Wednesday, September 13, 2017

Jag ska tydligen tävla igen...

...och det ganska snart. Trodde väl att Tjörn skulle vara sista tävlingen. Men när Urban frågade på FB om det var någon som ville hänga på och köra säsongsavslutning i Weymouth så drabbades jag av någon slags blackout. När jag vaknade till liv var flyg till London bokat, jag var anmäld till IM 70.3 Weymouth och boende var fixat. Konstigt hur det kan bli. Men jag måste väl arbeta på att upprätthålla min ställning som Sveriges mest tävlande triathlet.


Jag vet inte, men jag misstänker att coach KJ skakade lite lätt uppgivet på huvudet när jag frågade om han tyckte att det var okej. Men han gav med sig och tyckte nog att det kunde funka ändå; det är ju trots allt över 12 månader kvar tills det att jag ska vara i min livs form. Jag fick lova honom att inte skada mig bara. Sen är det ganska tydligt att det nog passar mig ganska bra att tävla mig i form. Efter Kalmar lyckades jag ju trots allt väldigt bra på Tjörn bara en vecka efter. Efter Tjörn "vilade" jag i en vecka och körde sedan testvecka där jag satte PB på både sim och cykling. Löpningen var inte heller fy skam trots klar brist på zon 5-pass och löpning överhuvudtaget. Så formen torde räcka till att göra något vettigt i Weymouth.


Det verkar vara nästan uppåt 2500 anmälda så det är inte direkt någon liten tävling. Tittar man på resultat från förra året verkar det dock inte varit en supersnabb tävling. Simningen kan nog vara lite stökig om det blåser från fel håll och cyklingen innehåller drygt 900 höjdmeter. Dock är löpningen helt platt. En tid under 5 timmar, vilket inte alls ser ut som någon omöjlighet på den banan, hade förra året räckt till en top-10-placering i stort sett alla åldersklasser (utom PRO och 35-39). Så visst har jag vissa förhoppningar om att kunna göra något hyfsat bra rent placeringsmässigt. De snabbaste lokala triathleterna borde rimligtvis antingen ha kört världsmästerskapen i Chattanooga nyss, alternativt förbereda sig för Kona om några veckor. Top-100 totalt och top-10 i AG får bli målet. Och givetvis en plats till världsmästerskapen i Sydafrika nästa år.

Och så ska jag väl komma ihåg att man ska cykla på vänster sida också...



Wednesday, September 6, 2017

Lite Swimrun i Västerås och lite Ö-till-ö-ångest

I måndags var jag på gränsen till deprimerad. Jag följde delar av livesändningen från Ö-till-ö och ville så enormt gärna vara med. Ju jobbigare förhållandena beskrevs vara, desto mer ville jag verkligen vara med och tackla utmaningen. Och jag var verkligen djupt avundsjuk på de som fick chansen. Det gör mig verkligen ont att jag förmodligen aldrig kommer att få vara med och köra Ö-till-ö; kombinationen av otur i lotterier och en förmodad oförmåga att kvala på riktigt ställer liksom till det.

Visst skulle det kunna vara trevligt att få köra en sådan tävling i strålande solsken och platt hav, men någonstans sporrar överjävliga förhållanden mig ännu mer. 1000 Lakes förra året är det värsta jag upplevt i köldväg och det kanske inte är något jag strävar efter. Jag tror dock inte att årets Ö-till-ö riktigt kom upp i den köldmisären även om det var en del lag som bröt pga. kyla. De brutala simningarna hade däremot varit en dröm att få genomföra!

Jag fick nöja mig med en Swimrun i Västerås med Anna istället. Det kan knappast beskrivas som episkt, men däremot som en väldigt trevlig sak att få göra med sin fru. Anna hoppade ju in som stand-in för Valencia i Borås Swimrun (kanske årets mest överraskande infall) och det gav tydligen mersmak. Västerås var ömsom sol, ömsom regn och 100% trevligt. Ca 15 km löpning och 3 km simning i relativt snällt och varmt Mälarvatten klarades av med bravur. Placering 10 av 42 i mixed-klassen måste väl ändå anses vara helt okej. Får se om jag får med henne på Utö Swimrun eller Stockholm Swimrun nästa år.

Klassisk Swimrun-bild

Alla på den här bilden vann vi över.

Definitivt lite för flack catch...

Kan vara vi. Eller inte...

Ständigt denna klocka.

Måste nog lära Anna att dra badmössan lite längre ner.

Lycka!

Monday, August 28, 2017

Helt oförhappandes blev det en tripp till Tjörn också [RR]

I onsdags förra veckan plockade jag upp telefonen för att skicka iväg en fråga till Peter om vi inte borde socialcykla och fika lite i helgen. Jag hann dock inte skicka iväg mitt meddelande innan följande konversation utspelade sig:


Vi kom båda fram till att det var en jättedum idé. Jag hörde efter med min fru och hon tyckte också att det lät som en jättedum idé. Så jag beslutade mig för att köra. Grundtanken var väl liksom att ge mig själv en ny chans till en vettig säsongsavslutning efter det att inte allt funkade i Kalmar. Jag har ju trots allt kört Tjörn 2015 och 2016 och kommit därifrån med väldig positiva minnen. Då körde jag ju dock utan en IM i benen veckan innan.

Peters föräldrar bor i Skärhamn och via lite lokala kontakter fixades startplatser. Så med boende och startplats det var bara att köra ner till Tjörn och tävla lite. Jag hann med 30 minuter löpning (3x1000) och 20 minuter simning som formtoppning. Det är ju liksom inte så att man tränar överdrivet mycket veckan efter Kalmar. Väderleksprognoserna inför tävlingsdagen sa ”nästan vindstilla”, men som alla vet blåser det alltid på Tjörn (sydvästlig vind i 9 fall av 10) så det var givetvis bara ljug.

På tävlingsmorgonen var det småkyligt och blåsigt. Inte så blåsigt att det kändes oroligt med disc, men tillräckligt för att fatta att det skulle blir sjukt jobbigt på samma ställen som det varit jobbigt tidigare år. Vattnet var inte direkt jättekallt, men inte supervarmt heller. Ryktet sa att det var mer eller mindre manetfritt. Bara att bita ihop och köra.

