Tuesday, August 15, 2017

Taper time

Mindre än en vecka kvar till Kalmar nu. Även om jag är osäker på löpningen och om ryggen ska hålla för en riktig tävling så måste jag säga att jag längtar något enormt för att se om det här med pace, återhållsamhet i början av löpet, pannben i slutet och allt sånt äntligen har fastnat. Ni vet allt det där som är så oerhört enkelt i teorin, men uppenbart så krångligt i verkligheten att till och med proffsen ställer till det för sig gång efter annan.

Men det är väl också det som är en del av den stora charmen med långdistanstriathlon; det är inte bara din fysiska förmåga den aktuella dagen som gäller, utan även in förmåga att få ut det bästa av den fysiska förmågan. Vilket då gör att du kan spöa folk som egentligen är bättre än du om du utnyttjar dina resurser på ett bättre sätt. Och det där perfekta loppet, det existerar nog knappt. För det finns alltid detaljer som går att göra bättre.

Jag tävlade en sväng i Halland under semestern. En sprint i Simlångdalen - Åhlatriaden. En icke godkänd simning, dagens bästa cykeltid och godkänd och väldigt kuperad löpning blev resultatet. Skitkul att få tävla!
Jag siktar inte nödvändigtvis på att göra ett perfekt lopp i Kalmar, men jag tänker givetvis göra mitt bästa för att göra ett bra lopp. Som äldst i M40-44 och med mina normala begränsningar i åtanke kommer inte ens ett perfekt lopp i Kalmar ge mig en biljett till Kona. Så mitt perfekta lopp sparar jag nog helst till Chattanooga nästa år (mer om det senare).

Så vad tror jag om Kalmar då, nu så här lite senare än mina förra positiva tankar? Simningen har väl kanske artat sig lite de senaste veckorna och känner mig lite mer komfortabel. Kommer nog att försöka ställa mig hyfsat långt fram i typ 1:05-1:10-fållan och sen hoppas på att komma in i ett bra flyt och runt 1:10. Cyklingen fortsätter kännas positiv och jag kommer att sikta på drygt 200W i snitt vilket enligt Best Bike Split bör ge mig en tid på nedåt 5 timmar (med nuvarande väderleksprognos). Löpningen är ju den okända faktorn. Jag har nu sprungit 60 minuter utan problem och med bra IM-fart och låg puls. Om benen känns bra efter cyklingen kommer jag i alla fall att ge mig ut i ett 5:10-tempo och så får vi se hur långt det funkar. Växlingarna i Kalmar är snabba eftersom växlingsområdet är kompakt och transportsträckorna minimala. Tror att det är rimligt att tro på runt 6 minuter sammanlagt.

Håller planen ovan så kommer jag in under 10 timmar och det skulle ju verkligen vara en dröm. Speciellt med tanke på hur den den här skitsäsongen sett ut hittills.

På torsdag morgon bär det av till Kalmar!

Målgång uppför är alltid lika kul...

Tuesday, August 1, 2017

Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.
Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.
Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...

Monday, July 17, 2017

Det blev ingen UltraTri ändå

Trots mitt försök att vara lite positiv så blev det inte så kul ändå. I onsdags så kom svaret från min senaste (i raden av) magnetkameraundersökning. Och det var ju tyvärr så att den sa det som den inte skulle säga; diskbråck i L4-5. Tredje gången gillt så att säga... Och så inihelvetesjävlaskittråkigt. Det här är nu verkligen officiellt den mest värdelösa säsongen ever. 

Som jag skrev förra gången så var ju min förhoppning att det bara skulle vara ett ryggskott och att jag då skulle köra om min kropp klarade av en big day utan några större problem. Och att ett diskbråck förmodligen skulle betyda no-go. Efter det att Adam (klubbkompis och läkare) meddelat mig resultatet av MR-undersökningen valde jag att hålla mig fast vid det där "förmodligen" ett litet tag till. I alla fall tills det att Adam fått klämma och känna lite på min rygg. Jag hade ju trots allt inte några speciella strålningar eller andra tecken på nervbaserade problem. Trodde jag i alla fall.

Men tji fick jag. Trots att jag "till vardags" inte har någon strålande smärta så var det inte några större problem att reta fram sådan genom att trycka och klämma lite på rätt ställen. Prognosen är ju liksom ganska god ändå; det är inte något jättestort diskbråck och jag är som sagt var relativt smärtfri redan nu efter ett par veckor. Men... det är fortfarande ett diskbråck och ett sådant läker inte ut på 3 veckor. Mobilisering och rörlighet är absolut medicinen för att bli bra. Men precis som förra gången jag hade diskbråck i det området så är det helt enkelt som så att löpning är alldeles för stötigt och påfrestande. 

Eller så här; simma och spring som du vill, börjar det göra ont på ett sätt som går att härröra till diskbråcket (alltså strålande och nervbaserad smärta), lägg av direkt. Spring gärna, men inte längre än max 15 minuter under de närmsta veckorna. Fortsätt ta behandling (läs massage). Och som ni då förstår blir det ju relativt svårt att med de premisserna köra UltraTri. Visst skulle jag kunna starta och köra dag 1 och 2 och sedan hoppa över sista dagen. Men det är liksom inte jag; jag skulle nog aldrig få för mig att starta en tävling som jag inte skulle vara beredd att slutföra eller som jag inte kände mig säker på att ha en god möjlighet att slutföra.

Jag får ju cykla i alla fall
Så i slutänden ett lätt men otroligt tråkigt beslut att ta. Och det mest ironiska; fysiskt är jag i ganska bra skick men mentalt ganska knäckt. Men förhoppningen om Kalmar lever fortfarande. Om än med alldeles för lite löpningen i bagaget. Ett par veckor innan Kalmar ska jag träffa doktorn och för min egen mentala hälsas skull hoppas jag verkligen på ett klartecken där.

Kan inte heller påstå att man blir direkt rik av att hålla på så här. Hade en förhoppning om Startklar för att täcka anmälningsavgiften till Klagenfurt. Men se det gick inte eftersom Startklar inte täcker tävlingar utomlands. Och hemförsäkringen (för resan) hjälpte inte heller eftersom reseförsäkringen inte täcker "syftet med resan" om man nu inte bokat allt i ett paket (typ fotbollsresa). Så typ 6000 kr åt skogen där. Men Startklar för Ultratri då? Nej, det går nog inte heller eftersom ett diskbråck inte räknas som en skada som täcks av försäkringen eftersom ett sådant normalt sett uppstår genom "förslitning, överbelastning eller överansträngning". Sedan hade jag förvisso bara fått tillbaka max 2500 kr för Ultratri trots att anmälningsavgiften ligger på 9000 kr. 

Tack som f-n ryggen...

Saturday, July 8, 2017

Hopp om livet i alla fall

Så här en dryg vecka efter rygghaveriet kan jag väl ändå börja skönja en positiv trend. Ska inte sticka under stol med att jag definitivt ägnade några dagar åt att vara sur och bitter och att tycka synd om mig själv. Som en del i min rehab och för att muntra upp mig själv lite använda jag i alla fall min All World Athlete-inbjudan och anmälde mig till nästa års upplaga av IM Austria. Och det var väl tur det för det sålde tydligen slut på några dagar. Så revansch i Klagenfurt nästa år är alltså (redan) planerad.

Till en början var jag sängliggande i ett gäng dagar. Det enda jag egentligen gjorde var väl att flytta mig mellan sängen och tv-soffan. Dagarna ägnades åt att äta värktabletter, kolla Netflix och spela tv-spel. Grymt frustrerande. Blev väl inte bättre av att både fru och dotter var bortresta och att jag var helt själv hemma. På måndagen tröttnade jag rejält och såg i alla fall till att komma ut på en promenad. Mer ont efteråt men helt klart värt det. Och efter det tycker jag nog att det vände lite. Jag blev lite mer mobil för varje dag som gick och kunde spendera mer och mer tid ståendet. Dock inte tillräckligt mobil och stark i ryggen för att börja jobba ännu.

Njuter i solen efter cykelturen som räddade livet på mig
På onsdagen kom jag iväg på den MR-undersökning som frugan lyckats fixa till mig. Sent på kvällen. Problemet var nu bara att den läkare som skrivit remissen till mig nu var på semester och skulle sålunda inte kunna ta emot röntgensvaret. Men ni kan väl skicka det till mig istället så kan jag ta hjälp av de medicinkunniga som jag känner för att tyda svaret, tyckte jag. Men det gick absolut inte; jag har enligt praxis inte rätt till att titta på svar angående min egen kropp, det måste förmedlas av en läkare. Efter lite om och men och hjälp av en klubbkompis (tack Adam!) från världens bästa triathlonklubb så ser det ut att ordna sig. Har dock inte fått något svar ännu men hoppas på att det kan komma på måndag eller tisdag. Och det är ju liksom så att det svaret är lite avgörande för hur det blir under resten av sommaren. Ryggskott = go, diskbråck = no-go (förmodligen).

