Wednesday, May 23, 2012

Flèche Nordique 2012 [RR]

Grunderna för galenskapen är förklarade tidigare. Det fanns ett löst formerat lag med Oskar, Tille, Viktor, Fredde  och Patrik. Jag anmälde mitt intresse, Oskar hoppade av pga. för få mil i benen och vips var jag med istället. Freddes knä brakade och med bara en veckas varsel var det svårt att hitta stand-in, så vips var vi 4.

Av någon märklig anledning var vi sedan ändå 5 st som stod utanför Pressbyrån i Södertälje hamn. Den 5:e var Oskar som trots allt beslutat sig för att hänga på ner till Jönåker som moraliskt stöd. För säkerhets skulle fick han Freddes startkort, utifall att han skulle bestämma sig för att ändå hänga på hela vägen till Skövde. Givetvis drog inte Oskar en enda millimeter innan han lämnade oss. För det får han ju inte enligt reglerna. Läs Oskars blogg om inledningen här.

På väg mot Nyköping
Alla var nog ganska pigga. Utom möjligtvis Tille som hade tillbringat kvällen innan i gamla goda vänners (läs: vin) lag. Lagklädesel var Rapha i blandade kulörer. Tyvärr missade jag att det var Specialized-cykel som gällde. Men jag fick vara med i alla fall.

Har man inte Twittrat eller Facebookat om det så har det inte hänt.
Till första stämplingen i Nyköping var det behagliga 72km och vädret var strålande. Typ propagandacykling. Det enda som kan anmärkas lite på var väl motvinden. Och dom drygt 200 motorcyklarna som dödade mitt vänsteröra. Planerad snittfart var 26 km/h (vilket var den planerade snittfarten för alla sträckor) och verklig snittfart blev närmare 30 km/h, så vi hade ganska gott om tid i Nyköping. Lunch intogs på Hellmanska gården i Nyköping. Ett mycket trevligt ställe med en fantastiskt god citronmazarinpaj.

Viktor och Tille pressar
Pigga och glada fortsatte vi mot Rejmyre (tänk att få uppleva Rejmyre Pizzeria 2 gånger inom loppet av en vecka): 77 km med nästan 32 km/h i snitt. Det blev en omvälvande sträcka. Först försvann Oskar i Jönåker. Planerat, även om det för något ögonblick verkade som om att han i alla fall övervägde att hänga på. Vi fick lite medvind när vi styrde kosan väst-nordväst efter Jönåker. Sen var det dags för Patrik att kasta in handuken. Ena knät protesterade vildsint och det fanns inget som längre tydde på att det skulle sluta med det. Patrik tackade för sig och kom efter mycket om och men till Katrineholm där han fick hämtning av sin fru. Nu var vi bara 3 och hade alltså inte råd med något mer strul. I Rejmyre blev det kebabtallrik och avslutning på Girot.

Patrik kämpar - strax innan beslutet om att DNF:a
Sen var det dags att ta sig mot Mantorp. En ganska lång sträcka på 107 km där vi dessutom var lite osäkra på provianteringsmöjligheterna efter vägen. För att undvika en allt för lång sträcka på en förmodat dålig väg (2+1 m mycket trafik) valde vi att lägga en ca 6km lång grusvägssträcka. I det strålande solskenet och det grönskande landskapet blev den riktigt magisk. Eller ja, efter halva vägen var det inte så magiskt längre. Då var vägen nämligen ganska kuperad och nyskrapad med massor av härligt rullgrus. Den här känslan av att flyta ovanpå gruset i 30 km/h är väl mindre spännande. Men det gick bra.

Pizzeria Rejmyre - välbesökt som vanligt
Tille hade förtjänstfullt tagit reda på att kiosken/grillen i Tjällmo skulle vara öppen till kl 19. Vi visste att det skulle bli tight att hinna till den, men att vi borde kunna komma dit med några minuter till godo. Nu valde vi uppenbarligen att lägga dessa minuter+några till på att se avslutningen på Giro-etappen istället. Sålunda kom vi till Tjällmo 19.10. Vi bestämde oss dock för att åka till kiosken i alla fall, bara utifall att. Ett bra beslut.

Magiskt grusvägssträcka!
Precis när vi kommer till kiosken så är en bil med släp på väg därifrån. Bilen stannar direkt när den får syn på oss och ur kliver en äldre herre och hans fru och undrar om vi behöver lite att dricka. Det visar sig att det är kioskägarna. Vi får följa med bakvägen in i kiosken där vi får handla dricka, smörgås och choklad. Vi får lite extra smörgåsar ("dom skulle vi nog ändå slänga i morgon") och godis och dessutom kallt vatten i våra flaskor. Hopp om mänskligheten, dagens hjältar!