SWIM - 36:32
Det här året fick vi köra den bana som vi skulle ha kört förra året men som blev ändrad i sista sekund. Det betydde att alla ville ta den första högersvängen (runt hopptornet) så tight som möjligt och att det då blev väldigt trångt. Lite slag och sparkar senare började vi komma ifatt de första (sista) mastersdamerna och efter det att vi kom runt nästa udde såg jag den första gula bojen och påbörjade det långa benet ner mot hamnen. Här simmade jag med vågorna. Förstod att det gick en del sjö eftersom bojarna bara syntes om man sightade på toppen av vågen. Kände ett bra flyt och att jag simmade hyfsat rakt. Kände mig dock ganska ensam. Efter det att vi vänt 180 grader runt bojen vid gamla hamnen blevb det ganska stökig simning. En del verkade välja att hålla till höger i förhoppning att få lite lugnare vatten. Jag valde dock den raka vägen. Vet inte riktigt vad som var rätt. Såg 3 maneter under hela simningen, klart godkänt.

T1 - 1:58
Tittade på klockan när jag kom upp ur vattnet och såg 36-någonting. Nöjd med att i alla fall vara några minuter bättre är förra året. Tog en mugg för att skölja ur saltvattnet ur munnen och genomförde en i övrigt klanderfri växling. Eftersom vi anmält oss sent på ”restplatser” fick vi stå bland motionärerna och där var det väldigt lugnt och skönt just då.

I omkörningsfil. Foto: Nicklas Andersson
BIKE - 2:23:16
Som vanligt blåste det. Mina ben kändes dock pigga initialt och med tanke på den senaste tidens cykelform hade jag väl någon förhoppning om att kunna göra riktigt bra ifrån mig. Men det blev liksom aldrig något riktigt flyt i cyklingen. Efter första varvet låg jag dock på ca 37 i snitt och med 240W NP (betydligt tuffare än Kalmar alltså) och hade väl en förhoppning om att kunna komma nedåt 2:20 men tyvärr sprack det på andra varvet. Dels svarade inte benen riktigt när jag tryckte på och jag körde dessutom helt själv under långa perioder. Det hade ju inte varit helt fel att ha någon att ligga på lagligt avstånd bakom på motvindssträckorna. Nu var det nog snarare jag som drog ett tåg där.

Rent siffermässigt ligger faktiskt den här cyklingen i exakt paritet med de 3 halvor jag gjort tidigare under året (Cannes 235W NP, Borås 234W NP och Tjörn 235W NP). Och med tanke på förra veckans IM ska jag nog absolut vara nöjd med cyklingen. Känslan var dock att jag inte fick ut det som jag ville. Trots det var tiden ca 1½ minut bättre än förra året.

T2 - 1:09
Även denna växling i princip klinisk. I motionärsdelen av växlingsområdet var det bara Peters cykel som var på plats. Skippade strumporna som låg där och såg inbjudande ut. Fick väl lida för det efter tävlingen...

RUN - 1:35:06
Såg inte fram emot löpningen under slutdelen av cyklingen. Alls. Hade ganska många negativa tankar i huvudet och steget kändes tungt. Blev dock uppmuntrad av Peter som ropade "Du ser ut som skit" när vi möttes på den dubbelriktade löpbanan. Blev upphunnen av Åsa Lundström och sprang med henne någon km innan jag insåg att det gick för fort. Bestämde mig nu för att i alla fall hålla mig löpande de första två varven (av 4) så kunde jag få ge upp efter det.

På väg ut på det 3:e varvet så tittade jag klockan och blev lite konfunderad. Den stod på 3:48. Och även om man brukar vara lite mosig i skallen så kunde jag räkna ut att jag borde slå förra årets tid om jag bara gjorde sista två varven under 50 minuter. Vilket borde vara görligt om jag bara höll mig springande och inte exploderade totalt. Så jag fortsatte springa. Slog dessutom över klockan på totaltiden och sprang bara mot den i stället.

Det var skitjobbigt. Kroppen fullkomligt skrek åt mig att lägga av och jag var väldigt orolig för att stumna totalt. Med två km kvar kom det upp en tjej (med stafett-nummerlapp) jämsides, tittade på mina armband och sa: "Nu är det snart slut va?". "Ja, det stämmer ju. Häng på!", sa jag och ökade farten. Efter någon km hörde jag henne inte bakom mig, men så kom ett flåsade tillbaka. Vände huvudet bakåt och fick till min förvåning syn på Sara A från TT. "Bra! Nu tar vi det sista", ropade jag och tog i ännu mer. Ända fram till mål!

TOTALT: 4:37:58 - 8 (av 27 i 40-44), 51 (av ca 320 män totalt)
Sara hade startat 2 minuter innan mig så jag fick inte tjejstryk av henne i alla fall. Däremot blev hon 5:e bästa dam i tävlingen och vinnare i 35-39. Och Peter, den lilla råttan  den härliga killen , gick och gjorde 4:32:58 och kom 3:a i 35-39. Så uppenbarligen hade vi inte tagit ut oss tillräckligt i Kalmar. Själv var jag ju ca 1½ bättre än förra året totalt, men sämre placeringsmässigt (5:a förra året).

Så sjukt nöjd över att jag åkte dit ändå. Gör inte något perfekt race på något sätt, men lyckas ändå klämma till med min bästa tid på distansen någonsin. Och framförallt göra en mental comeback. Och det trots att det bara var en vecka efter löphaveriet i Kalmar. Det måste ju betyda att det finns något att hämta i min arma kropp och att det trots alla motgångar faktiskt går lite åt rätt håll.

Nu blir det säsongsvila! I alla fall till nästa helg.

