Wednesday, August 23, 2017

Tog en tripp till Kalmar [RR]

När jag var i Kalmar förra gången 2014 var det min andra långdistans och jag såg mig nog fortfarande som ganska oerfaren. Nu var det dags för min 6:e IM och efter att även ha avverkat en mängd halvor får jag nog anse mig vara ganska erfaren vid det här laget. I alla fall så pass erfaren att jag numera inte känner någon som helst stress över utrustning, incheckningsprocedurer, starter eller om jag ska klara av alla 226 km simning, cykling och löpning. Kanske på gränsen till blasé... Men samtidigt, på racemorgonen och när jag står på startlinjen taggar jag alltid till, är förväntansfull, lite bubblig i magen och extremt sugen på att komma iväg. Den dagen jag inte känner så kanske det är dags att lägga av. För det är ju trots allt till den känslan som alla träningspass; tråkiga, roliga, jobbiga och sega, siktar mot.

Rutinerna var väl ganska som vanligt även den här gången. Tyvärr lite sämre hotellboende (Scandic Väst, ca 4 km från starten) än förra gången och lite tråkigare väder med en del regn. Men annars lite sim i Kalmarsund, lite korta intervaller på cykeln och racebriefing på torsdagen. Följt av sova, pre-race swim/bike/run, äta och slappa på fredagen. Hade beställt ett hotellrum åt mamma också så att hon skulle kunna få vara med och uppleva den magiska stämningen i Kalmar. Min race plan var i sig inte väderberoende så jag valde att inte titta allt för mycket på prognoserna. Vinden blir som den blir och jag hoppades mest på uppehåll för publikens skull.

Tävlingsmorgonen förflöt precis enligt normal rutin. Det enda som inte var normalt var att hotellfrukosten saknade Nutella. Klar missräkning! Anna skjutsade in mig till växlingsområdet, jag fixade utrusningen och spenderade sedan en ohemult lång tid i kö till en bajamaja. Den verksamheten löste sig för övrigt alldeles utmärkt då jag testat ett medel från Apoteket för att "lätta upp" det hela... ni förstår säkert vad jag menar. Notera dock att det handlar om en produkt mot trög mage och inte ett rent laxerande medel. En annan väldigt uppskattad sak den här morgonen var pumphotellet, alltså ett ställe i växlingsområdet där man kunde lämna sin pump. Misstänker att arrangörerna är trötta att hantera Streetwear Bags med pumpar i. Bra där IM!

Min fru hävdar att jag är med på det här kortet
Nåväl, när jag stod strax framför 1:10-skylten insåg jag att jag inte hade någon aning om hur vattnet såg ut eftersom jag inte fått någon som helst skymt av hamnen under morgonen. Kände dock att det inte verkade blåsa så mycket där jag stod och hoppades på att det skulle betyda hyfsat lugna förhållanden. Lyssnade på Kenta, drog en gel och hoppade sen i vattnet.

Swim - 1:13:03
Vattnet var hyfsat lugnt och jag hade nog inte speciellt många närkontakter annat än vid några bojar. Enligt vad jag kan se på GPS-spåret var navigeringen riktigt bra också. Ändå får jag inte riktigt till det. Frågan är om jag fortfarande inte tar i tillräckligt mycket utan fegar ur och blir för bekväm. Egentligen borde jag nog försöka maxa några varv i Hellas och se vad jag kan få till (utan att oroa mig för cykling och löpning efter). För jag borde kunna simma snabbare. 1:13 är okej (för att vara jag) men verkligen inte mer. Speciellt inte under så här pass bra förhållanden. Finns klar förbättringspotential.

Några problem uppstod under dock. Dels var jag verkligen jättekissnödig hela simningen. Tror att jag kissade minst 5 gånger under den första timmen vilket inte kändes helt bra. Under andra halvan började jag må ganska illa, ett illamående som tyvärr satt i första 1½ timmen på cyklingen vilket också gjorde att jag knappt fick i mig någon energi eller vätska under den delen.

Inte helt nöjd. Men med en snygg simmössa i alla fall.
Bike - 5:05:28
I princip helt enligt plan! Målet var att hålla 200-210 W och se var det skulle leda till rent tidsmässigt. Jag hamnade på 205W i snitt och 210W NP. Enligt Best Bike Split skulle det ge mig en tid på 5 timmar om vinden varit lite mer fördelaktig. Nu blev det tyvärr så att vinden var lite för blåsig och kom lite för mycket från väst vilket inte alls gynnar Kalmars cykelbana. Fram till 160 km låg snittet på över 36 km/h (och 5 timmar) men under den sista tunga biten i motvinden vågade jag inte trycka på det sista eftersom det trots allt skulle springas lite efter cyklingen.