I fredags firade jag en-vecka-utan-träning-jubileum och tröttnade ut totalt. Bestämde mig därför att det får bära eller brista och gav mig ut på en cykeltur. Var ute i drygt 90 minuter och det var på något konstigt sätt som om livet återvände till kroppen. Kan inte påstå att det var helt smärtfritt eller jättebekvämt hela vägen, men det fungerade (både i tempoställning och sittandes upprätt) och ryggen blev inte sämre. Mentalt var det livsnödvändigt.

Två¨glada ryggmiffon i samförstånd (ja, Anna har också ryggproblem nu)
Idag (lördag) utmanade jag ödet ännu mer och stack iväg med Anna till Sicklasjön för att testa om det skulle gå att simma. Smärtmässigt gick det klart över förväntan, fartmässigt kändes det väl som en smärre katastrof. Men å andra sidan är det ju över 3 veckor sen jag simmade senast så något annat var kanske inte att vänta.

Jag är i alla fall försiktigt positiv till UltraTri just nu. Om ryggen fortsätter gå i rätt riktning och om det inte är ett diskbråck så kommer jag absolut att göra ett försök. Har nästa helg planerat att i så fall försöka köra 90 min simning, 5h cykel och 2h löpning. Pallar kroppen för det så kommer jag att stå på startlinjen det 21/7.

Saturday, July 1, 2017

Nu börjar sommarens stora utmaning... tyvärr inte.

Tre tävlingar på 7 veckor; 2 x Ironman och så en UltraTri (12 km simning, 510 km cykel och 93 km löpning uppdelat på 3 dagar) däremellan. Mastigt och kanske inte direkt en tur i parken. Jag är iaf ganska så övertygad om att jag kommer att vara den första i världen med den kombinationen.

Tufft? Absolut! Dumdristigt? Kanske... jag vet inte riktigt ännu hur mitt knä kommer att reagera. Jag vet att min återhämtningsförmåga normalt sett är väldigt god. Efter förra vändan i Klagenfurt tävlade jag ju ganska rejält redan efter en vecka (och resten av sommaren).


Ja, så där började det inlägget som jag hade tänkt publicera typ igår eller idag. Jag hann dock släga upp ett inlägg på Instagram. Men nu blev det ju inte så...

Senaste veckorna har jag jobbat väldigt mycket. Men trots det lyckades jag köra min planerade träning och ändå känna att allt fungerade som det skulle. Tveksamheterna bestod väl dels i min simning som känts lite svajig under de senaste månaderna, och som dessutom väl inte blev bättre av att jag efter kraschen i VR inte kunde träna något mer innan Klagenfurt. Men det kändes ändå inte som någon katastrof; några minuter hit eller dit. Den andra tveksamheten har ju varit mitt knä, men eftersom jag konstaterat att det klarat av en olympisk, en halv IM och 9 timmars cykling så var jag inte speciellt orolig för det.

Planen för ovan nämnda tävlingar var ju Klagenfurt skulle gå snabbt, UltraTri skulle jag klara med hedern i behåll och Kalmar skulle jag köra för att det är kul. Trots att kroppen inte har studsat av energi den senaste tiden kände jag mig nog ganska säker på formen i cykel och löpning och utan att tidigare ha outat något mål så var det nog sub-10 som var tanken: 1:10 sim + 5:10 cykel + 3:30 löp + 10 min växel. Konstaterade att väderförutsättningarna såg ut att bli alldeles utmärkta (bortsett från en ev. våtdräktsförbjuden simning) och var förvånansvärt onervös inför det hela.

Flyget skulle gå tidigt på torsdag morgon. Jag jobbade hårt in i det sista och planen var att packa på onsdag kväll. Jag skulle bara ut på en kort runda med cykeln först; dels för att kolla att Jarla Cykel hade skött servicen och dels för att spinna lite lätt på benen. Ett klassiskt toppningspass. Under helgen innan har jag gjort mina sista långpass med 1h löpintervaller på fredagen, 5h Z2-cykel på lördagen och 2h Z2-löpning på söndagen. Allt kändes bra och jag var så redo som jag skulle kunna bli.

Tack Facebook, det är klart att jag vill dela med mig av sådana här roliga händelser Live.
30 minuter in på cyklingen händer dock något. Efter att ha rullat nedför en backe ställer jag mig upp på cykeln för att trampa igång. Inte hårt och inget kraftiga igångdrag, utan bara en vanlig start. Jag känner det knäcker till i nedre delen av ryggen och kraftig smärta sprider sig runt hela baksidan och strålar fram i ljumskar och nedre delen av magen. Lyckas på något sätt att bromsa och klicka ur och blir sedan ståendes, hängandes över styret och flämtande av smärta. Så fort jag försöker röra mig så krampar det i musklerna i ländryggen. Jag lyckas dock på något sätt komma upp på cykeln igen och ta mig hemåt. Tempoställning är okej och jag köra faktiskt färdigt passet så som det är tänkt. Men när jag väl kommer hem sedan så tar jag mig inte av cykeln. Jag står i flera minuter och funderar på vad jag ska göra; så fort jag försöker lyfta benet över sadeln så smärtar och krampar ländryggen något enormt. Till slut lyckas jag på något sätt lägga cykeln ner och kliva runt. Stapplar sedan in till min fru som ganska snabbt konstaterat att vi nog måste åka iväg med det här.

Akuten Huddinge kl 21:00. Har vid det här laget insett att det är uteslutet att köra en Ironman på söndag. Att följa med och heja var inte heller ett alternativ eftersom jag inte skulle ha en chans att genomföra själva resan. Är bitter. Och har ont som f-n. Kan inte röra mig eller flytta på mig utan hjälp. Efter någon timme lyckas jag få 2 Citodon. Efter ytterligare några timmar, när jag konstaterat att Citodon inte hjälper alls, får jag Oxynorm, Alvedon, Paraflex och en injektion av Voltaren i skinkan. Det hjälper fint och jag slumrar till.

Morgonpiller
Efter 6 timmar (!) på akuten får jag träffa en läkare. Hon gör en ganska enkel manuell neurologisk undersökning, mest för att konstatera att jag inte har några akuta nervinklämningar. Sen vill hon nog egentligen skicka hem mig. Jag vill ha en MR, hon går med på en skiktröntgen för att utesluta skelettskador. Klockan är nu tre på natten och vi får reda på att det nog kommer att dröja ett tag innan jag kan bli kallad till röntgen. Jag skickar hem Anna så att hon får sova lite i en riktigt säng (att sova i en stol är ju inte helt utmärkt då hon också har ryggproblem nu). Får lite mer tabletter och somnar sedan oroligt.

Klockan 9:30 får jag komma in på röntgen. Ca 13 timmar efter det att jag kommit till akuten (på vad som verkar vara en ganska lugn kväll). Givetvis får jag gå själv till röntgenavdelningen. Själva undersökningen tar 5 minuter... Efter ytterligare en timmes väntan kommer en annan doktor till mig och säger: "Man hittade inget speciellt på röntgen så du kan gå hem nu" och sen så går han. Vad f-n? Jag släpar mig (bokstavligt) till akutens receptionen för att åtminstone få tag på smärtstillande och ett läkarintyg (ser inte fram emot all försäkringsbolagskontakt som kommer att behövas efter detta). Och vad ska jag göra nu, undrar jag? ¨
"Vi tolkar det här som akut lumbago (ryggskott), så du får återkomma om problemen fortsätter".
"Okej, så ni tycker inte att det faktum att jag haft 2 diskbråck tidigare och Bechterew kanske borde beaktas?".
"Du får åtkomma om problemen fortsätter."
Jag gav upp, kravlade in i en Taxi (via ett morfin-recept på Apoteket) och åkte hem.

Snäll fru som håller mig sällskap och kommer med kaffe på morgonen
Jag har ju haft min beskärda del av ryggproblem tidigare, dels min Bechterew och även mina 2 tidigare diskbråck. Det första diskbråcket kom under en natt och det andra (i ländryggen) tror jag hände när jag skulle böja mig efter en sak på golvet. Men vid båda dessa tillfällen så kunde jag faktiskt träna direkt efteråt och hade mer stelhet än smärta. Nu, 3 dagar senare, tar jag mig knappt i och ur sängen själv och det finns inte en enda ställning som är smärtfri. Klart att det gör mig väldigt orolig. Min fantastiska och envisa fru lyckas dock genom lite kontakter och lite tjat att få till en magnetkameraundersökning på onsdag nästa vecka. Vi behöver ju vet om det "bara" är ett ryggskott eller om det är ett diskbråck. Det förstnämnda går ju att behandla betydligt mer offensivt medan diskbråcket verkligen behöver tid på sig att läka ut (eller opereras).

Sen skulle jag nog kunna skriva en hel roman om hur jävla orättvist jag tycker att det här är; trots att jag liksom hanterat en massa motgångar som hänt den här säsongen. Om hur jobbigt det är att se alla bilder på sociala medier från folk som tävlar den här helgen; oavsett om det är i perfekta förhållanden i Wörthersees azurblå vatten eller om det är i strålande sol i Vansbro. Om hur jobbigt det är att faktiskt börja fundera på om UltraTri kommer att vara möjligt, Kalmar?

