "rolling hills". I första klättringen tyckte jag att benen kändes bra och jag kunde trycka på. Men sen blev det liksom inte mer än så. Hela cyklingen var en ganska konstig känsla. Visst, i vanlig ordning tog jag en herrans massa placeringar, klättrade ovanligt disciplinerat och kunde utnyttja farten både uppför och utför på ett bra sätt. Men det lilla extra fanns inte där och tyvärr backade siffrorna från wattmätaren upp mig. Det var liksom stabilt men lite för lågt, och det blev inte bättre av att jag försökte trycka på.

Bansträckningen var väldigt fin med små slingrande vägar genom täta lövskogar, rullande vägar över fälten och genom små pittoreska och väldigt engelska byar. Jag kom ihåg att hålla mig till vänster och köra om på höger sida. Men... tyvärr var det stundtals väldigt dålig asfalt och det ymniga regnandet under natten hade gjort att det var en hel del grus, lera och dynga på vissa avsnitt. Det i kombination med en lågt stående sol som bländade genom lövverket var inte helt roligt. Dessutom var det ganska kallt  under den första delen. 6 grader som kallast enligt min dator. Dock hanterbart och inte något som jag satte på mig några förstärkningsplagg för.

Efter ca 30 km och i en nedförslöpa med ovanligt dålig asfalt kände hur det studsade till vid sadeln och hörde sen hur en flaska åkte i marken. Min verktygsflaska (med slangar, pump och verktyg). Då jag låg i nästan 50 km/h var det liksom inte läge att stanna. Bara att inse att en punktering verkligen skulle förstöra dagen. Bara några km senare ser jag i ögonvrån någon som står och lagar en punktering i vägrenen. Inser när jag passerat att det ju faktiskt var Urban. Jag får efteråt reda på att det strulat till sig rejält för honom och tagit nästan 25 minuter att fixa punkan. Vilket givetvis betyder förstörd tävling.

Det var ganska mycket drafting och jag såg inte en enda domare under cyklingen. Tråkigt, men det blir väl oundvikligen så när man klämmer in nästa 2500 pers på en halva. Klättringen vid 60 km var relativt tuff, men kändes ändå förhållandevis kort. Efter den följde långa partier med riktigt snabb cykling där jag i alla fall lyckades pusha upp snittet till 34 km/h. Tryckte på det sista in mot växlingen och var inte helt nöjd.

Stackars cykel ute i ösregnet
Stort växlingsområde!
Så här i efterhand är jag lite ambivalent. Enligt Best Bike Split borde jag kunna cykla minst 7 minuter snabbare (om jag hållit den ansträngningen som jag borde kunna hålla). Jämför jag med Borås så har jag både lägre snittwatt och lägre NP här. Men trots det och trots att Borås faktiskt hade ca 50 höjdmeter mindre så cyklar jag faktiskt snabbare i Weymouth. Vilket ju kan verka lite märkligt. Jag hade i alla fall den 142:a bästa cykeltiden i hela fältet och 20:e bästa i AG så det är väl inte helt fy skam.

T2 3:05
En riktigt bra växling. Återigen en löpning runt hela växlingsområdet och in i tältet. Kanske inte helt nice att springa barfota på våt asfalt med sand och små gruskorn. Speciellt inte när du ska ha på dig löparskor efteråt. Jag safe:ade den här gången och tog faktiskt på mig strumpor. Ett riktigt bra val då jag för en gångs skull inte fick en enda blåsa.

RUN 1:39:16
Planen var 4:30-tempo rakt över. Kände direkt att benen faktiskt var ganska pigga och jag startade nog lite snabbare än så. Löparbanan gick längst strandpromenaden och var i princip helt platt, rak och dubbelriktad hela vägen med 2 st 180 graders vändpunkter. I början var det helt okej, men mot slutet blev det väldigt trångt på banan. Eftersom det var högertrafik på de dubbelriktade delarna var det inte helt tydligt om man skulle springa om på vänster eller höger sida och till största delen handlade det om att kryssa sig fram. Den den norra vändpunkten (bortanför växlingsområdet) var det ganska öde, men väl inne i stan var åskådarleden täta och stämningen var hög. Inte så många som hejade på mig dock, här finns det en klar förbättringspotential i marknadsföringen av Terrible Tuesdays.