Ett inlägg delat av Sara Andersson (@sarands)

Wednesday, August 23, 2017

Tog en tripp till Kalmar [RR]

När jag var i Kalmar förra gången 2014 var det min andra långdistans och jag såg mig nog fortfarande som ganska oerfaren. Nu var det dags för min 6:e IM och efter att även ha avverkat en mängd halvor får jag nog anse mig vara ganska erfaren vid det här laget. I alla fall så pass erfaren att jag numera inte känner någon som helst stress över utrustning, incheckningsprocedurer, starter eller om jag ska klara av alla 226 km simning, cykling och löpning. Kanske på gränsen till blasé... Men samtidigt, på racemorgonen och när jag står på startlinjen taggar jag alltid till, är förväntansfull, lite bubblig i magen och extremt sugen på att komma iväg. Den dagen jag inte känner så kanske det är dags att lägga av. För det är ju trots allt till den känslan som alla träningspass; tråkiga, roliga, jobbiga och sega, siktar mot.

Rutinerna var väl ganska som vanligt även den här gången. Tyvärr lite sämre hotellboende (Scandic Väst, ca 4 km från starten) än förra gången och lite tråkigare väder med en del regn. Men annars lite sim i Kalmarsund, lite korta intervaller på cykeln och racebriefing på torsdagen. Följt av sova, pre-race swim/bike/run, äta och slappa på fredagen. Hade beställt ett hotellrum åt mamma också så att hon skulle kunna få vara med och uppleva den magiska stämningen i Kalmar. Min race plan var i sig inte väderberoende så jag valde att inte titta allt för mycket på prognoserna. Vinden blir som den blir och jag hoppades mest på uppehåll för publikens skull.

Tävlingsmorgonen förflöt precis enligt normal rutin. Det enda som inte var normalt var att hotellfrukosten saknade Nutella. Klar missräkning! Anna skjutsade in mig till växlingsområdet, jag fixade utrusningen och spenderade sedan en ohemult lång tid i kö till en bajamaja. Den verksamheten löste sig för övrigt alldeles utmärkt då jag testat ett medel från Apoteket för att "lätta upp" det hela... ni förstår säkert vad jag menar. Notera dock att det handlar om en produkt mot trög mage och inte ett rent laxerande medel. En annan väldigt uppskattad sak den här morgonen var pumphotellet, alltså ett ställe i växlingsområdet där man kunde lämna sin pump. Misstänker att arrangörerna är trötta att hantera Streetwear Bags med pumpar i. Bra där IM!

Min fru hävdar att jag är med på det här kortet
Nåväl, när jag stod strax framför 1:10-skylten insåg jag att jag inte hade någon aning om hur vattnet såg ut eftersom jag inte fått någon som helst skymt av hamnen under morgonen. Kände dock att det inte verkade blåsa så mycket där jag stod och hoppades på att det skulle betyda hyfsat lugna förhållanden. Lyssnade på Kenta, drog en gel och hoppade sen i vattnet.

Swim - 1:13:03
Vattnet var hyfsat lugnt och jag hade nog inte speciellt många närkontakter annat än vid några bojar. Enligt vad jag kan se på GPS-spåret var navigeringen riktigt bra också. Ändå får jag inte riktigt till det. Frågan är om jag fortfarande inte tar i tillräckligt mycket utan fegar ur och blir för bekväm. Egentligen borde jag nog försöka maxa några varv i Hellas och se vad jag kan få till (utan att oroa mig för cykling och löpning efter). För jag borde kunna simma snabbare. 1:13 är okej (för att vara jag) men verkligen inte mer. Speciellt inte under så här pass bra förhållanden. Finns klar förbättringspotential.

Några problem uppstod under dock. Dels var jag verkligen jättekissnödig hela simningen. Tror att jag kissade minst 5 gånger under den första timmen vilket inte kändes helt bra. Under andra halvan började jag må ganska illa, ett illamående som tyvärr satt i första 1½ timmen på cyklingen vilket också gjorde att jag knappt fick i mig någon energi eller vätska under den delen.

Inte helt nöjd. Men med en snygg simmössa i alla fall.
Bike - 5:05:28
I princip helt enligt plan! Målet var att hålla 200-210 W och se var det skulle leda till rent tidsmässigt. Jag hamnade på 205W i snitt och 210W NP. Enligt Best Bike Split skulle det ge mig en tid på 5 timmar om vinden varit lite mer fördelaktig. Nu blev det tyvärr så att vinden var lite för blåsig och kom lite för mycket från väst vilket inte alls gynnar Kalmars cykelbana. Fram till 160 km låg snittet på över 36 km/h (och 5 timmar) men under den sista tunga biten i motvinden vågade jag inte trycka på det sista eftersom det trots allt skulle springas lite efter cyklingen.

Rondellen i Kalmar - coolt ställe att vara på!
Aero!
Kände mig stark igenom hela cyklingen och tvivlade aldrig på genomförandet utan kände hela vägen att jag gjorde "rätt". Problemet var det där illamåendet som jag tidigare nämnde vilket gjorde att det tog ett tag innan jag kom igång med näringsintaget. Samt återigen att jag var vansinnigt kissnödig... Onormalt kissnödigt skulle jag nog vilja säga. Dels hade jag ju faktiskt varit uppe två gånger under natten innan tävlingen och kissat. Sen 5 gånger under simningen och direkt när jag kom ut på Ölandsbron var jag nödig igen. Eftersom det inte regnade och då jag inte hade något vatten med mig på cykeln fick jag vänta till första vätskestationen. Jag gjorde det som behövdes innan stationen, högg en flaska vatten av första funktionären, spolade av mig medan jag cyklade igenom stationen och kastade sedan flaskan på slutet. Det där upprepade jag sedan ytterligare 5 gånger under cyklingen! Min plan att få i mig vätska sprack i alla fall helt eftersom jag helt enkelt inte var törstig. Utan snarare tvärtom då.
Run - 4:38:08
Sen så var det den här lilla grejen med löpningen som ju tydligen också är en del av triathlon. Tidsmässigt siktade jag ju mot att hålla ett 5:00-5:10-tempo för att se hur länge det skulle hålla. Allt med löpningen skulle ju liksom vara en chansning oavsett. Dels för att jag inte riktigt visste hur ryggen skulle reagera på en mara efter 6 timmars aktivitet innan. Och dels eftersom jag inte sprungit längre än 1 timme på de senaste 2 månaderna.