Just nu blickar jag inte så mycket framåt. Men hoppas på att i sinom tid kunna göra det.

Saturday, June 24, 2017

Borås Triathlon [RR]

Borås Triathlon kom in ganska tidigt i tävlingskalendern. Jag hade sneglat på den förra året (då den kördes för första gången) och tyvärr vimlar det ju inte heller av halvor i Sverige den här tiden på året. En halva tre veckor innan en hel IM är väl kanske inte helt optimalt (4 är nog att föredra). Å andra sidan körde jag ju Vansbro förra året som då låg 3 veckor innan Lake Placid och den var jag nog i ganska bra form till. Ryktet om Borås sa i alla fall att den skulle vara trevlig, välarrangerad och väldigt kuperad. Allt visade sig stämma väl. Att Colting och Co dessutom valt att köra en triathlonsprint samma dag gjorde att det verkligen kunde blir triathlon för hela familjen.

Mina planer och målbilder inför tävlingen var relativt vaga. Coach KJ pratade om att sikta mot 85% av FTP på cyklingen och det huvudsakliga målet i övrigt var väl att se hur mitt knä skulle reagera på runt 5 timmars tävlande. Jag testade ju en olympisk distans för ett par veckor sedan och det verkade ju funka. Om jag nu inte skulle kunna köra en halva på ett vettigt sätt nu så är det ju ytterst tveksamt om det ens skulle vara vettigt att köra en hel om 3 veckor.

Räta och fina linjer i växlingsområdet
Familjen (och den fullpackade bilen) anlände till Borås på fredagskvällen. Jag var samlad men inte ett dugg nervös. Min fokus låg mest på att få till en så pass smidig resa som möjligt för fru och dotter som skulle köra sprinten (som oturligt nog visade sig köras samtidigt som jag skulle vara ute på cyklingen). Men mer om det i ett senare inlägg. Incheckning och allt sånt går på ren rutin nu för tiden. Växlingsområdet var prydligt och klart godkänt ur ett OCD-perspektiv. Dock tycker jag nog att de gröna backarna för utrustning var i minsta laget och att kombinationen nyklippt gräs och ymnigt regn inte blir superbra. Med några minuter kvar till start var jag doppad i det 14-gradiga vattnet och i tävlingsmode.

Simningen
14 grader är kallt, men ändå klart hanterbart. Om man bortser från den initiala chocken (som främst uppkommer av att man doppar huvudet) så är det ganska okej så länge som man håller sig i rörelse. Det som händer (mig i alla fall) är att känseln i fötterna påverkas efter ett tag. Men drygt 30 minuter är ok. Kan tänka mig att den dubbla tiden kan bli lite kämpigare (läs Norseman). Jag valde att ställa mig relativt långt fram i starten; dels för att utmana mig själv lite mer och dels för att känslan var att det inte skulle finnas allt för många hypersnabba simmare i fältet. Banan var en rektangulär tvåvarvs-bana runt en udde med ca 50 meters löpning mellan varven. Banan var föredömligt lättnavigerad och den enda tveksamheten var väl den rangliga bryggan som vi skulle hoppa från för att komma ut på andra varvet. Då jag var osäker på om jag fick dyka eller inte tog jag det säkre för det osäkra och hoppade i med fötterna före.

Simtiden slutade på 35:05 och placerade mig på en 41:a plats i tävlingsfältet och runt 65 totalt. Enligt klockan var simningen kanske lite lång. Men ändå helt okej för att vara jag. Varken dåligt eller bra, utan stabilt. T1 på 2:18 kändes däremot som en total katastrof. Våtdräktens ben hakade upp sig över chipet och det kändes som en hel evighet innan det släppte. Klart en minuts förbättringspotential där.

Ungefär i mitten är jag. I röd badmössa och våtdräkt...
Löpningen från växlingsområdet ut till där man fick börja cykla var väl sen det "sämsta" på hela tävlingen. Nästan 350 m löpning med cykel upp för en slänt, över en hal bro, på grus, på gräs och genom en grind. Hade det legat mattor hela vägen hade det väl funkat, men nu var det inte så kul. Speciellt inte på tillbakavägen utan skor. Men bortsett från det var allt toppen.

Cyklingen
Okej, jag hade hört att det var kuperat, jag hade hört något om 1000 höjdmeter och jag hade väl sett en banprofil. Men i slutänden var det nog faktiskt snäppet värre än vad jag tänkt mig. Det var liksom inte det att det var superbranta backar utan snarare att det var backar, mindre och större, överallt. Men eftersom jag normalt sett gillar backar och dessutom kan hantera dem hyfsat väl så blev det väl i slutänden ganska bra ändå.

På väg ut på cyklingen, ivrigt påhejad av Valencia strax innan hennes start på sprinten.
Cyklingen började med en rejäl klättring på ca 4 km. Det hade regnat tidigare på morgonen och var riktigt fuktigt i luften. Jag fick ganska omgående problem med imma på insidan av mitt visir på Bontrager-hjälmen. Hade en förhoppning om att det skulle ge med sig under den efterföljande utförskörningen, men icke. Jag såg då så pass dåligt att jag inte vågade släppa på ordentligt (det fanns en del ojämnheter och potthål som jag inte var så sugen att köra på). Vid nästkommande sväng valde jag därför att kasta mitt visir till en funktionär och köra vidare utan skydd för ögonen. Som tur är klarade jag mig utan några kollisioner med större insekter.

Fram till vändpunkten körde jag på bra och klättrade upp till en 20:e plats i fältet totalt. Hade under första delen gott om ryggar att jaga, men inför sista halvan av cyklingen låg jag nog betydligt mer "rätt" i fältet och lyckades under sista delen bara plocka 2 placeringar. Efter en forcering utför på slutet gick jag in för växling som 16:e man totalt. Jag hade den 12:e bästa cykeltiden i hela fältet (näst bästa i H40-44) och är väldigt nöjd med det. Min styrka den här dagen låg framförallt i plattåkningen och i utförskörningen; hade ett väldigt bra driv i pedalerna och bra linjer utför. Cyklingen landade f.ö. på 234W NP vilket lustigt nog är exakt samma siffror som jag hade i Cannes.

Löpningen
Om T1 var kass så var T2 desto bättre. Rutinen satt och på drygt en minut var jag på väg ut på löpningen (inga strumpor). Hade väl sedan inte några jätteförväntningar på löpningen. Visst har jag sprungit helt ok senaste tiden (speciellt med tanke på operation och knäproblem), men fokus har ju varit mot långa distanser och inte mot att bli snabb på HIM-distansen. Min tanke var att gå ut i 4:30-tempo och se hur länge det skulle funka. Ganska direkt blir jag omsprungen av en herre från NocOut med ett betydligt bättre driv i steget än vad jag kunde mäkta med. Släppte honom och fokuserade att hålla den kille som jag växlade samtidigt som bakom mig.

Benen och knät kändes bra. Visst infann den normala sappligheten i början, men trots bristen på riktiga brick-pass tycker jag nog att jag sprang helt obehindrat och avslappnat redan efter någon km. Det kändes alldeles utmärkt i ca 5 km då höger insida lår helt plötsligt bestämde sig för att krampa. Helt ärligt så blev jag faktiskt väldigt förvånad då jag inte känt några som helst tendenser innan. Jag svor, stretchade och hävde och var sedan på gång igen efter några minuter. Tappade ytterligare en placering pga. detta. Sen hände samma sak igen efter ca 10 km, fast vänster ben den här gången. Tappade en placering även då, fast den jagade jag ikapp och kunde dra ifrån igen.

Den där backen var vi alltså tvungen att springa både upp- och nedför med cykeln i T1 också. Inte helt optimalt.
Grymt positiv kille!


Banan i sig var en lättsprungen 7 km lång slinga längst Viskan. Platt och kanske 70% asfalt och 30% grus/stig. Inte allt för många åskådare längst banan, men trevligt för nära och kära att vi passerade målområdet så pass många gånger.

Under första varvet gick det att hålla lite koll på placeringarna, men under 2:a och sista var det omöjligt. Efter krampen vid 10 km sprang jag obehindat resten av tiden, om än med ett något reducerat tempo. Men ca 2.5km kvar blev jag ikapp och omsprungen av den kille som jag nämnde ovan och som jag växlade samtidigt som. Han hade nog sprungit jämt och fint, medan jag sprungit lite snabbare, krampat och därefter tappat lite fart på slutet. Som tur var hade jag krafter kvar och kunde ta rygg på honom för att med en km kvar ganska lätt dra ifrån. Löpningen landade till slut på 1:37:49 vilket är långt ifrån min bästa HIM-löpning, Dock helt i paritet med min löpning i Vansbro förra året som också låg strax innan IM Lake Placid.