Nice!
Sedan ganska händelselöst fram till Mantorp dit vi anländer vid 21.15. Det börjar mörkna. Tille börjar känna sig bakis och misärig på riktigt. Vi äter lite mer (vägkrog - hurra!) och resonerar om framtiden och möjligheterna till att få någon timmes sömn. Vi kommer fram till att Ödeshög (45km bort) nog är det bästa möjligheten till ett lite längre stopp (nattöppen vägkrog). I Jönköping är det ganska stor risk att vi åker på nattlucka och ingenstans att vara inomhus. Det börjar regna… var f-n kom det ifrån?!?

Tjällmo - Stängtskylten gällde inte oss.
Lampor på och kosan mot Ödeshög. Vägen mellan Mjölby och Ödeshög är en enda lång slakmota så det var tur att det var mörkt. Vägen var våt och det sprutade vatten i ansiktet så fort man låg bakom någon annan. Lätt att hålla sig vaken alltså. Strax innan Mjölby blev det lite episkt också när det visade sig att ett nytt vägbygge byggt bort en korsning som vi skulle svänga i. För att ta oss till rätt väg var vi därför tvungna att klättra ner för en sandsluttning och in på en grusväg som gick under den nya vägen. Perfekt med blöta cykelskor!

Pigga grabbar in Mantorp
På Rasta i Ödeshög hängde även det lokala ungdomsgänget. Vi låste fast cyklarna utanför och smög in i ett rum med filtmatta på golvet och försökte få oss några minuters sömn. Jag tror att både Tille och Viktor somnade, men inte jag. Det gick verkligen inte att ligga på något sätt på golvet utan att mitt revben värkte som f-n. Mitt under mina försök att somna så hör jag en av tjejerna som jobbade på stället prata med någon från det lokala ungdomsgänget: "Näe, vi behöver inte slänga ut dom. Det brukar komma in några sådana där ibland. Dom sover någon timme och sedan köper dom kaffe och åker vidare. Jag stänger igen här så får dom sova i fred". När vi vaknade köpte vi kaffe och åkte sedan vidare mot Jönköping.

Sömnförsök i Ödeshög
Efter Gränna (från Ödeshög åkte vi VR-vägen, några veckor för tidigt) började det bli ljust igen. Jag hade av någon märklig anledning lyckats hålla mig ifrån sömnattacken som jag var övertygad om att den skulle komma. Strax efter 4:30 var vi framme vid Statoil i Jönköping och mycket riktigt var det nattlucka. Kaffe och bulle för min del, samtidigt som vi fick övertyga några locals om det förträffliga i att cykla i 24h. Samtidigt som dom hade bilstereobaslådebattle med sina risiga Ford Escortar. Det är alltså vid bensinstationerna som det händer.

Vägen ut från Jönköping mot Falköping är ju inte direkt platt eller rolig alls. Och när man tror att det är över så är det inte alls det. Jönköping-Falköping är väl överhuvudtagen kanske inte den roligaste cyklingen i mitt liv. Landskapet är väldigt öppet, vägen bred och med långa raka stigningar. Och om man dessutom kombinerar det med att jag helt plötsligt fick väldigt svårt att hålla mig vaken så blir det mindre kul. Viktor uppmärksammade detta och satte resolut fram mig i dragposition i syfte att arbeta upp pulsen och sluta med att monotont stirra på någon annans bakhjul. Och det hjälpte faktiskt en del. Benen var det inget fel på och jag lyckades faktiskt pigga på mig en del. Några km innan Falköping gick det att se de gyllene bågarna på håll och det var ren och skär lycka.

Nattlucka i Jönköping - det är inte vår cykel som är i bild
McD i Falköping var ett välbesökt frukost och slutstämplingsställe för fler randonneurer än vi. Minst ett danskt och ett svenskt lag var på plats samtidigt. Trots all mat som jag stoppat i mig tidigare var jag vrålhungrig. Efter en rejäl McD-frukost och några minuters sömn var det dags igen. Vi släppte iväg de andra lagen före oss så att vi skulle få möjligheten att köra om dem senare. Bara drygt 3 mil kvar nu.