Det första som hände var att jag efter ca 2 km fick kramp. Insida höger lår och från ingenstans. Svor högt. Stannade vid första vätskestationen (den vid Kattrumpan), drack lite, kissade, och sen var det faktiskt bara att springa. Hakade på Roger från klubben. Han hade 5 min/km som plan också så vi hängde ihop ett tag. Ca 10 km in i tävlingen började jag känna en lätt värk ryggen. I musklerna diskbråcket. Och då började jag nog förstå att det här inte skulle bli så bra trots allt. Jag höll mig i alla fall löpande i ca 16 km (i fart helt enligt plan) innan jag kände den första krampen i ryggmuskulaturen. Då insåg jag att det var dags att stanna. Jag blev helt enkelt väldigt orolig då krampen låg i exakt samma muskler som hade låst sig den där ödesdigra dagen innan IM Austria. Så jag fick stanna.

Kepsen framåt
Kepsen bakåt

Upploppet - utan keps
Resterande del av maran bestod av jogg (typ 6 min-tempo) tills det att det började kännas för mycket i ryggen, sen gå till det att det hade släppt etc. Typ jogga en km, gå en km osv. Jag sprang ett tag med Urban som hade en riktigt jobbig dag. Släppte honom under andra varvet för att sedan springa om honom på sista. I ärlighetens namn ska jag nog också säga att jag nog kanske gick lite mer än vad jag behövde emellanåt. I alla fall under sista varvet. Men tycker nog kanske att känslan av uppgivenhet inte är allt för märklig heller. Under de sista 6-7 km tampades jag lite med David från TT (hans första IM). Jag sprang om, han sprang om mig när jag gick, jag sprang om. Loppets sista 3 km genom stan bestämde jag mig för att hålla mig löpande hela vägen. Jag pekade inte på nummerlappen när jag sprang in under målportalen; hade inget behov av eller lust att få höra mitt namn ropas ut just då. Klockan hade dött och jag inte någon susning om vilken tid jag fått; annat än att den var mycket sämre än vad jag hoppats på.

Post Race - 11:03:20 - Gender rank: 509 (1672) - Div rank: 126 (378) - Overall rank: 543 (2033)
Jag har ju gjort både bättre och sämre tävlingar. Den initiala känslan var nog mest besvikelse. Men lite senare kanske ett lite frö av stolthet började gro ändå. Jag har ju haft gott om tillfällen att ge upp den här säsongen där verkligen det mesta har strulat. Men trots allt har jag inte gjort det. Jag fick ett diskbråck för 7 veckor sedan och många hade nog sett det som en stor bedrift bara att stå på startlinjen. Jag har lyft min cykling rejält och har bevisat för mig själv att det där med att gå under 5 timmar på cyklingen inte alls är någon omöjlighet. Innan diskbråcket var jag nog i min bästa långdistanslöpningsform ever, trots ett trilskande knä. Så det jag visat för mig själv och det som jag får ta med mig från detta är väl att jag fortfarande kan lyfta mig.

Så trots allt: Mattias, you are an Ironman!

Lättnad

Tuesday, August 15, 2017

Taper time

Mindre än en vecka kvar till Kalmar nu. Även om jag är osäker på löpningen och om ryggen ska hålla för en riktig tävling så måste jag säga att jag längtar något enormt för att se om det här med pace, återhållsamhet i början av löpet, pannben i slutet och allt sånt äntligen har fastnat. Ni vet allt det där som är så oerhört enkelt i teorin, men uppenbart så krångligt i verkligheten att till och med proffsen ställer till det för sig gång efter annan.

Men det är väl också det som är en del av den stora charmen med långdistanstriathlon; det är inte bara din fysiska förmåga den aktuella dagen som gäller, utan även in förmåga att få ut det bästa av den fysiska förmågan. Vilket då gör att du kan spöa folk som egentligen är bättre än du om du utnyttjar dina resurser på ett bättre sätt. Och det där perfekta loppet, det existerar nog knappt. För det finns alltid detaljer som går att göra bättre.

Jag tävlade en sväng i Halland under semestern. En sprint i Simlångdalen - Åhlatriaden. En icke godkänd simning, dagens bästa cykeltid och godkänd och väldigt kuperad löpning blev resultatet. Skitkul att få tävla!
Jag siktar inte nödvändigtvis på att göra ett perfekt lopp i Kalmar, men jag tänker givetvis göra mitt bästa för att göra ett bra lopp. Som äldst i M40-44 och med mina normala begränsningar i åtanke kommer inte ens ett perfekt lopp i Kalmar ge mig en biljett till Kona. Så mitt perfekta lopp sparar jag nog helst till Chattanooga nästa år (mer om det senare).

Så vad tror jag om Kalmar då, nu så här lite senare än mina förra positiva tankar? Simningen har väl kanske artat sig lite de senaste veckorna och känner mig lite mer komfortabel. Kommer nog att försöka ställa mig hyfsat långt fram i typ 1:05-1:10-fållan och sen hoppas på att komma in i ett bra flyt och runt 1:10. Cyklingen fortsätter kännas positiv och jag kommer att sikta på drygt 200W i snitt vilket enligt Best Bike Split bör ge mig en tid på nedåt 5 timmar (med nuvarande väderleksprognos). Löpningen är ju den okända faktorn. Jag har nu sprungit 60 minuter utan problem och med bra IM-fart och låg puls. Om benen känns bra efter cyklingen kommer jag i alla fall att ge mig ut i ett 5:10-tempo och så får vi se hur långt det funkar. Växlingarna i Kalmar är snabba eftersom växlingsområdet är kompakt och transportsträckorna minimala. Tror att det är rimligt att tro på runt 6 minuter sammanlagt.

Håller planen ovan så kommer jag in under 10 timmar och det skulle ju verkligen vara en dröm. Speciellt med tanke på hur den den här skitsäsongen sett ut hittills.

På torsdag morgon bär det av till Kalmar!

Målgång uppför är alltid lika kul...

Tuesday, August 1, 2017

Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.
Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.
Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...

Monday, July 17, 2017

Det blev ingen UltraTri ändå

Trots mitt försök att vara lite positiv så blev det inte så kul ändå. I onsdags så kom svaret från min senaste (i raden av) magnetkameraundersökning. Och det var ju tyvärr så att den sa det som den inte skulle säga; diskbråck i L4-5. Tredje gången gillt så att säga... Och så inihelvetesjävlaskittråkigt. Det här är nu verkligen officiellt den mest värdelösa säsongen ever. 