Första milen gick i 4:29-tempo i snitt och riktigt jämnt och fint hela vägen. Jag hade varit kissnödig under hela löpningen, men efter 10 km började jag känna andra behov också. Efter 13 km blev det ohållbart och jag var tvungen att stänga in mig på en bajamaja. Tyvärr tog hela besöket nästan 3 minuter. Kanske lite väl långt, men om det är mycket som ska ut och dräkten är trång så blir det väl så.

Efter toabesöket var jag tyvärr lite segare och tappade lite tempo. Klockade en km på 4:45 som sämst men höll väl ihop hyfsat ändå. Banan var verkligen exakt 21,1 km lång och till slut blev det ett snitt på 4:41 med toastoppet inräknat (4:33 exklusive stoppet). Och det är nog faktiskt en av mina bästa löpningar på halvdistansen. Helt i paritet med min löpning i Dubai.

På upploppet, ca 20 meter innan mål, fick jag en otroligt vältajmad kramp i höger baksida lår. Men jag klarade mig ändå i mål för att bärga min 20:e halva IM.

Totalt 5:08:09 - 26 av 361 i M40-44 och 188 av 2408 totalt
Nådde inte riktigt målet på topp-10 i AG och topp-100 totalt. 4:53 hade räckt. Men där var jag inte riktigt den här dagen. Så här i efterhand är det nog framförallt cyklingen som jag inte alls är nöjd med och där jag underpresterar. Min klubbkompis och medtävlare Urban är en vass simmare och han simmade 5 minuter långsammare än sitt mål och vad han normalt brukar kunna prestera. Så med det i åtanke kanske jag inte behöver vara totalt missnöjd med simningen. Löpningen är faktiskt ganska bra den också med tanke på att den innehåller 3 minuter toastopp och med tanke på att jag faktiskt inte kunnat löpträna speciellt mycket den här säsongen. Så överlag kanske jag ska vara lite nöjd ändå. Och trots allt har jag ju nu på 5 veckor kört en Ironman och två st 70.3 på ett relativt vettigt sätt i alla fall.

Inte helt illa pinkat trots allt.
IM 70.3 World Championship i Sydafrika 1-2 september 2018
Tävlingen hade ju tots allt hela 75 kvalplatser till världsmästerskapen och eftersom M40-44 brukar vara den största gruppen betyder det att det borde finnas minst 8 platser där. Roll-down på kvalplatser i 70.3 brukar ofta vara lite större eftersom en hel del av de duktigaste väljer Kona eller tycker att det är lite långt att åka för att köra en halva. Mitt mål var ju att ta en kvalplats och efter att ha dryftat lite med KJ bestämde jag mig för att gå på Slot allocation trots att det ändå kändes som att det skulle mycket till för att en plats skulle rulla ner till position 26. Men konstigare saker har ju hänt. Uppenbarligen... För efter en lång väntan hörde jag plötsligt mitt namn ropas upp. Till sista platsen av 8 i min åldersgrupp. Känns väl lite som upprättelse för den här säsongen där alldeles för mycket har gått åt skogen för att det ska kännas rättvist.

South Africa baby!

Wednesday, September 13, 2017

Jag ska tydligen tävla igen...

...och det ganska snart. Trodde väl att Tjörn skulle vara sista tävlingen. Men när Urban frågade på FB om det var någon som ville hänga på och köra säsongsavslutning i Weymouth så drabbades jag av någon slags blackout. När jag vaknade till liv var flyg till London bokat, jag var anmäld till IM 70.3 Weymouth och boende var fixat. Konstigt hur det kan bli. Men jag måste väl arbeta på att upprätthålla min ställning som Sveriges mest tävlande triathlet.