Han är lång den där Jonas.
Sammanfattningsvis
I mål på strax över 5 timmar (5:01:43) vilket ändå känns hel okej på den här banan (läs cykelbanan). Efteråt fick jag en kram av Colting och ytterligare lite senare fick jag cred. av coach KJ. Han tyckte att det var grymt att jag kunde prestera trots att jag ändå befinner mig i ett så pass nedtränat läge som jag gjorde just då. Så när jag vid något tillfälle tyckte att det var lite surt att jag inte var typ 10 minuter snabbare så kanske jag borde tänka på det. Sen är det bara att konstatera att H40-44 som vanligt är den hårdaste Master-klassen. Vinnaren i klassen kom 4:a totalt och min 18:e plats totalt räckte bara till en 4:e plats. I H35-39 hade jag kommit 3:a och H45-49 hade jag vunnit. Nästa år ska jag nog kunna kapa till mig någon pallplats på riktigt.

Monday, June 19, 2017

VR2017

Vid något tidigare tillfälle har jag nog sagt att jag aldrig skulle köra Vätternrundan igen. Typ senast jag körde den 2013. Men när Martin undrade om jag inte skulle hänga på och köra en lugn sub-9 med honom och några andra så slog väl min anmälnings-tourettes till och vips så var jag med. När det började närma sig race så visade det sig helt plötsligt att det bara var jag och Martin kvar. Som tur var hängde Natalie med också, incognito som (Tom)My Johansson. Vi bestämde oss för att klungsurfa, jobba om det krävdes och få en jämn och sansad resa runt sjön. Helst under 9 timmar. Väderleksprognoserna var exemplariska och visa sig också stämma ganska väl. Startade kl 6:10 iförd armvämare som inom ett par timmar åkte av.

Ner till Jönköping gick det exemplariskt fort. Vi körde lagtempo för att jaga ifatt lovande klungor några gånger, men annars gick det relativt jämt och fint i typ 37 i snitt inklusive ett kort stopp i Ölmstad för vätskeutjämning. Efter Jönköping fortsatte vi arbeta på bra. Svansade, arbetade oss framåt och kontinuerligt framåt i fältet. Strax innan depån i Fagerhult får jag helt plötsligt syn på Peter som står i en vägficka tillsamman med ett gäng andra cyklister, och med sin pappa liggandes raklång på marken. Jag stannar givetvis direkt, livrädd för att det ska vara något med hjärtat. Det visar sig som tur är "bara" vara en vurpa och ett nyckelben. Martin och Natalie har missat situationen och jag bestämmer mig för att stanna med Peter och göra honom sällskap om han ska fortsätta. Efter ca 40 minuter har vi fått iväg pappa Peter och cykel till depån i Fagerhult, cyklat 3 km till Fagerhult och sen säkerställt att han kommer iväg med ambulans och att Peters mamma är informerad. Sen drar vi iväg.

Cyklistbutts
Förhoppningen om att hitta några klungor att köra med grusas snabbt. Ett tag försöker vi hjälpa ett gäng, men det går alldeles för långsamt så vi drar vidare. Och i slutändan blir det 16 mil lagtempo mer eller mindre. Peter får dra lite mer eftersom han hade haft en lite lugnare första del av resan. Det som slår oss är att vi inte blir omkörd en enda gång och att det inte ens är några som hakar på oss.

Eller ja... blir blir ju faktiskt lite omkörda till slut. Och det är när jag 15 km innan mål, under en 1/10-dels sekund av slarv och ouppmärksamhet går på Peters hjul och drar i backen. Några procent Peter, ett gäng procent otur och största delen total jäkla klantighet från min sida. Liksom det enda som inte fick hända med tanke på att det bara är 2 veckor kvar till Klagenfurt. Men, tur i oturen är inget brutet. Dock två uppskrapade handflator, två uppskrapade armbågar, ett uppskrapat knä och en förbannad Mattias. Och ja, cykeln klarade sig relativt oskadd. Som det ser ut nu ska jag väl vara läkt innan Klagenfurt, men det blir ju inte någon simning den närmsta veckan direkt.

Vi lindade handflatorna med mina armvärmare och rullade något stukade i mål efter det. Vet inte riktigt vad sluttiden blev och bryr mig inte riktigt heller. 9:3X någonting. Plockar jag bort de ofrivilliga stoppen så skulle nog sluttiden landa runt 8:50. Så cyklingen och benen i sig var det nog inte några större fel på.

Det positiva:
  • Att cykla 300 km och tillbringa 9 timmar på cykeln ställde inte till några som helst problem för knä eller kropp i övrigt.
  • Att springa dagen efter (förvisso bara 11 km) var inte heller några problem. Om några veckor ska jag ju trots att springa ganska långt dagen efter jag har cyklat ganska långt också.
  • Cykelformen känns överlag riktigt vass
  • Det var faktiskt lite trevligare att cykla VR än vad jag kommer ihåg från förra gången. 
Det negativa:
  • Vurpandet givetvis...
  • Sträckan mellan Harge (efter Hammarsundet) och Medevi är fortfarande katastrofal dagtid ur perspektivet många cyklar och många bilar på liten yta. Fixa!

Monday, June 5, 2017

Några lopp och lite annat i största allmänhet

Länge sen sedan senaste uppdateringen här på bloggen. Uppenbarligen har jag lite annat och pyssla med än att skriva. Nu är det i alla fall klämdag och en kort recap ska jag väl hinna med:
  • Måste nog tyvärr revidera mitt positiva inlägg och rehaben senast. Eller rättare sagt så här: rehaben i sig har nog gått bra, däremot är det snarare frågan om operationen givit önskat resultat. Vissa av problemen som jag hade innan operationen; låsningar, viss instabilitet och svullnad uppträder fortfarande i någon mån. Rörligheten är bättre, men det finns fortfarande vinklar att förbättra. Arbetar ganska mycket med just rörlighet, töjningar, m.m. och hoppas på att det ska bli bättre. Överlag kan jag dock inte säga att jag är hämmad i min träning; däremot är återhämtningen påverkad då jag fortfarande blir ganska stel och öm i musklerna efter längre löppass. Men, jag fortsätter vara positiv. Har liksom inget större val.
  • Jag har tävlat ett par gånger. En gång för skojs skull (Smack-serien) och en gång "på riktigt" i Hallsta Triathlon. Vallbytempot i Smack-serien var väl ett klassiskt kort tempo över 18 km med alla de vanliga ingredienserna: sidvind, kräksmak i munnen, kramp i vaden sista 4 km, mjölksyraparty och hög puls. Funderade allvarligt på att fejka punktering med 5 km kvar men insåg att det skulle blir alldeles för jobbigt att gå till målet efter det. Hallsta Triathlon på olympisk distans var årets första triathlon på hemmaplan. Trots den bitvis iskalla och snödrabbade månaden maj lyckades Hallsta få till nästan 20 grader i vattnet, 25 grader i luften, blåsigt och enorma mängder pollen. Jag gjorde väl en habil insats på simning och cykling för att sedan falla ihop totalt på löpningen. Jag sprang i måltempo i ca 1 km och dog sedan. Var helt förkrossad i några timmar innan coach KJ lite lätt föreslog att passet med Sutton-intervaller (se nedan) några dagar tidigare kanske satt kvar i benen. Landade in på 2:22 någonstans i mitten av H40-44 vilket väl ändå får ses som ok med tanke på omständigheterna.
Klart snyggt växlingsområdet på Hallsta Triathlon. Tyvärr lite trångt dock.
  • Sutton-intervaller var en ny "trevlig" bekantskap. En typ av test av löpform mot tänkt måltid på IM-maran. Körs helst på bana på följande sätt: spring 800m på bestämd tid, joggvila 200m, upprepa tills du inte kan hålla den bestämda tiden längre. Tiden på 800m ska motsvara din måltid på IM-maran; om din måltid är 4h så ska 800m-intervallen gå på 4 minuter. Jag siktar på 3:30 på IM-maran (alltså 5 min/km-tempo) och ska sålunda springa mina 800-ingar på 3min och 30s, vilket motsvarar ett tempo på 4:22,5 min/km. Instruktionerna var sedan att köra på tills misslyckande, eller max 30 intervaller. Och till min stora glädje gick det faktiskt att köra alla 30 intervallerna vilket väl ändå får ses som en bock i kanten på löpform. 30 km på löparbana (75 varv) med en snittfart på 4:35 min/km måste väl ändå anses vara ett helt ok träningspass. Och kanske inte så konstigt att det satt kvar lite i benen några dagar senare.
Den här bilden är tagen efter 30 km...
Annars börjar väl det här med tävlandet komma igång ordentligt nu. Till helgen är det dags för Borås Triathlon (halv IM), helgen efter det är det Vätternrundan (som ska köras som en "träningsrunda" med Martin) och ytterligare tre veckor efter det dags för IM Austria. Fasen vad tiden går fort.