Randonneursammankomst på McD i Falköping
Medvind och lätt nedför. Vi drog ca 1 mil var och helt plötsligt var vi Skövde (med typ 35 eller nåt i snitt ). Men det var inte riktigt slut där. Först lite navigationsproblem eftersom vi kommit in i Skövde via en annan väg än den tänkta. Och slutligen den där lilla detaljen att "målet" låg uppe på Billigen. En si så där 130 höjdmeter upp. Vi var dessutom smarta nog att ta cykelvägen upp. Den lutar upp till 20% på sina ställen vilket inte är helt bekvämt efter 46 mil. Det var inte stiligt och inte kraftfullt, men upp kom vi till slut. Utan att sätta ner någon fot (och för egen del med rundans maxpuls på 169 slag/min).

Pigga grabbar del 2
Efter denna makalösa insats belönades vi med smörgåsar (som vi fick bre själva) och pulverkaffe. Och en varm dusch. Mycket för anmälningsavgiften på 425kr per skalle alltså. Det kanske var något mer evenemang också, men det missade vi i så fall. Vår teambil, körd av Björn (som DNF:ade Långa Billingeracet med stil dagen innan), stod och väntade på att få föra våra trasiga och trötta kroppar hem till Stockholm.

Just det ja, en kompis till Tille bjöd på en kall Duvel vid målgång. Den tar sig definitivt in på top-5 vad det gäller "God öl vid rätt tillfälle". Tack för den!

Team Chupacabras
Sammanfattningsvis en mycket intressant upplevelse och något som jag definitivt inte skulle vilja ha ogjort. Oskar och därefter Tille gjorde ett jättejobb med planeringen. Viktor var riktigt stark när Tille var seg och jag höll på att somna. Mitt jobb var väl mest bara att cykla, och det tror jag väl att jag gjorde hyfsat okej. Och hur märkligt det än låter var det inte 46 mil som var jobbigt, utan det var att sprida ut de 46 milen under 24h.

Tack alla involverade för en riktigt spännande upplevelse!

10 comments:

//Harri said...

"Det brukar komma in sådana där ibland"

Härlig läsning, tack för det!

Tille said...

Du genomförde din uppgift att cykla med bravur. :-)

För anmälningsavgiften får man en stooor pokal om man vinner, en medalj om inte gör det och deltagande i den gemensamma lunchen(?) som jag inte fattade fanns. Ska dessutom kolla hur det blir med medaljerna. Tror att de deldes ut vid lunchen.. Lätt planeringsmiss här någonstans.

Jag lyckades få till maxpulsen 190 i backen efter Gränna när jag höll på att dö.

Sven-Erik Olsson said...

Det var ‘galamiddag’ på Billingehus efteråt. Du missade ett utmärkt tillfälle att somna vid bordet. Fast maten var utmärkt och prisutdelningen underhållande. Pokaler och medaljer, väl värt slantarna.

Sofia said...

Shit, grymt imponerande!

Vet inte hur man kommer på en så här galen idé, men å andra sidan har din brutala cykling övergått mitt förstånd rätt länge nu. :)

Tille said...

Jag vill ju inte verka grinig, men det kanske är en bra idé att nämna någonstans att det sker en "galamiddag".
Men som vanligt måste man vara shaman för att delta i randonnuerlopp :-)

Fikasvettot said...

Toppen-RR!
Det är de små detaljerna som gör det; kiosken i Tjällmo och den luttrade personalen på vägkrogen i Ödeshög.

Tur att Viktor var Patron och styrde upp bland sömntutorna i klungan. :)

Norrland said...

Tjo, såg på Fikasvettots blogg en bild på en sadelväska som tydligen sitter på din hoj.

Vad är det för märke/modell på den?

//Norrland

Middleman said...

Norrland: Den grymt aerodynamiska sadelstolpsväskan är en Topeak Dynapack. Tycker att den fungerar riktigt bra. Finns att köpa bl.a. här: http://www.cykloteket.se/topeak-dynapack-sadelstolpsvaska/50753/artikel.html

Norrland said...

Okey, den sitter stadigt och så?
Hur "mycket" rymmer du i den?

Middleman said...

Sitter absolut stadigt på sadelstolpen. Det finns olika fästen för olika sadelstolpsdiametrar.

Hur mycket den rymmer... Tja, 4 liter enligt specen. För mig var det 2 slangar, multiverktyg, kedjebrytare, plasthandskar, extralampa (fram+bak), extra batteri t. GPS, underställströja, långfingerhandskar, eneri (2 bars+4 gels), långa benvärmare och vindväst... typ :)