Jag vet inte, men jag misstänker att coach KJ skakade lite lätt uppgivet på huvudet när jag frågade om han tyckte att det var okej. Men han gav med sig och tyckte nog att det kunde funka ändå; det är ju trots allt över 12 månader kvar tills det att jag ska vara i min livs form. Jag fick lova honom att inte skada mig bara. Sen är det ganska tydligt att det nog passar mig ganska bra att tävla mig i form. Efter Kalmar lyckades jag ju trots allt väldigt bra på Tjörn bara en vecka efter. Efter Tjörn "vilade" jag i en vecka och körde sedan testvecka där jag satte PB på både sim och cykling. Löpningen var inte heller fy skam trots klar brist på zon 5-pass och löpning överhuvudtaget. Så formen torde räcka till att göra något vettigt i Weymouth.


Det verkar vara nästan uppåt 2500 anmälda så det är inte direkt någon liten tävling. Tittar man på resultat från förra året verkar det dock inte varit en supersnabb tävling. Simningen kan nog vara lite stökig om det blåser från fel håll och cyklingen innehåller drygt 900 höjdmeter. Dock är löpningen helt platt. En tid under 5 timmar, vilket inte alls ser ut som någon omöjlighet på den banan, hade förra året räckt till en top-10-placering i stort sett alla åldersklasser (utom PRO och 35-39). Så visst har jag vissa förhoppningar om att kunna göra något hyfsat bra rent placeringsmässigt. De snabbaste lokala triathleterna borde rimligtvis antingen ha kört världsmästerskapen i Chattanooga nyss, alternativt förbereda sig för Kona om några veckor. Top-100 totalt och top-10 i AG får bli målet. Och givetvis en plats till världsmästerskapen i Sydafrika nästa år.

Och så ska jag väl komma ihåg att man ska cykla på vänster sida också...



Wednesday, September 6, 2017

Lite Swimrun i Västerås och lite Ö-till-ö-ångest

I måndags var jag på gränsen till deprimerad. Jag följde delar av livesändningen från Ö-till-ö och ville så enormt gärna vara med. Ju jobbigare förhållandena beskrevs vara, desto mer ville jag verkligen vara med och tackla utmaningen. Och jag var verkligen djupt avundsjuk på de som fick chansen. Det gör mig verkligen ont att jag förmodligen aldrig kommer att få vara med och köra Ö-till-ö; kombinationen av otur i lotterier och en förmodad oförmåga att kvala på riktigt ställer liksom till det.

Visst skulle det kunna vara trevligt att få köra en sådan tävling i strålande solsken och platt hav, men någonstans sporrar överjävliga förhållanden mig ännu mer. 1000 Lakes förra året är det värsta jag upplevt i köldväg och det kanske inte är något jag strävar efter. Jag tror dock inte att årets Ö-till-ö riktigt kom upp i den köldmisären även om det var en del lag som bröt pga. kyla. De brutala simningarna hade däremot varit en dröm att få genomföra!

Jag fick nöja mig med en Swimrun i Västerås med Anna istället. Det kan knappast beskrivas som episkt, men däremot som en väldigt trevlig sak att få göra med sin fru. Anna hoppade ju in som stand-in för Valencia i Borås Swimrun (kanske årets mest överraskande infall) och det gav tydligen mersmak. Västerås var ömsom sol, ömsom regn och 100% trevligt. Ca 15 km löpning och 3 km simning i relativt snällt och varmt Mälarvatten klarades av med bravur. Placering 10 av 42 i mixed-klassen måste väl ändå anses vara helt okej. Får se om jag får med henne på Utö Swimrun eller Stockholm Swimrun nästa år.

Klassisk Swimrun-bild

Alla på den här bilden vann vi över.

Definitivt lite för flack catch...

Kan vara vi. Eller inte...

Ständigt denna klocka.

Måste nog lära Anna att dra badmössan lite längre ner.

Lycka!