Thursday, May 4, 2017

15 dagar senare - om en rehab

Operationen verkar ju ha varit lyckad i alla fall. Mitt stora orosmoment var snarare hur pass lång rehab det skulle bli efteråt. Den gode Friel har väl trots allt vid något tillfälle nämnt något om att den viktigaste tiden innan en IM är träningen man gör ca 10-12 veckor innan. Och jag opererade mig just 10 veckor innan IM Klagenfurt.

Nu känns det dock som om rehaben har gått över all förväntan. Jag berättade ju tidigare att jag kunde börja köra igång med den ordinerade rehaben redan dagen efter operation och att jag inte hade några problem med att jobba efter en dag hemma. På söndagen, alltså 5 dagar efter operationen så vågade jag mig på att i lugn och sakta mak cykla in till stan för en lång brunch. Och till min stora glädje gick det ju alldeles utmärkt. Aldrig har 12 km (2x6) cykling i 18 km/h känts så tillfredsställande (om det inte handlat om att klättra Sa Calobra eller något sånt).

Årets första riktiga landsvägstur i Sverige för mig. Bry er inte om den där skäggiga killen till vänster.
Av bara farten började jag cykla till jobbet efter det, 14 km och lite snabbare helt plötsligt. På onsdagen, 8 dagar efter operationen, vågade jag mig på mitt första löppass. Knapp 4 km som trots allt kändes väldigt lätta. Lite stelt i knät, men inte mer än så. Dagen efter ökade jag till 5 km som jag sprang med Valencia och fredagen sen blev det hela 7 km i ett 4:38 min/km-tempo.

Det lustiga var att jag faktiskt sprang 15-20 sekunder snabbare per km med samma upplevda ansträngning som innan operationen. Det kan givetvis bero på något så enkelt som att jag faktiskt vilat, men det kan ju också vara så att mitt löpsteg blivit bättre av att jag fått upp rörligheten i knät och att jag vågar slappna av i löpningen. Inga bakslag och ingen extra svullnad i knät. På fredagen testade jag också att köra ett rehabprogram på Power Plate hos Hälsopartners. En klart ovan men inte helt oäven upplevelse. Programmet på 20 minuter gjorde mig i alla fall rejält svettig trots de relativt enkla övningarna och det kändes i alla fall som om vibrationerna gav en extra dimension. Den rehaben kommer jag att fortsätta med då den känns ganska styrkeuppbyggande också. För det är ganska tydligt att jag förlorat en del styrka och balans i högerbenet under tiden som knät varit kasst.

Om man har cyklat i över tre timmar utan frukost är det okej att ta en kaffe och en croissant efteråt. Faktiskt!
Sen blev det cykling för hela slanten. Det var ju långhelg och vädret började bli lite roligt. För mig blev det 8 timmars cykel på 3 dagar som gick ifrån lugnt, lugnt med några intensiva inslag till temporunda med långa fartpartier. Kanske lite övermodigt, men allting kändes ju så pass bra. På måndagen kontaktade jag coach KJ och meddelade att jag nu ville köra på för fullt och strax därefter landade ett schema ner i inkorgen. Äntligen!


2:a maj körde jag igång igen med ett härligt 2x45@z3-pass på cykeln. Efter 3 dagar av underbar utomhus-cykling satte dock livet lite käppar i hjulen. Det fick bli ett förkortat sent trainer-pass istället. I går (onsdag) var det dags för en riktigt utmaning (för knät i alla fall) med KJ:s hårda intervaller: 15 min uppvärmning i Z2, 10x(500m @ z2 + 500m @ z4) och 15 min nedjogg i Z2. Och det gick ju klart över förväntan. Visst var jag lite stel i knät efteråt och lite stel i benen, men jag har ju faktiskt också hållit upp i några veckor så det skulle ju vara konstigt om det inte kändes lite. Det är ju trots allt 5 km i hög fart och 16 km sammanlagt.

Så nu kör vi på! Planen är att köra Hallsta Triathlon (olympisk) om drygt 3 veckor, Borås Triathlon (halv IM) om 5 veckor, Vätternrundan om 6 veckor och IM Austria om 8. Kommer ju att gå som en dans. Hoppas jag.

Saturday, April 22, 2017

En inte helt ohändelserik vecka ändå

Söndag
Tävlar i Cannes International Triathlon. En klart godkänd första tävling för säsongen.

Måndag
Flyger hem till Sverige. Kommer från 20 grader, sol och strandhäng till -1 grad och snö. Funderar på att emigrera. Tvättar kroppen med Descutan och har lite lätt ångest för det också. Sov kasst. Förmodligen mer nervös än vad jag kunde erkänna för mig själv.

Senaste modet...
Tisdag
Operationsdags igen. Inga sår på benet eller andra otrevligheter den här gången. Träffar kirurgen Håkan och får direkt en bra känsla. Tydligen har de tittat på mina MR-plåtar igen och konstaterat att det nog faktiskt kan finnas en skada på den yttre menisken. Håkan lovar mig att han ska renovera upp mitt knä helt och hållet. Jag åker in i operationssalen, pratar lite med sjuksköterskorna och känner mig fullständigt klar i huvudet. Försvinner.

När jag vaknar är jag hungrig och känner ingen smärta i knät alls. Tittar ner och konstaterar att de i alla fall opererat rätt knä. So far so good. Efter en macka och lite kaffe kommer Håkan förbi. Jag är grymt nervös men samtidigt lite lättad över att han ler. Mycket riktigt har ha hittat en hängande broskflisa och skador på den yttre menisken. Sant även skador och mindre lösa broskbitar vid den inre ledkapseln. Exakt vilket av dessa som orsakat det mekaniska stoppet är svårt att säga. Men det rådde inga tvivel om att Håkan tyckte att han hittat källan till mina problem. Han trodde inte att det skulle vara några problem med några Ironman-tävlingar i sommar. Kan inte i ord beskriva hur lättad jag kände mig.

"Artoskoperad idag med åtgärd av lateral meniskruptur. Har även broskskada lateralt om trochlea. Tacksam rehab avseende styrka, koordination och balans."

Går ut ifrån operationssalen i princip utan att halta. Funderar på om jag ska åka kommunalt hem eller fega mig och ta en taxi. Bestämmer mig för att trots allt vara lite svag och ringer efter en taxi som dessutom får svänga förbi apoteket. Jag tar ut värktabletterna för säkerhets skulle. Sen hem och lägga mig i soffan med benet i högläge. Väntar på att bedövningen ska släppa och att det ska börja göra ont. Men det kommer aldrig riktigt. Tar en värktablett innan jag lägger mig. För säkerhets skull.

Medicin och rehabinstruktioner
Onsdag
Sover sådär bra. Men inte för att det gjort ont utan snarare för att jag inte alls är van att sova på rygg med benen i högläge. Bestämmer mig ändå för att jobba hemifrån och inleder jobbdagen med att sova lite extra. Jag hade nog absolut kunnat ge mig av till kontoret, men väljer den lite mer sunda vägen, främst för att kunna ha benet i högläge så mycket som möjligt. Har i princip ingen smärta alls och går mer eller mindre obehindrat. Väntar på att det ska börja värka, för det borde ju det (?), men det blir liksom aldrig så. Det enda är en känsla av lite stelhet som gör att jag är lite extra försiktigt med knät, speciellt i trappor.

På kvällen kör jag mina första rehabövningar. Knät låter konstigt (vätska) men känns helt okej. Kan nästan böja höger ben lika mycket som vänster. Sträckningen är det lite sämre med. Kan absolut sträcka ut bättre än innan operationen men inte lika mycket som vänster. Upplever att styrkan är lite sämre i höger också. Men det är väl det som rehaben är till för att fixa.

Torsdag
Jobbar (åker kommunalt) utan problem. Kör rehabprogrammet två gånger. Det brinner på min frus mottagning och det är dramatiskt värre, Som tur är lyckas hon och en kollega släcka branden innan det sprider sig och ingen som kom till någon större skada. Men en rök- och brandskadad mottagning som behöver saneras och Anna på akuten under eftermiddagen och sent till natten för att säkerställa att lungorna inte mår allt för dåligt av all brandrök som hon fått i sig.

Rehabträning is the shit. Ber om ursäkt för de håriga benen, men jag vågade inte raka dem pga risken för nya sår.
Fredag
Jobbar som f-n. Köper blommor och kardemummalängd till min fru. Kan hända att jag smakade lite av längden också. Äter rostad svartkål för första gången i mitt liv. Fantastiskt! Fredagsmyser.

Lördag
Skriver blogg. Slås över hur otroligt konstigt det känns med en lördag och söndag utan några som helst långa träningspass inplanerade. Funderar på vad jag ska göra med all extra tid. Skriva en bok kanske? En sak vet jag i alla fall; nu vågar jag ta tag i planeringen för UltraTri igen. Hopp om livet alltså.

I morgon kommer jag nog att försöka mig på lite lättare jogg. Kanske några minuter på cykeln också. Träningsabstinensen kommer fort.