Som jag skrev förra gången så var ju min förhoppning att det bara skulle vara ett ryggskott och att jag då skulle köra om min kropp klarade av en big day utan några större problem. Och att ett diskbråck förmodligen skulle betyda no-go. Efter det att Adam (klubbkompis och läkare) meddelat mig resultatet av MR-undersökningen valde jag att hålla mig fast vid det där "förmodligen" ett litet tag till. I alla fall tills det att Adam fått klämma och känna lite på min rygg. Jag hade ju trots allt inte några speciella strålningar eller andra tecken på nervbaserade problem. Trodde jag i alla fall.

Men tji fick jag. Trots att jag "till vardags" inte har någon strålande smärta så var det inte några större problem att reta fram sådan genom att trycka och klämma lite på rätt ställen. Prognosen är ju liksom ganska god ändå; det är inte något jättestort diskbråck och jag är som sagt var relativt smärtfri redan nu efter ett par veckor. Men... det är fortfarande ett diskbråck och ett sådant läker inte ut på 3 veckor. Mobilisering och rörlighet är absolut medicinen för att bli bra. Men precis som förra gången jag hade diskbråck i det området så är det helt enkelt som så att löpning är alldeles för stötigt och påfrestande. 

Eller så här; simma och spring som du vill, börjar det göra ont på ett sätt som går att härröra till diskbråcket (alltså strålande och nervbaserad smärta), lägg av direkt. Spring gärna, men inte längre än max 15 minuter under de närmsta veckorna. Fortsätt ta behandling (läs massage). Och som ni då förstår blir det ju relativt svårt att med de premisserna köra UltraTri. Visst skulle jag kunna starta och köra dag 1 och 2 och sedan hoppa över sista dagen. Men det är liksom inte jag; jag skulle nog aldrig få för mig att starta en tävling som jag inte skulle vara beredd att slutföra eller som jag inte kände mig säker på att ha en god möjlighet att slutföra.

Jag får ju cykla i alla fall
Så i slutänden ett lätt men otroligt tråkigt beslut att ta. Och det mest ironiska; fysiskt är jag i ganska bra skick men mentalt ganska knäckt. Men förhoppningen om Kalmar lever fortfarande. Om än med alldeles för lite löpningen i bagaget. Ett par veckor innan Kalmar ska jag träffa doktorn och för min egen mentala hälsas skull hoppas jag verkligen på ett klartecken där.

Kan inte heller påstå att man blir direkt rik av att hålla på så här. Hade en förhoppning om Startklar för att täcka anmälningsavgiften till Klagenfurt. Men se det gick inte eftersom Startklar inte täcker tävlingar utomlands. Och hemförsäkringen (för resan) hjälpte inte heller eftersom reseförsäkringen inte täcker "syftet med resan" om man nu inte bokat allt i ett paket (typ fotbollsresa). Så typ 6000 kr åt skogen där. Men Startklar för Ultratri då? Nej, det går nog inte heller eftersom ett diskbråck inte räknas som en skada som täcks av försäkringen eftersom ett sådant normalt sett uppstår genom "förslitning, överbelastning eller överansträngning". Sedan hade jag förvisso bara fått tillbaka max 2500 kr för Ultratri trots att anmälningsavgiften ligger på 9000 kr. 

Tack som f-n ryggen...

Saturday, July 8, 2017

Hopp om livet i alla fall

Så här en dryg vecka efter rygghaveriet kan jag väl ändå börja skönja en positiv trend. Ska inte sticka under stol med att jag definitivt ägnade några dagar åt att vara sur och bitter och att tycka synd om mig själv. Som en del i min rehab och för att muntra upp mig själv lite använda jag i alla fall min All World Athlete-inbjudan och anmälde mig till nästa års upplaga av IM Austria. Och det var väl tur det för det sålde tydligen slut på några dagar. Så revansch i Klagenfurt nästa år är alltså (redan) planerad.

Till en början var jag sängliggande i ett gäng dagar. Det enda jag egentligen gjorde var väl att flytta mig mellan sängen och tv-soffan. Dagarna ägnades åt att äta värktabletter, kolla Netflix och spela tv-spel. Grymt frustrerande. Blev väl inte bättre av att både fru och dotter var bortresta och att jag var helt själv hemma. På måndagen tröttnade jag rejält och såg i alla fall till att komma ut på en promenad. Mer ont efteråt men helt klart värt det. Och efter det tycker jag nog att det vände lite. Jag blev lite mer mobil för varje dag som gick och kunde spendera mer och mer tid ståendet. Dock inte tillräckligt mobil och stark i ryggen för att börja jobba ännu.

Njuter i solen efter cykelturen som räddade livet på mig
På onsdagen kom jag iväg på den MR-undersökning som frugan lyckats fixa till mig. Sent på kvällen. Problemet var nu bara att den läkare som skrivit remissen till mig nu var på semester och skulle sålunda inte kunna ta emot röntgensvaret. Men ni kan väl skicka det till mig istället så kan jag ta hjälp av de medicinkunniga som jag känner för att tyda svaret, tyckte jag. Men det gick absolut inte; jag har enligt praxis inte rätt till att titta på svar angående min egen kropp, det måste förmedlas av en läkare. Efter lite om och men och hjälp av en klubbkompis (tack Adam!) från världens bästa triathlonklubb så ser det ut att ordna sig. Har dock inte fått något svar ännu men hoppas på att det kan komma på måndag eller tisdag. Och det är ju liksom så att det svaret är lite avgörande för hur det blir under resten av sommaren. Ryggskott = go, diskbråck = no-go (förmodligen).

I fredags firade jag en-vecka-utan-träning-jubileum och tröttnade ut totalt. Bestämde mig därför att det får bära eller brista och gav mig ut på en cykeltur. Var ute i drygt 90 minuter och det var på något konstigt sätt som om livet återvände till kroppen. Kan inte påstå att det var helt smärtfritt eller jättebekvämt hela vägen, men det fungerade (både i tempoställning och sittandes upprätt) och ryggen blev inte sämre. Mentalt var det livsnödvändigt.