Monday, August 28, 2017

Helt oförhappandes blev det en tripp till Tjörn också [RR]

I onsdags förra veckan plockade jag upp telefonen för att skicka iväg en fråga till Peter om vi inte borde socialcykla och fika lite i helgen. Jag hann dock inte skicka iväg mitt meddelande innan följande konversation utspelade sig:


Vi kom båda fram till att det var en jättedum idé. Jag hörde efter med min fru och hon tyckte också att det lät som en jättedum idé. Så jag beslutade mig för att köra. Grundtanken var väl liksom att ge mig själv en ny chans till en vettig säsongsavslutning efter det att inte allt funkade i Kalmar. Jag har ju trots allt kört Tjörn 2015 och 2016 och kommit därifrån med väldig positiva minnen. Då körde jag ju dock utan en IM i benen veckan innan.

Peters föräldrar bor i Skärhamn och via lite lokala kontakter fixades startplatser. Så med boende och startplats det var bara att köra ner till Tjörn och tävla lite. Jag hann med 30 minuter löpning (3x1000) och 20 minuter simning som formtoppning. Det är ju liksom inte så att man tränar överdrivet mycket veckan efter Kalmar. Väderleksprognoserna inför tävlingsdagen sa ”nästan vindstilla”, men som alla vet blåser det alltid på Tjörn (sydvästlig vind i 9 fall av 10) så det var givetvis bara ljug.

På tävlingsmorgonen var det småkyligt och blåsigt. Inte så blåsigt att det kändes oroligt med disc, men tillräckligt för att fatta att det skulle blir sjukt jobbigt på samma ställen som det varit jobbigt tidigare år. Vattnet var inte direkt jättekallt, men inte supervarmt heller. Ryktet sa att det var mer eller mindre manetfritt. Bara att bita ihop och köra.

SWIM - 36:32
Det här året fick vi köra den bana som vi skulle ha kört förra året men som blev ändrad i sista sekund. Det betydde att alla ville ta den första högersvängen (runt hopptornet) så tight som möjligt och att det då blev väldigt trångt. Lite slag och sparkar senare började vi komma ifatt de första (sista) mastersdamerna och efter det att vi kom runt nästa udde såg jag den första gula bojen och påbörjade det långa benet ner mot hamnen. Här simmade jag med vågorna. Förstod att det gick en del sjö eftersom bojarna bara syntes om man sightade på toppen av vågen. Kände ett bra flyt och att jag simmade hyfsat rakt. Kände mig dock ganska ensam. Efter det att vi vänt 180 grader runt bojen vid gamla hamnen blevb det ganska stökig simning. En del verkade välja att hålla till höger i förhoppning att få lite lugnare vatten. Jag valde dock den raka vägen. Vet inte riktigt vad som var rätt. Såg 3 maneter under hela simningen, klart godkänt.

T1 - 1:58
Tittade på klockan när jag kom upp ur vattnet och såg 36-någonting. Nöjd med att i alla fall vara några minuter bättre är förra året. Tog en mugg för att skölja ur saltvattnet ur munnen och genomförde en i övrigt klanderfri växling. Eftersom vi anmält oss sent på ”restplatser” fick vi stå bland motionärerna och där var det väldigt lugnt och skönt just då.

I omkörningsfil. Foto: Nicklas Andersson
BIKE - 2:23:16
Som vanligt blåste det. Mina ben kändes dock pigga initialt och med tanke på den senaste tidens cykelform hade jag väl någon förhoppning om att kunna göra riktigt bra ifrån mig. Men det blev liksom aldrig något riktigt flyt i cyklingen. Efter första varvet låg jag dock på ca 37 i snitt och med 240W NP (betydligt tuffare än Kalmar alltså) och hade väl en förhoppning om att kunna komma nedåt 2:20 men tyvärr sprack det på andra varvet. Dels svarade inte benen riktigt när jag tryckte på och jag körde dessutom helt själv under långa perioder. Det hade ju inte varit helt fel att ha någon att ligga på lagligt avstånd bakom på motvindssträckorna. Nu var det nog snarare jag som drog ett tåg där.