Wednesday, April 19, 2017

Cannes International Triathlon [RR]

Första varvet på simningen är nog det mest brutala i simväg i triathlon som jag varit med om. Om Lanzarote var en frisk bris så var det här full storm. Men det blir väl så när runt 1000 adrenalinstinna triathleter, varav väldigt många dessutom visade sig vara klart habila simmare, samlas på en väldigt liten yta för att i en masstart ge sig ut på en ganska kompakt bana (2 varv à 1000 meter). Jag är glad att jag inte var nybörjare, för då hade jag nog vänt om efter 100 m, simmat tillbaka till stranden och gett upp det här med triathlon. Men nu för tiden tycker jag ju faktiskt att det är ganska kul.

Enligt programmet för Cannes International Triathlon (CIT) så skulle det vara simning på den officiella banan på morgonen dagen innan racet. Jag, Anna och Valencia gick upp tidigt för att vara där till kl 9. Givetvis ville Valencia vara med och testa banan också (i sin nya våtdräkt). Problemet var bara att det inte fanns några bojar ute. Alls. Kändes väldigt franskt på något sätt. Samma sak hade nog kunnat hända i Spanien också. Jag och V simmade lite hjälpligt ändå men jag hade ingen aning om hur banan egentligen skulle se. Det fick bli en överraskning till tävlingsmorgonen istället. Och det var lite synd då det hade varit bra att veta att vi på tillbakavägen skulle simma med solen rätt i ögonen och utan några bra riktmärken.

Lugnet innan stormen

Starten på avstånd


Innan starten ropade speakern (vid ett av de väldigt få tillfällena då han sa något på engelska) "Remember to keep to the left of all yellow buoys". Uppenbarligen alla utom den sista då. För när jag, vid ett av de få tillfällena då jag hade fritt vatten, siktade till vänster om den kom jag helt fel. Det var på första varvet och det hade nog varit okej om det inte var för att det låg en stenpir i vägen. Och att vi då egentligen skulle vill höger om just den bojen. På andra varvet blev det lite bättre. Simningen gick till slut på 39:02 (officiell tid med ca 200 m löpning inräknat) och med tanke på att hela första varvet var ett enda långt slagsmål så är jag nog ganska nöjd med det. Den dåliga navigeringen kostade mig drygt 100 meter extra enligt min Garmin.

T1 kan nog mest beskrivas som ringrostig. Enligt tjejen som jag pratade med när jag checkade in påsarna skulle vi ta påsen och springa vidare till tältet och byta om där. När jag kom stod det dock massor av människor och bytte om vid ställen som påsarna hängde i. Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde som alla runt omkring mig. Tyvärr blev det sen ganska trångt att spring ut i växlingsområdet (som var en enda lång gata av ställningar för påsarna). Växlingen borde nog ha kunnat gå någon eller några minuter snabbare.

Cyklingen var det som jag verkligen bävade för. Det fanns ingenting som helst förlåtande med banan och det skulle inte vara några som helst problem med att gå på för hårt och bränna sig. Min plan var att inte ha någon direkt plan. Mycket beroende på att jag cyklat banan några veckor tidigare och konstaterat att det inte direkt handlade om någon promenad i parken. Vid det tillfället var jag ju dessutom ganska säker på att jag inte skulle kunna köra Cannes med anledning av min knäoperation. Jag hade dessutom lekt lite med banan på Best Bike Splits och därigenom listat ut att min tänkta målwatt (NP på 230-240W) skulle räcka till en tid runt 3:15. På så sätt visste jag också om att det skulle ta lång tid, så då behövde jag inte bli stressad över det heller.

Hann till och med en high-five på väg ut på cyklingen.
<siffernörderi>
Banan var extremt tuff fram till ca 60 km. Före det handlade det om uppför (5-10 procents lutning) eller utför i ganska eller mycket teknisk körning. Jag upplevde det som om att det var väldigt svårt att få någon som helst rytm i åkningen. Antingen så klättrande jag med ansträngningen strax under tröskel eller så frihjulade och bromsade jag mig nedför bergssidor. VI (Variability Index) för hela turen är helt off-the-charts med 1.71. Normalt sett brukar det väl gälla att ett VI upp till 1.05 är okej för en hyfsat platt bana och att det kan få vara lite högre för en kuperad bana. CIT innehöll 6 längre klättringar på mellan 1.2 upp till 7.5 km. Jag körde dessa på 261, 252, 269, 268, 243 samt 280 watt NP respektive. Med ett VI på 1.03 eller lägre, alltså med en NP som låg väldigt nära snittwatten. På så sätt är jag nöjd med hanteringen av klättringarna då jag inte brände mig men ändå låg relativt nära ett bra teoretiskt bra värde. Sen hade det förmodligen varit lite mer optimalt att kunna ligga på ett något lägre watt-uttag uppför och trycka på lite mer utför. Det ska väl dock också noteras att min TSS för cyklingen låg på 223 vilket är betydligt högre än för en normal HIM.
</siffernörderi>

För en gångs skull kunde jag faktiskt inte glänsa på cyklingen. Även om CIT heter ”International” i mellannamn handlar det huvudsakligen om väldigt många otroligt starka fransmän. I alla fall när det gäller simning och cykel. Jag är ju van att plocka väldigt många placeringar på cyklingen och det gjorde jag även denna gång, men inte alls så mycket som jag brukar. Min cykeltid brukar normalt sett vara placeringsmässigt bättre än min slutplacering och så var inte fallet denna gången (276:e bästa cykeltid mot 234:a totalt). Tror och tycker att jag nog hängde med hyfsat uppför, även om jag där är van att kunna köra om. Utför kände jag mig dock som en nybörjare jämfört med vissa av de som jag tävlade emot och där tappade jag nog en del tid. Det var speciellt en utförsåkning på väldigt dålig asfalt (för dålig för att vara med på en tävling av den här kalibern enligt min mening – det var för övrigt där som jag mötte åsnorna när jag cyklade banan förra gången) som jag blev rejält ifrånkörd.

Det absolut vanligaste cykelvalet var linjecykel med tempobågar (vilket jag också körde med). Förvånansvärt många av dessa låg dock inte i tempobågarna vid de få tillfällen då det faktiskt var vettigt att göra så.  Vilket torde betyda att det nog var ganska många ”cyklister” som körde loppet. Vilket väl också stämmer väl överens med att jag i jämförelse med fältet var bättre på löpningen än på cykeln. Av de 9,4 milen var det nog bara ca 3 mil som var tempobågsvänliga. Resten var klättring eller åkning som krävde händer på bromshandtagen.

Världens bästa hejarklack™
Sen var det det här med trafiken också. Det var endast längst strandvägen och Croisetten som vi hade ett avstängt körfält. Resten av sträckningen var på öppna vägen. Vissa med minimalt med trafik (ganska skönt när man kör utför i serpentiner) och på vissa ställen väldigt mycket trafik. Förvisso med flaggvakter i alla korsningar och rondeller. Men på vissa ställen i byar och speciellt utanför Grasse var det så pass igenkorkat att vi fick kryssa fram mellan stillastående trafik på vissa ställen. Och för att ibland i utförsåkning fastna bakom bilar som inte vågade eller kunde köra om långsammare åkare. Klart frustrerande.

Trots 234W NP nådde jag inte 3:15 som Best Bike Splits förutsett. Tror dock att det går att härröra till att jag är mindre aero på linjehojen och de ”problem” som jag beskrivit ovan. Rullade in i T2 utan krampkänningar och med goda förhoppningar om att kunna göra en bra löpning. Konstaterade dock lite modfällt att det såg ut att vara en herrans massa cyklar i växlingsområdet redan.

Ett leende ansikte på löpningen brukar båda gott
Alltid kul med sällskap


Upploppet
Hade, lite överentusiastiskt kanske, tänkt mig att kunna snitta 4:20 min/km på löpningen. Detta med tanke på att mitt normala mål på en HIM brukar vara runt 4:30 och att banan nu skulle vara mer eller mindre pannkaksplatt och bara 16 km (drygt 15 km visade det sig i slutänden). Banan var trevlig, både för löpare och publik. 4 varv på en kompakt 4 km-banan där det gick att ställa sig så att man kunde se löparna flera gånger per varv. Mot slutet av min löpning var det dock nästan lite väl trångt på banan, men inget som direkt störde. Det var inte någon risk att känna sig ensam.

Min första km gick på 4:16 och jag kände ganska direkt att det inte skulle gå snabbare än så idag. Alla höjdmeter satt trots allt lite i benen och knät kändes lite stelt så jag trappade av lite på tempot direkt och riktade in mig på 4:30 istället. Och sen flöt det bara på i jämn och fin fart. Världens bästa hejarklack™ levererade som vanligt och jag tror faktiskt att jag levererade också. Låg i omkörningsfil i princip hela löpningen och hade hela tiden en rygg att rikta in mig på. Åt för en gångs skull faktiskt på 2 gels under löpningen. Vattnet i vätskekontrollen var tyvärr dock i princip odrickbart eftersom det var kranvatten med alldeles för mycket klor i.