Två¨glada ryggmiffon i samförstånd (ja, Anna har också ryggproblem nu)
Idag (lördag) utmanade jag ödet ännu mer och stack iväg med Anna till Sicklasjön för att testa om det skulle gå att simma. Smärtmässigt gick det klart över förväntan, fartmässigt kändes det väl som en smärre katastrof. Men å andra sidan är det ju över 3 veckor sen jag simmade senast så något annat var kanske inte att vänta.

Jag är i alla fall försiktigt positiv till UltraTri just nu. Om ryggen fortsätter gå i rätt riktning och om det inte är ett diskbråck så kommer jag absolut att göra ett försök. Har nästa helg planerat att i så fall försöka köra 90 min simning, 5h cykel och 2h löpning. Pallar kroppen för det så kommer jag att stå på startlinjen det 21/7.

Saturday, July 1, 2017

Nu börjar sommarens stora utmaning... tyvärr inte.

Tre tävlingar på 7 veckor; 2 x Ironman och så en UltraTri (12 km simning, 510 km cykel och 93 km löpning uppdelat på 3 dagar) däremellan. Mastigt och kanske inte direkt en tur i parken. Jag är iaf ganska så övertygad om att jag kommer att vara den första i världen med den kombinationen.

Tufft? Absolut! Dumdristigt? Kanske... jag vet inte riktigt ännu hur mitt knä kommer att reagera. Jag vet att min återhämtningsförmåga normalt sett är väldigt god. Efter förra vändan i Klagenfurt tävlade jag ju ganska rejält redan efter en vecka (och resten av sommaren).


Ja, så där började det inlägget som jag hade tänkt publicera typ igår eller idag. Jag hann dock släga upp ett inlägg på Instagram. Men nu blev det ju inte så...

Senaste veckorna har jag jobbat väldigt mycket. Men trots det lyckades jag köra min planerade träning och ändå känna att allt fungerade som det skulle. Tveksamheterna bestod väl dels i min simning som känts lite svajig under de senaste månaderna, och som dessutom väl inte blev bättre av att jag efter kraschen i VR inte kunde träna något mer innan Klagenfurt. Men det kändes ändå inte som någon katastrof; några minuter hit eller dit. Den andra tveksamheten har ju varit mitt knä, men eftersom jag konstaterat att det klarat av en olympisk, en halv IM och 9 timmars cykling så var jag inte speciellt orolig för det.

Planen för ovan nämnda tävlingar var ju Klagenfurt skulle gå snabbt, UltraTri skulle jag klara med hedern i behåll och Kalmar skulle jag köra för att det är kul. Trots att kroppen inte har studsat av energi den senaste tiden kände jag mig nog ganska säker på formen i cykel och löpning och utan att tidigare ha outat något mål så var det nog sub-10 som var tanken: 1:10 sim + 5:10 cykel + 3:30 löp + 10 min växel. Konstaterade att väderförutsättningarna såg ut att bli alldeles utmärkta (bortsett från en ev. våtdräktsförbjuden simning) och var förvånansvärt onervös inför det hela.

Flyget skulle gå tidigt på torsdag morgon. Jag jobbade hårt in i det sista och planen var att packa på onsdag kväll. Jag skulle bara ut på en kort runda med cykeln först; dels för att kolla att Jarla Cykel hade skött servicen och dels för att spinna lite lätt på benen. Ett klassiskt toppningspass. Under helgen innan har jag gjort mina sista långpass med 1h löpintervaller på fredagen, 5h Z2-cykel på lördagen och 2h Z2-löpning på söndagen. Allt kändes bra och jag var så redo som jag skulle kunna bli.

Tack Facebook, det är klart att jag vill dela med mig av sådana här roliga händelser Live.
30 minuter in på cyklingen händer dock något. Efter att ha rullat nedför en backe ställer jag mig upp på cykeln för att trampa igång. Inte hårt och inget kraftiga igångdrag, utan bara en vanlig start. Jag känner det knäcker till i nedre delen av ryggen och kraftig smärta sprider sig runt hela baksidan och strålar fram i ljumskar och nedre delen av magen. Lyckas på något sätt att bromsa och klicka ur och blir sedan ståendes, hängandes över styret och flämtande av smärta. Så fort jag försöker röra mig så krampar det i musklerna i ländryggen. Jag lyckas dock på något sätt komma upp på cykeln igen och ta mig hemåt. Tempoställning är okej och jag köra faktiskt färdigt passet så som det är tänkt. Men när jag väl kommer hem sedan så tar jag mig inte av cykeln. Jag står i flera minuter och funderar på vad jag ska göra; så fort jag försöker lyfta benet över sadeln så smärtar och krampar ländryggen något enormt. Till slut lyckas jag på något sätt lägga cykeln ner och kliva runt. Stapplar sedan in till min fru som ganska snabbt konstaterat att vi nog måste åka iväg med det här.

Akuten Huddinge kl 21:00. Har vid det här laget insett att det är uteslutet att köra en Ironman på söndag. Att följa med och heja var inte heller ett alternativ eftersom jag inte skulle ha en chans att genomföra själva resan. Är bitter. Och har ont som f-n. Kan inte röra mig eller flytta på mig utan hjälp. Efter någon timme lyckas jag få 2 Citodon. Efter ytterligare några timmar, när jag konstaterat att Citodon inte hjälper alls, får jag Oxynorm, Alvedon, Paraflex och en injektion av Voltaren i skinkan. Det hjälper fint och jag slumrar till.

Morgonpiller
Efter 6 timmar (!) på akuten får jag träffa en läkare. Hon gör en ganska enkel manuell neurologisk undersökning, mest för att konstatera att jag inte har några akuta nervinklämningar. Sen vill hon nog egentligen skicka hem mig. Jag vill ha en MR, hon går med på en skiktröntgen för att utesluta skelettskador. Klockan är nu tre på natten och vi får reda på att det nog kommer att dröja ett tag innan jag kan bli kallad till röntgen. Jag skickar hem Anna så att hon får sova lite i en riktigt säng (att sova i en stol är ju inte helt utmärkt då hon också har ryggproblem nu). Får lite mer tabletter och somnar sedan oroligt.