Rent siffermässigt ligger faktiskt den här cyklingen i exakt paritet med de 3 halvor jag gjort tidigare under året (Cannes 235W NP, Borås 234W NP och Tjörn 235W NP). Och med tanke på förra veckans IM ska jag nog absolut vara nöjd med cyklingen. Känslan var dock att jag inte fick ut det som jag ville. Trots det var tiden ca 1½ minut bättre än förra året.

T2 - 1:09
Även denna växling i princip klinisk. I motionärsdelen av växlingsområdet var det bara Peters cykel som var på plats. Skippade strumporna som låg där och såg inbjudande ut. Fick väl lida för det efter tävlingen...

RUN - 1:35:06
Såg inte fram emot löpningen under slutdelen av cyklingen. Alls. Hade ganska många negativa tankar i huvudet och steget kändes tungt. Blev dock uppmuntrad av Peter som ropade "Du ser ut som skit" när vi möttes på den dubbelriktade löpbanan. Blev upphunnen av Åsa Lundström och sprang med henne någon km innan jag insåg att det gick för fort. Bestämde mig nu för att i alla fall hålla mig löpande de första två varven (av 4) så kunde jag få ge upp efter det.

På väg ut på det 3:e varvet så tittade jag klockan och blev lite konfunderad. Den stod på 3:48. Och även om man brukar vara lite mosig i skallen så kunde jag räkna ut att jag borde slå förra årets tid om jag bara gjorde sista två varven under 50 minuter. Vilket borde vara görligt om jag bara höll mig springande och inte exploderade totalt. Så jag fortsatte springa. Slog dessutom över klockan på totaltiden och sprang bara mot den i stället.

Det var skitjobbigt. Kroppen fullkomligt skrek åt mig att lägga av och jag var väldigt orolig för att stumna totalt. Med två km kvar kom det upp en tjej (med stafett-nummerlapp) jämsides, tittade på mina armband och sa: "Nu är det snart slut va?". "Ja, det stämmer ju. Häng på!", sa jag och ökade farten. Efter någon km hörde jag henne inte bakom mig, men så kom ett flåsade tillbaka. Vände huvudet bakåt och fick till min förvåning syn på Sara A från TT. "Bra! Nu tar vi det sista", ropade jag och tog i ännu mer. Ända fram till mål!

TOTALT: 4:37:58 - 8 (av 27 i 40-44), 51 (av ca 320 män totalt)
Sara hade startat 2 minuter innan mig så jag fick inte tjejstryk av henne i alla fall. Däremot blev hon 5:e bästa dam i tävlingen och vinnare i 35-39. Och Peter, den lilla råttan  den härliga killen , gick och gjorde 4:32:58 och kom 3:a i 35-39. Så uppenbarligen hade vi inte tagit ut oss tillräckligt i Kalmar. Själv var jag ju ca 1½ bättre än förra året totalt, men sämre placeringsmässigt (5:a förra året).

Så sjukt nöjd över att jag åkte dit ändå. Gör inte något perfekt race på något sätt, men lyckas ändå klämma till med min bästa tid på distansen någonsin. Och framförallt göra en mental comeback. Och det trots att det bara var en vecka efter löphaveriet i Kalmar. Det måste ju betyda att det finns något att hämta i min arma kropp och att det trots alla motgångar faktiskt går lite åt rätt håll.

Nu blir det säsongsvila! I alla fall till nästa helg.

Ett inlägg delat av Sara Andersson (@sarands)

Wednesday, August 23, 2017

Tog en tripp till Kalmar [RR]

När jag var i Kalmar förra gången 2014 var det min andra långdistans och jag såg mig nog fortfarande som ganska oerfaren. Nu var det dags för min 6:e IM och efter att även ha avverkat en mängd halvor får jag nog anse mig vara ganska erfaren vid det här laget. I alla fall så pass erfaren att jag numera inte känner någon som helst stress över utrustning, incheckningsprocedurer, starter eller om jag ska klara av alla 226 km simning, cykling och löpning. Kanske på gränsen till blasé... Men samtidigt, på racemorgonen och när jag står på startlinjen taggar jag alltid till, är förväntansfull, lite bubblig i magen och extremt sugen på att komma iväg. Den dagen jag inte känner så kanske det är dags att lägga av. För det är ju trots allt till den känslan som alla träningspass; tråkiga, roliga, jobbiga och sega, siktar mot.