Valencia tyckte nog att jag var lite väl svettig efter loppet
Finner inga ord


Efter 5:16:21 passerade jag mållinjen som 234:a (inkl. 11 damer framför mig). Sammanlagt var det 899 resultat i vanliga klass och ca 50 i stafettklasserna. Placeringsmässigt kanske inte min bästa tävling, men å andra sidan tror jag inte heller att jag någonsin mött på så pass tufft motstånd. Som en första tävling på säsongen tycker jag att det är klart godkänt. Speciellt med tanke på att jag för några veckor sedan inte trodde att jag skulle kunna köra tävlingen alls. Bortsett från att knät kändes lite svullet och stelt så var kroppen i riktigt bra skick efteråt.

Lite intressant ändå. Jag plockar uppenbarligen ändå ganska många placeringar under den jobbiga delen av cyklingen , men bara 2 under den lätta avslutningen. Trenden under löpningen är ju sen ganska tydlig. Pacingen under hela loppet är det uppenbarligen inte något större fel på.
<bonusanekdot>
Mot slutet av cyklingen, vid ca 80 km, då det planat ut lite och vägarna var lite bredare kom jag ikapp en regelrätt klunga om 12-15 cyklister. Blev förbannad, men sa inget och bestämde mig helt sonika för att köra ifrån dem bara för att typ markera. La mig i bågarna och borrade (kanske lite onödigt många watt) och körde ifrån dem. Efter ca 5 minuter är de dock ikapp mig och då har några fler cyklister anslutit. Jag skriker förbannat ”But for f**ks sake!”, varpå den första killen i klungan väder sig mot mig och säger ”But it’s not my fault”. Vänder mig bakåt och ropar ”This is a triathlon race, not a f**king bike race”. Ingen svarar utan alla tittar tyst ner på sin styrstam. Jag hamnar på insidan av klungan men vill absolut inte ligga kvar där utan bestämmer mig för att bryta mig ut och ytterligare en gång lägga krut och kraft på att dra ifrån klungan. Precis när jag brutit mig fri och accelererar så hör jag ett rop i klungan, skrikande bromsar och sedan det omisskännliga ljudet av en eller flera cyklar som går i backen. Det kan vara så att jag just i det ögonblicket tänkte ”somliga straffar gud direkt”… Höll sedan på att bli påkörd av en kille som tittade så mycket bakåt att han nästan missade att vägen svängde höger. Jag låg i ytterfil och hade jag inte ropat åt honom hade han nog rammat mig. Jag tittade inte bakåt utan bara framåt.
</bonusanekdot>


Doppet i havet efteråt var... kallt...

Ännu en medalj till samlingarna.

Friday, April 14, 2017

Tävlingsdags - Cannes International Triathlon

Nästan 5 månader sedan jag senast stod på en startlinje nu, och på söndag är det dags igen. Den här gången handlar det om Cannes International Triathlon med de något udda distanserna 2 km simning, 95 km cykel och 16 km löpning. När jag anmälde mig så hade jag inte räknat med att det här med mitt knä skulle bli så pass seglivat. När jag sedan trodde att jag skulle operera mig så räknade jag kallt med att behöva vaska Cannes. Men nu när operationen blev inställd så var det ju helt plötsligt fritt fram att köra.

Kan inte påstå att jag känner mig speciellt förberedd. Har trappat ner lite på träningen senaste veckan nu till förmån för detta men låg inne i tung tröskelperiod innan dess. Knät stökar dessutom lite och jag känner mig inte speciellt stark i någon av disciplinerna.

Simningen är en out-n-back-bana som körs 2 varv med Australien exit. Om vattnet är någorlunda lugnt borde det gå ganska bra att simma. Problemet är bara att min simform är riktigt usel. Tycker att den varit på nedåtgående ett längre tag nu och det känns riktigt segt och långsamt i poolen. Vill nog mest bara få det överstökat.

Cyklingen kommer att bli brutal. Jag testade ju banan under min förra vistelse i Nice och beskrev den då på Strava som en käftsmäll. Den är långtifrån snabb med långa sammanhängande klättringar, tekniska utförsåkningar, dålig asfalt, rondeller i mängder och en herrans massa höjdmeter. Cyklingen kommer att ta lång tid (över 3 timmar) och slita rejält. Jag saknar definitivt det lilla extra i benen nu och kommer att behöva anstränga mig för att inte knäcka mig i bergen (igen).

Slutligen då löpningen som är platt som en pannkaka och 16 km. Borde alltså gå att springa hyfsat fort under förutsättning att det finns lite ben kvar efter cyklingen. Orosmomentet här är väl knät och den totala avsaknaden av brickpass.

Men oavsett allt ovanstående borde jag väl kunna tagga till lite på fort jag står på startlinjen. Just nu är jag lite för fokuserad och orolig för operationen på tisdag nästa vecka. Men det blir nog bra.

Ber om ursäkt för avsaknad av länkar och bilder i detta inlägg. Skyller på att det är skrivet på en iPad, dålig internetaccess och allt sånt.

Saturday, April 8, 2017

Om den här operationen då

Jag hade ju känt lite dåliga vibbar inför min resa till Nice och som ni kanske läst blev det ju inte alls så bra med både vurpa och snöstorm (och kanske någon sak till som jag bara berättat för min fru). Sen var det ju då det här med att jag skulle lägga mig på operationsbordet när jag kom hem. Inte direkt något att se fram emot, men ändå något som jag behöver få gjort. Det är ju trots allt så att IM Austria närmar sig och då jag dessutom inte alls vet hur pass lång rehaben blir efter operationen så är det ju stressande redan nu.

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz)
På tisdagen (efter hemkomst till en väldigt lycklig familj på måndag kväll) åkte jag iväg till Capio Artro Clinic för operation. Fastande, desinficerad och förberedd enligt konstens alla regler. Jag hade fått beordrad inställelsetid till 11:00.  Strax efter 12 fick jag komma in på förberedande op. Syster satte dropp, jag fick min lugnande tablett, pratade med narkosläkaren och blev rakad runt knäleden. Efter ytterligare någon halv timme, då tabletten kickat in riktigt, kom kirurgen för att titta på mitt knä innan operationen.

Han tittade, klämde, kände, rynkade på näsan och sa "det här blir ju inte så bra". Det visar sig då att jag har två små sår, som jag inte själv reflekterat över alls, som ligger för nära operationsområdet för att han ska vilja operera.

Ridå. Frustration. Förbannad. M.m. Jag vet inte ens var såren kommer ifrån. Antingen är det skav från några kläder eller så är det ett resultat av vurpan. Några dagar senare är de borta. Men just där och då spelade de en avgörande roll.

Jag blir hemskickad med en ny operationstid 3 veckor senare. Vilket i praktiken betyder att jag faktiskt kan köra tävlingen i Cannes. Men också att operationen hamnar 3 veckor närmare Österrike vilket inte alls känns bra. Men jag gör väl som vanligt, biter ihop, kämpar på, håller fanan högt och allt sånt där.

Wednesday, March 29, 2017

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 2

Fortsättning på detta inlägg

När bilen stannade såg jag att vi hamnat på någon skidort av något slag. Marie la sin jacka över mina axlar och började leda mig till övervåningen på en skidstuga som såg ut att ha sett sina bästa dagar. När dörren öppnas möts jag av ett väldigt stökigt rum (innehållandes kök, säng, och en avgränsad toalett), två hundar, en katt och en kille i rastaflätor. Det var Jeff, Maries pojkvän, som givetvis inte heller pratar ett ord engelska. Han verkar dock fatta grejen fort och de tecknar åt mig att klä av mig och hoppa in i duschen. Jag får en kopp varmt kaffe i händerna som jag knappt kan dricka eftersom jag fortfarande skakar så pass mycket.

En klart vacker morgonvy, under lite andra förutsättningar kanske
Inne i duschen börjar livet så sakteliga att återvända till min kropp. Men trots att jag står och duschar i väldigt varmt vatten så skakar kroppen (vilket den faktiskt fortsatte med till och från i nästan en timme efter det att vi kommit till stugan). Under tiden som jag stod i duschen hade mina värdar hängt fram ett par torra mysbyxor och en hoodie åt mig (som i ärlighetens namn var väldigt ofräscha – men återigen, jag hade inget val). Och gjort en ny kopp varmt kaffe.

Sen var det dags att försöka kommunicera. Det gick inte alls bra. Google Translate och andra liknande siter i all ära; de fraser som Jeff försökte få fram till mig var i 4 fall av 5 totalt nonsens. Lite som Monty Pythons parlörsketch. Vi lyckades i alla fall utbyta lite information; som att Jeff jobbade i liften vintertid och att hans mormor var kock på skidortens restaurang, att de bodde där året runt och att Jeff klättrade och sysslade lite med downhill-cykling också. Jag förstod också att Marie skulle jobba dagen efter och att jag då skulle kunna få skjuts till det stället där hon plockade upp mig. Jag blev också erbjuden att sova på soffan över natten.