Klockan 9:30 får jag komma in på röntgen. Ca 13 timmar efter det att jag kommit till akuten (på vad som verkar vara en ganska lugn kväll). Givetvis får jag gå själv till röntgenavdelningen. Själva undersökningen tar 5 minuter... Efter ytterligare en timmes väntan kommer en annan doktor till mig och säger: "Man hittade inget speciellt på röntgen så du kan gå hem nu" och sen så går han. Vad f-n? Jag släpar mig (bokstavligt) till akutens receptionen för att åtminstone få tag på smärtstillande och ett läkarintyg (ser inte fram emot all försäkringsbolagskontakt som kommer att behövas efter detta). Och vad ska jag göra nu, undrar jag? ¨
"Vi tolkar det här som akut lumbago (ryggskott), så du får återkomma om problemen fortsätter".
"Okej, så ni tycker inte att det faktum att jag haft 2 diskbråck tidigare och Bechterew kanske borde beaktas?".
"Du får åtkomma om problemen fortsätter."
Jag gav upp, kravlade in i en Taxi (via ett morfin-recept på Apoteket) och åkte hem.

Snäll fru som håller mig sällskap och kommer med kaffe på morgonen
Jag har ju haft min beskärda del av ryggproblem tidigare, dels min Bechterew och även mina 2 tidigare diskbråck. Det första diskbråcket kom under en natt och det andra (i ländryggen) tror jag hände när jag skulle böja mig efter en sak på golvet. Men vid båda dessa tillfällen så kunde jag faktiskt träna direkt efteråt och hade mer stelhet än smärta. Nu, 3 dagar senare, tar jag mig knappt i och ur sängen själv och det finns inte en enda ställning som är smärtfri. Klart att det gör mig väldigt orolig. Min fantastiska och envisa fru lyckas dock genom lite kontakter och lite tjat att få till en magnetkameraundersökning på onsdag nästa vecka. Vi behöver ju vet om det "bara" är ett ryggskott eller om det är ett diskbråck. Det förstnämnda går ju att behandla betydligt mer offensivt medan diskbråcket verkligen behöver tid på sig att läka ut (eller opereras).

Sen skulle jag nog kunna skriva en hel roman om hur jävla orättvist jag tycker att det här är; trots att jag liksom hanterat en massa motgångar som hänt den här säsongen. Om hur jobbigt det är att se alla bilder på sociala medier från folk som tävlar den här helgen; oavsett om det är i perfekta förhållanden i Wörthersees azurblå vatten eller om det är i strålande sol i Vansbro. Om hur jobbigt det är att faktiskt börja fundera på om UltraTri kommer att vara möjligt, Kalmar?

Just nu blickar jag inte så mycket framåt. Men hoppas på att i sinom tid kunna göra det.

Saturday, June 24, 2017

Borås Triathlon [RR]

Borås Triathlon kom in ganska tidigt i tävlingskalendern. Jag hade sneglat på den förra året (då den kördes för första gången) och tyvärr vimlar det ju inte heller av halvor i Sverige den här tiden på året. En halva tre veckor innan en hel IM är väl kanske inte helt optimalt (4 är nog att föredra). Å andra sidan körde jag ju Vansbro förra året som då låg 3 veckor innan Lake Placid och den var jag nog i ganska bra form till. Ryktet om Borås sa i alla fall att den skulle vara trevlig, välarrangerad och väldigt kuperad. Allt visade sig stämma väl. Att Colting och Co dessutom valt att köra en triathlonsprint samma dag gjorde att det verkligen kunde blir triathlon för hela familjen.

Mina planer och målbilder inför tävlingen var relativt vaga. Coach KJ pratade om att sikta mot 85% av FTP på cyklingen och det huvudsakliga målet i övrigt var väl att se hur mitt knä skulle reagera på runt 5 timmars tävlande. Jag testade ju en olympisk distans för ett par veckor sedan och det verkade ju funka. Om jag nu inte skulle kunna köra en halva på ett vettigt sätt nu så är det ju ytterst tveksamt om det ens skulle vara vettigt att köra en hel om 3 veckor.

Räta och fina linjer i växlingsområdet
Familjen (och den fullpackade bilen) anlände till Borås på fredagskvällen. Jag var samlad men inte ett dugg nervös. Min fokus låg mest på att få till en så pass smidig resa som möjligt för fru och dotter som skulle köra sprinten (som oturligt nog visade sig köras samtidigt som jag skulle vara ute på cyklingen). Men mer om det i ett senare inlägg. Incheckning och allt sånt går på ren rutin nu för tiden. Växlingsområdet var prydligt och klart godkänt ur ett OCD-perspektiv. Dock tycker jag nog att de gröna backarna för utrustning var i minsta laget och att kombinationen nyklippt gräs och ymnigt regn inte blir superbra. Med några minuter kvar till start var jag doppad i det 14-gradiga vattnet och i tävlingsmode.

Simningen
14 grader är kallt, men ändå klart hanterbart. Om man bortser från den initiala chocken (som främst uppkommer av att man doppar huvudet) så är det ganska okej så länge som man håller sig i rörelse. Det som händer (mig i alla fall) är att känseln i fötterna påverkas efter ett tag. Men drygt 30 minuter är ok. Kan tänka mig att den dubbla tiden kan bli lite kämpigare (läs Norseman). Jag valde att ställa mig relativt långt fram i starten; dels för att utmana mig själv lite mer och dels för att känslan var att det inte skulle finnas allt för många hypersnabba simmare i fältet. Banan var en rektangulär tvåvarvs-bana runt en udde med ca 50 meters löpning mellan varven. Banan var föredömligt lättnavigerad och den enda tveksamheten var väl den rangliga bryggan som vi skulle hoppa från för att komma ut på andra varvet. Då jag var osäker på om jag fick dyka eller inte tog jag det säkre för det osäkra och hoppade i med fötterna före.

Simtiden slutade på 35:05 och placerade mig på en 41:a plats i tävlingsfältet och runt 65 totalt. Enligt klockan var simningen kanske lite lång. Men ändå helt okej för att vara jag. Varken dåligt eller bra, utan stabilt. T1 på 2:18 kändes däremot som en total katastrof. Våtdräktens ben hakade upp sig över chipet och det kändes som en hel evighet innan det släppte. Klart en minuts förbättringspotential där.