Rutinerna var väl ganska som vanligt även den här gången. Tyvärr lite sämre hotellboende (Scandic Väst, ca 4 km från starten) än förra gången och lite tråkigare väder med en del regn. Men annars lite sim i Kalmarsund, lite korta intervaller på cykeln och racebriefing på torsdagen. Följt av sova, pre-race swim/bike/run, äta och slappa på fredagen. Hade beställt ett hotellrum åt mamma också så att hon skulle kunna få vara med och uppleva den magiska stämningen i Kalmar. Min race plan var i sig inte väderberoende så jag valde att inte titta allt för mycket på prognoserna. Vinden blir som den blir och jag hoppades mest på uppehåll för publikens skull.

Tävlingsmorgonen förflöt precis enligt normal rutin. Det enda som inte var normalt var att hotellfrukosten saknade Nutella. Klar missräkning! Anna skjutsade in mig till växlingsområdet, jag fixade utrusningen och spenderade sedan en ohemult lång tid i kö till en bajamaja. Den verksamheten löste sig för övrigt alldeles utmärkt då jag testat ett medel från Apoteket för att "lätta upp" det hela... ni förstår säkert vad jag menar. Notera dock att det handlar om en produkt mot trög mage och inte ett rent laxerande medel. En annan väldigt uppskattad sak den här morgonen var pumphotellet, alltså ett ställe i växlingsområdet där man kunde lämna sin pump. Misstänker att arrangörerna är trötta att hantera Streetwear Bags med pumpar i. Bra där IM!

Min fru hävdar att jag är med på det här kortet
Nåväl, när jag stod strax framför 1:10-skylten insåg jag att jag inte hade någon aning om hur vattnet såg ut eftersom jag inte fått någon som helst skymt av hamnen under morgonen. Kände dock att det inte verkade blåsa så mycket där jag stod och hoppades på att det skulle betyda hyfsat lugna förhållanden. Lyssnade på Kenta, drog en gel och hoppade sen i vattnet.

Swim - 1:13:03
Vattnet var hyfsat lugnt och jag hade nog inte speciellt många närkontakter annat än vid några bojar. Enligt vad jag kan se på GPS-spåret var navigeringen riktigt bra också. Ändå får jag inte riktigt till det. Frågan är om jag fortfarande inte tar i tillräckligt mycket utan fegar ur och blir för bekväm. Egentligen borde jag nog försöka maxa några varv i Hellas och se vad jag kan få till (utan att oroa mig för cykling och löpning efter). För jag borde kunna simma snabbare. 1:13 är okej (för att vara jag) men verkligen inte mer. Speciellt inte under så här pass bra förhållanden. Finns klar förbättringspotential.

Några problem uppstod under dock. Dels var jag verkligen jättekissnödig hela simningen. Tror att jag kissade minst 5 gånger under den första timmen vilket inte kändes helt bra. Under andra halvan började jag må ganska illa, ett illamående som tyvärr satt i första 1½ timmen på cyklingen vilket också gjorde att jag knappt fick i mig någon energi eller vätska under den delen.

Inte helt nöjd. Men med en snygg simmössa i alla fall.
Bike - 5:05:28
I princip helt enligt plan! Målet var att hålla 200-210 W och se var det skulle leda till rent tidsmässigt. Jag hamnade på 205W i snitt och 210W NP. Enligt Best Bike Split skulle det ge mig en tid på 5 timmar om vinden varit lite mer fördelaktig. Nu blev det tyvärr så att vinden var lite för blåsig och kom lite för mycket från väst vilket inte alls gynnar Kalmars cykelbana. Fram till 160 km låg snittet på över 36 km/h (och 5 timmar) men under den sista tunga biten i motvinden vågade jag inte trycka på det sista eftersom det trots allt skulle springas lite efter cyklingen.