Överlag verkade Jeff och Marie snälla, men… det var en oerhört utelämnade upplevelse. Jag var liksom fast ute i ingenstans, i sunkiga kläder som inte var mina, med ett mobilbatteri på upphällning och utan någon som helst möjlighet att kommunicera vettigt. Stugan som de bodde i skulle jag inte röra med tång, de rökte oavbrutet (och inte bara ren tobak, av doften att döma var tobaken utblandad med lite ”roligare” blad) och lägenheten verkade vara något slags allmänt tillhåll för diverse figurer. Maries syster tittade förbi (och hon hade ett litet skrin med egen ”tobak” med sig), en kille som knappt var äldre än 15 sprang in och ut i lägenheten, rökandes och kontinuerligt pratande i en mobiltelefon med högtalare. Två kompisar till Jeff kom också in och ut flera gånger under kvällen. Och alla tjattrade hela tiden, på franska som jag inte förstod ett ord av, tittade på mig ibland och pratade uppenbarligen om mig. Så där kul om jag ska vara ärlig. Men återigen, jag hade inget annat val än att hänga på och hoppas på det bästa.

Från "vardagsrummet" mot "köket/sovrummet/hallen/duschen". Och två hundar.

Wii-kontroller, godis, fimpar och Bob Marley-flagga. Komplett
Senare drog Marie iväg för att jobba (på restaurang). Jeff undrade om ”you like fillet of cow?” och sen fixade han stekt potatis och biff åt mig. En av kompisarna kom förbi när vi satt och åt, stekte på lite eget kött år sig, dränkte det i BBQ-sås och lyckades sedan hälla ut det över matten i ”vardagsrummet” där vi satt och åt. Han plockade upp köttet, torkade mattan med en torr trasa och sen var det bra med det. Hundarna blev lyckliga i alla fall. Sen kom ytterligare en kompis och så blev det godis, Super Mario Cart och kedjerökning. Jag var inte riktigt in the mood för tv-spel utan lutade mig tillbaka i soffan, låtsade sova och hoppades på att tiden skulle gå fort.

Det kändes som en evighet, men till slut kom Marie hem från jobbet, rösterna dämpades lite och jag somnade på riktigt. Snöandet hade upphört först vid 23 och när jag vaknade och titta ut på morgonen möttes jag av ett vinterlandskap och en temperatur som var under noll. Vägen ner från skidorten verkade i alla fall vara plogad. Sen fick jag en kopp kaffe och en våffla med Nutella till frukost. En riktig cyklist-frukost alltså. Det var då jag insåg att det här nog ändå är riktigt bra människor. Började dock bekymra mig lite för hur jag nu skulle ta mig tillbaka till Nice. Förhoppningen var att kunna ta mig någonstans där vägarna var torra och isfria. Nu var det ju trots allt blå himmel och sol ute så temperaturen skulle nog inte vara ett problem.

När Marie visade att det var dags att åka klädde jag på mig mina cykelkläder igen, som vid det här laget gått från att vara genomblöta till att i alla falla vara fuktiga (och inpyrda med rök och hundhår). De visade att jag skulle behålla mysbyxorna och hoodien tills vidare. Tror jag i alla fall. Vi skulle nu ta den lilla bilen med dubbdäck till Maries jobb och på något konstigt sätt fick vi in mig, Marie, en tjock kompis och cykeln i en liten Renault. Den kraftiga kompisen (det var Marie som visade/tecknade det, inte jag) visade sig faktiskt prata några fraser på engelska.

Vy från taxin - fortfarande för isigt på vägen för att det skulle vara bekvämt att cykla
Vi åkte sen tillbaka samma som dagen innan och det visade sig att Maries jobb låg bara någon km från där hon hämtat upp mig dagen innan. Vädret bestod nu av blå himmel och sol och ett gäng plusgrader. Problemet var bara att vägen fortfarande var kall och bestod av is och snö. Marie och hennes väninna var tvungna att börja jobb och helt plötslig var jag återigen fast, fast på ett annat ställe den här gången. Via väninnan lyckades jag i alla fall kommunicera att jag måste ha tag på en taxi, buss eller liknande och att jag inte skulle kunna cykla därifrån och det förstod de givetvis.

Så nu satte ytterligare en cirkus igång. Marie och väninnan engagerade chefen och en receptionist på jobbet för att hitta en taxi åt mig. Att få tag på en taxi kl 8:30 på morgonen uppe i bergen i Nice visade sig inte vara så lätt. Under tiden som det här pågick satt jag rätt upp och ner på en stol i receptionen, drack lite kaffe och kände mig lite värde- och hjälplös. Jag hade nu typ 5% batterier kvar i mobilen (det fanns givetvis ingen Apple-laddare tillgänglig) och jag försökte desperat att memorera alla möjliga vägar ”hem” till Nice.

Efter ca 2 timmar fick vi dock napp. En taxi från Tourrettes-sur-Loup hade en körning från flygplatsen i Nice och skulle inom en timme kunna hämta upp mig på Haut Thorenc (som vildreservatet/parken hette). Eftersom jag nu fått sällskap av en receptionist som faktiskt pratade hygglig engelska lyckades jag lista ut att taxichauffören var införstådd med att jag hade en cykel och att jag behövde komma till isfria vägar. Jag fick också klart för mig att han inte tog kreditkort och att mina €50 som jag trots allt hade med mig nog inte skulle räcka hela vägen men att det nog skulle finnas en ATM i hans hemby.

Betydligt nöjdare kille
Strålande sol och bara armar på knapp 1000 meters höjd
Efter ytterligare någon timme så kom han; en riktig fransman med bakåtslickat svart hår, mörka pilotbrillor, 3-dagarsstubb och vit skjorta. I en Maserati med skinnklädsel. För att hämta upp en blek skandinav med en skabbig hoodie och mysbyxor över sura och rökstinkande cykelkläder och en cykel. Sa jag förresten att han inte pratade någon engelska? Bilen hade i alla fall en taxameter och jag såg att den stod på €57 redan när han kom. Lyckades lista ut att vi nu skulle till Tourrettes-sur-Loup för att hämta ut pengar och att det skulle gå att cykla därifrån till Nice.

Vi åkte därefter den väg som jag senare hade tänkt cykla (mot Gréolierès) och det dröjde nog inte mer än 6 km innan vägen var ren och fin... Strax innan Gréolierès dök de första cyklisterna i kort-kort upp på den otroligt fina vägen. Ångesten var djup över att inte få cykla där. Hade jag haft pengarna hade jag gladeligen betalat honom hela resan hem om jag bara hade få kunnat hoppa ur bilen och cykla istället. Men nu var vi som sagt var tvungna att ta oss till ATM först. Efter 30 km taxiresa, som givetvis avslutades med en klättring, var vi framme i Tourrettes-sur-Loup. Taxametern visade €120 men jag fick ändå bara betala €100.

Jag strippade av mig Jeffs hoodie och mysbyxor och la dem i en sopkorg, rullade ihop regnjackan och la den i bakfickan och monterade därefter på framhjulet. Himlen var blå och armvärmarna rullades ner. Hjälmen togs på och glasögonen applicerades. Äntligen FRI!

Jag firade genom att cykla ner 8 km för att sedan klättra tillbaka till Tourrettes-sur-Loup (samma väg som vi kom med taxin). Sen cyklade jag vidare till Vence och klättrade upp till Col de Vence. Sen tillbaka samma väg för att slutligen vända ner och köra den fantastiska D6:an tillbaka till Cagnes-sur-Mer och vidare till Nice. Det var en ganska härlig känsla att få kliva in i mitt hotellrum igen.

Äntligen hittade jag ett cafe att sätta mig på.
Kall cola och varm kaffe hade nog funkat på lördagen också

Sammantaget blev ju inte helgen i Nice alls så som den var tänkt. Jag hade varken planerat för någon vurpa eller snöstorm. Eller regn och 10 grader för den delen. Jag var nog aldrig egentligen rädd för att det inte skulle ordna sig och normalt sett tror jag nog ganska gott om människor. Men samtidigt var situationen att vara så totalt utelämnad till någon annan, utan möjlighet att kommunicera eller göra ett eget val inte alls något som var bekvämt. Det vill jag nog helst inte uppleva igen. Kroppen i sig var nog ganska illa ute i kylan också, men som tur var fungerade hjärnan ganska bra och rationellt större delen av tiden. Samtidigt blir jag ju också ödmjuk inför hur pass snabbt vädret kan svänga.

Jag har inte några bilder på Marie och Jeff och jag vet inte vad de heter mer än så. Men jag vet exakt var de bor och jag har mail-adress till Maries jobb. Jag ska via den försöka få reda på en adress så att jag kan skicka en ny hoodie och nya mysbyxor till dem. När jag lämnade stugan försökte jag förklara för Jeff hur tacksam jag var och undrade hur jag skulle kunna tacka honom och Marie. Jeff klappade sig på hjärtat, la handflatorna mot varandra och böjde stilla på huvudet.

Många karma-poäng på den mina vänner.