Ungefär i mitten är jag. I röd badmössa och våtdräkt...
Löpningen från växlingsområdet ut till där man fick börja cykla var väl sen det "sämsta" på hela tävlingen. Nästan 350 m löpning med cykel upp för en slänt, över en hal bro, på grus, på gräs och genom en grind. Hade det legat mattor hela vägen hade det väl funkat, men nu var det inte så kul. Speciellt inte på tillbakavägen utan skor. Men bortsett från det var allt toppen.

Cyklingen
Okej, jag hade hört att det var kuperat, jag hade hört något om 1000 höjdmeter och jag hade väl sett en banprofil. Men i slutänden var det nog faktiskt snäppet värre än vad jag tänkt mig. Det var liksom inte det att det var superbranta backar utan snarare att det var backar, mindre och större, överallt. Men eftersom jag normalt sett gillar backar och dessutom kan hantera dem hyfsat väl så blev det väl i slutänden ganska bra ändå.

På väg ut på cyklingen, ivrigt påhejad av Valencia strax innan hennes start på sprinten.
Cyklingen började med en rejäl klättring på ca 4 km. Det hade regnat tidigare på morgonen och var riktigt fuktigt i luften. Jag fick ganska omgående problem med imma på insidan av mitt visir på Bontrager-hjälmen. Hade en förhoppning om att det skulle ge med sig under den efterföljande utförskörningen, men icke. Jag såg då så pass dåligt att jag inte vågade släppa på ordentligt (det fanns en del ojämnheter och potthål som jag inte var så sugen att köra på). Vid nästkommande sväng valde jag därför att kasta mitt visir till en funktionär och köra vidare utan skydd för ögonen. Som tur är klarade jag mig utan några kollisioner med större insekter.

Fram till vändpunkten körde jag på bra och klättrade upp till en 20:e plats i fältet totalt. Hade under första delen gott om ryggar att jaga, men inför sista halvan av cyklingen låg jag nog betydligt mer "rätt" i fältet och lyckades under sista delen bara plocka 2 placeringar. Efter en forcering utför på slutet gick jag in för växling som 16:e man totalt. Jag hade den 12:e bästa cykeltiden i hela fältet (näst bästa i H40-44) och är väldigt nöjd med det. Min styrka den här dagen låg framförallt i plattåkningen och i utförskörningen; hade ett väldigt bra driv i pedalerna och bra linjer utför. Cyklingen landade f.ö. på 234W NP vilket lustigt nog är exakt samma siffror som jag hade i Cannes.

Löpningen
Om T1 var kass så var T2 desto bättre. Rutinen satt och på drygt en minut var jag på väg ut på löpningen (inga strumpor). Hade väl sedan inte några jätteförväntningar på löpningen. Visst har jag sprungit helt ok senaste tiden (speciellt med tanke på operation och knäproblem), men fokus har ju varit mot långa distanser och inte mot att bli snabb på HIM-distansen. Min tanke var att gå ut i 4:30-tempo och se hur länge det skulle funka. Ganska direkt blir jag omsprungen av en herre från NocOut med ett betydligt bättre driv i steget än vad jag kunde mäkta med. Släppte honom och fokuserade att hålla den kille som jag växlade samtidigt som bakom mig.

Benen och knät kändes bra. Visst infann den normala sappligheten i början, men trots bristen på riktiga brick-pass tycker jag nog att jag sprang helt obehindrat och avslappnat redan efter någon km. Det kändes alldeles utmärkt i ca 5 km då höger insida lår helt plötsligt bestämde sig för att krampa. Helt ärligt så blev jag faktiskt väldigt förvånad då jag inte känt några som helst tendenser innan. Jag svor, stretchade och hävde och var sedan på gång igen efter några minuter. Tappade ytterligare en placering pga. detta. Sen hände samma sak igen efter ca 10 km, fast vänster ben den här gången. Tappade en placering även då, fast den jagade jag ikapp och kunde dra ifrån igen.

Den där backen var vi alltså tvungen att springa både upp- och nedför med cykeln i T1 också. Inte helt optimalt.
Grymt positiv kille!


Banan i sig var en lättsprungen 7 km lång slinga längst Viskan. Platt och kanske 70% asfalt och 30% grus/stig. Inte allt för många åskådare längst banan, men trevligt för nära och kära att vi passerade målområdet så pass många gånger.

Under första varvet gick det att hålla lite koll på placeringarna, men under 2:a och sista var det omöjligt. Efter krampen vid 10 km sprang jag obehindat resten av tiden, om än med ett något reducerat tempo. Men ca 2.5km kvar blev jag ikapp och omsprungen av den kille som jag nämnde ovan och som jag växlade samtidigt som. Han hade nog sprungit jämt och fint, medan jag sprungit lite snabbare, krampat och därefter tappat lite fart på slutet. Som tur var hade jag krafter kvar och kunde ta rygg på honom för att med en km kvar ganska lätt dra ifrån. Löpningen landade till slut på 1:37:49 vilket är långt ifrån min bästa HIM-löpning, Dock helt i paritet med min löpning i Vansbro förra året som också låg strax innan IM Lake Placid.

Han är lång den där Jonas.
Sammanfattningsvis
I mål på strax över 5 timmar (5:01:43) vilket ändå känns hel okej på den här banan (läs cykelbanan). Efteråt fick jag en kram av Colting och ytterligare lite senare fick jag cred. av coach KJ. Han tyckte att det var grymt att jag kunde prestera trots att jag ändå befinner mig i ett så pass nedtränat läge som jag gjorde just då. Så när jag vid något tillfälle tyckte att det var lite surt att jag inte var typ 10 minuter snabbare så kanske jag borde tänka på det. Sen är det bara att konstatera att H40-44 som vanligt är den hårdaste Master-klassen. Vinnaren i klassen kom 4:a totalt och min 18:e plats totalt räckte bara till en 4:e plats. I H35-39 hade jag kommit 3:a och H45-49 hade jag vunnit. Nästa år ska jag nog kunna kapa till mig någon pallplats på riktigt.