Rondellen i Kalmar - coolt ställe att vara på!
Aero!
Kände mig stark igenom hela cyklingen och tvivlade aldrig på genomförandet utan kände hela vägen att jag gjorde "rätt". Problemet var det där illamåendet som jag tidigare nämnde vilket gjorde att det tog ett tag innan jag kom igång med näringsintaget. Samt återigen att jag var vansinnigt kissnödig... Onormalt kissnödigt skulle jag nog vilja säga. Dels hade jag ju faktiskt varit uppe två gånger under natten innan tävlingen och kissat. Sen 5 gånger under simningen och direkt när jag kom ut på Ölandsbron var jag nödig igen. Eftersom det inte regnade och då jag inte hade något vatten med mig på cykeln fick jag vänta till första vätskestationen. Jag gjorde det som behövdes innan stationen, högg en flaska vatten av första funktionären, spolade av mig medan jag cyklade igenom stationen och kastade sedan flaskan på slutet. Det där upprepade jag sedan ytterligare 5 gånger under cyklingen! Min plan att få i mig vätska sprack i alla fall helt eftersom jag helt enkelt inte var törstig. Utan snarare tvärtom då.
Run - 4:38:08
Sen så var det den här lilla grejen med löpningen som ju tydligen också är en del av triathlon. Tidsmässigt siktade jag ju mot att hålla ett 5:00-5:10-tempo för att se hur länge det skulle hålla. Allt med löpningen skulle ju liksom vara en chansning oavsett. Dels för att jag inte riktigt visste hur ryggen skulle reagera på en mara efter 6 timmars aktivitet innan. Och dels eftersom jag inte sprungit längre än 1 timme på de senaste 2 månaderna.

Det första som hände var att jag efter ca 2 km fick kramp. Insida höger lår och från ingenstans. Svor högt. Stannade vid första vätskestationen (den vid Kattrumpan), drack lite, kissade, och sen var det faktiskt bara att springa. Hakade på Roger från klubben. Han hade 5 min/km som plan också så vi hängde ihop ett tag. Ca 10 km in i tävlingen började jag känna en lätt värk ryggen. I musklerna diskbråcket. Och då började jag nog förstå att det här inte skulle bli så bra trots allt. Jag höll mig i alla fall löpande i ca 16 km (i fart helt enligt plan) innan jag kände den första krampen i ryggmuskulaturen. Då insåg jag att det var dags att stanna. Jag blev helt enkelt väldigt orolig då krampen låg i exakt samma muskler som hade låst sig den där ödesdigra dagen innan IM Austria. Så jag fick stanna.

Kepsen framåt
Kepsen bakåt

Upploppet - utan keps
Resterande del av maran bestod av jogg (typ 6 min-tempo) tills det att det började kännas för mycket i ryggen, sen gå till det att det hade släppt etc. Typ jogga en km, gå en km osv. Jag sprang ett tag med Urban som hade en riktigt jobbig dag. Släppte honom under andra varvet för att sedan springa om honom på sista. I ärlighetens namn ska jag nog också säga att jag nog kanske gick lite mer än vad jag behövde emellanåt. I alla fall under sista varvet. Men tycker nog kanske att känslan av uppgivenhet inte är allt för märklig heller. Under de sista 6-7 km tampades jag lite med David från TT (hans första IM). Jag sprang om, han sprang om mig när jag gick, jag sprang om. Loppets sista 3 km genom stan bestämde jag mig för att hålla mig löpande hela vägen. Jag pekade inte på nummerlappen när jag sprang in under målportalen; hade inget behov av eller lust att få höra mitt namn ropas ut just då. Klockan hade dött och jag inte någon susning om vilken tid jag fått; annat än att den var mycket sämre än vad jag hoppats på.

Post Race - 11:03:20 - Gender rank: 509 (1672) - Div rank: 126 (378) - Overall rank: 543 (2033)
Jag har ju gjort både bättre och sämre tävlingar. Den initiala känslan var nog mest besvikelse. Men lite senare kanske ett lite frö av stolthet började gro ändå. Jag har ju haft gott om tillfällen att ge upp den här säsongen där verkligen det mesta har strulat. Men trots allt har jag inte gjort det. Jag fick ett diskbråck för 7 veckor sedan och många hade nog sett det som en stor bedrift bara att stå på startlinjen. Jag har lyft min cykling rejält och har bevisat för mig själv att det där med att gå under 5 timmar på cyklingen inte alls är någon omöjlighet. Innan diskbråcket var jag nog i min bästa långdistanslöpningsform ever, trots ett trilskande knä. Så det jag visat för mig själv och det som jag får ta med mig från detta är väl att jag fortfarande kan lyfta mig.

Så trots allt: Mattias, you are an Ironman!

Lättnad

Tuesday, August 15, 2017

Taper time

Mindre än en vecka kvar till Kalmar nu. Även om jag är osäker på löpningen och om ryggen ska hålla för en riktig tävling så måste jag säga att jag längtar något enormt för att se om det här med pace, återhållsamhet i början av löpet, pannben i slutet och allt sånt äntligen har fastnat. Ni vet allt det där som är så oerhört enkelt i teorin, men uppenbart så krångligt i verkligheten att till och med proffsen ställer till det för sig gång efter annan.

Men det är väl också det som är en del av den stora charmen med långdistanstriathlon; det är inte bara din fysiska förmåga den aktuella dagen som gäller, utan även in förmåga att få ut det bästa av den fysiska förmågan. Vilket då gör att du kan spöa folk som egentligen är bättre än du om du utnyttjar dina resurser på ett bättre sätt. Och det där perfekta loppet, det existerar nog knappt. För det finns alltid detaljer som går att göra bättre.

Jag tävlade en sväng i Halland under semestern. En sprint i Simlångdalen - Åhlatriaden. En icke godkänd simning, dagens bästa cykeltid och godkänd och väldigt kuperad löpning blev resultatet. Skitkul att få tävla!
Jag siktar inte nödvändigtvis på att göra ett perfekt lopp i Kalmar, men jag tänker givetvis göra mitt bästa för att göra ett bra lopp. Som äldst i M40-44 och med mina normala begränsningar i åtanke kommer inte ens ett perfekt lopp i Kalmar ge mig en biljett till Kona. Så mitt perfekta lopp sparar jag nog helst till Chattanooga nästa år (mer om det senare).

Så vad tror jag om Kalmar då, nu så här lite senare än mina förra positiva tankar? Simningen har väl kanske artat sig lite de senaste veckorna och känner mig lite mer komfortabel. Kommer nog att försöka ställa mig hyfsat långt fram i typ 1:05-1:10-fållan och sen hoppas på att komma in i ett bra flyt och runt 1:10. Cyklingen fortsätter kännas positiv och jag kommer att sikta på drygt 200W i snitt vilket enligt Best Bike Split bör ge mig en tid på nedåt 5 timmar (med nuvarande väderleksprognos). Löpningen är ju den okända faktorn. Jag har nu sprungit 60 minuter utan problem och med bra IM-fart och låg puls. Om benen känns bra efter cyklingen kommer jag i alla fall att ge mig ut i ett 5:10-tempo och så får vi se hur långt det funkar. Växlingarna i Kalmar är snabba eftersom växlingsområdet är kompakt och transportsträckorna minimala. Tror att det är rimligt att tro på runt 6 minuter sammanlagt.

Håller planen ovan så kommer jag in under 10 timmar och det skulle ju verkligen vara en dröm. Speciellt med tanke på hur den den här skitsäsongen sett ut hittills.

På torsdag morgon bär det av till Kalmar!

Målgång uppför är alltid lika kul...

Tuesday, August 1, 2017

Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.
Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.
Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...