Rondellen i Kalmar - coolt ställe att vara på!
Aero!
Kände mig stark igenom hela cyklingen och tvivlade aldrig på genomförandet utan kände hela vägen att jag gjorde "rätt". Problemet var det där illamåendet som jag tidigare nämnde vilket gjorde att det tog ett tag innan jag kom igång med näringsintaget. Samt återigen att jag var vansinnigt kissnödig... Onormalt kissnödigt skulle jag nog vilja säga. Dels hade jag ju faktiskt varit uppe två gånger under natten innan tävlingen och kissat. Sen 5 gånger under simningen och direkt när jag kom ut på Ölandsbron var jag nödig igen. Eftersom det inte regnade och då jag inte hade något vatten med mig på cykeln fick jag vänta till första vätskestationen. Jag gjorde det som behövdes innan stationen, högg en flaska vatten av första funktionären, spolade av mig medan jag cyklade igenom stationen och kastade sedan flaskan på slutet. Det där upprepade jag sedan ytterligare 5 gånger under cyklingen! Min plan att få i mig vätska sprack i alla fall helt eftersom jag helt enkelt inte var törstig. Utan snarare tvärtom då.
Run - 4:38:08
Sen så var det den här lilla grejen med löpningen som ju tydligen också är en del av triathlon. Tidsmässigt siktade jag ju mot att hålla ett 5:00-5:10-tempo för att se hur länge det skulle hålla. Allt med löpningen skulle ju liksom vara en chansning oavsett. Dels för att jag inte riktigt visste hur ryggen skulle reagera på en mara efter 6 timmars aktivitet innan. Och dels eftersom jag inte sprungit längre än 1 timme på de senaste 2 månaderna.

Det första som hände var att jag efter ca 2 km fick kramp. Insida höger lår och från ingenstans. Svor högt. Stannade vid första vätskestationen (den vid Kattrumpan), drack lite, kissade, och sen var det faktiskt bara att springa. Hakade på Roger från klubben. Han hade 5 min/km som plan också så vi hängde ihop ett tag. Ca 10 km in i tävlingen började jag känna en lätt värk ryggen. I musklerna diskbråcket. Och då började jag nog förstå att det här inte skulle bli så bra trots allt. Jag höll mig i alla fall löpande i ca 16 km (i fart helt enligt plan) innan jag kände den första krampen i ryggmuskulaturen. Då insåg jag att det var dags att stanna. Jag blev helt enkelt väldigt orolig då krampen låg i exakt samma muskler som hade låst sig den där ödesdigra dagen innan IM Austria. Så jag fick stanna.

Kepsen framåt
Kepsen bakåt

Upploppet - utan keps
Resterande del av maran bestod av jogg (typ 6 min-tempo) tills det att det började kännas för mycket i ryggen, sen gå till det att det hade släppt etc. Typ jogga en km, gå en km osv. Jag sprang ett tag med Urban som hade en riktigt jobbig dag. Släppte honom under andra varvet för att sedan springa om honom på sista. I ärlighetens namn ska jag nog också säga att jag nog kanske gick lite mer än vad jag behövde emellanåt. I alla fall under sista varvet. Men tycker nog kanske att känslan av uppgivenhet inte är allt för märklig heller. Under de sista 6-7 km tampades jag lite med David från TT (hans första IM). Jag sprang om, han sprang om mig när jag gick, jag sprang om. Loppets sista 3 km genom stan bestämde jag mig för att hålla mig löpande hela vägen. Jag pekade inte på nummerlappen när jag sprang in under målportalen; hade inget behov av eller lust att få höra mitt namn ropas ut just då. Klockan hade dött och jag inte någon susning om vilken tid jag fått; annat än att den var mycket sämre än vad jag hoppats på.

Post Race - 11:03:20 - Gender rank: 509 (1672) - Div rank: 126 (378) - Overall rank: 543 (2033)
Jag har ju gjort både bättre och sämre tävlingar. Den initiala känslan var nog mest besvikelse. Men lite senare kanske ett lite frö av stolthet började gro ändå. Jag har ju haft gott om tillfällen att ge upp den här säsongen där verkligen det mesta har strulat. Men trots allt har jag inte gjort det. Jag fick ett diskbråck för 7 veckor sedan och många hade nog sett det som en stor bedrift bara att stå på startlinjen. Jag har lyft min cykling rejält och har bevisat för mig själv att det där med att gå under 5 timmar på cyklingen inte alls är någon omöjlighet. Innan diskbråcket var jag nog i min bästa långdistanslöpningsform ever, trots ett trilskande knä. Så det jag visat för mig själv och det som jag får ta med mig från detta är väl att jag fortfarande kan lyfta mig.

Så trots allt: Mattias, you are an Ironman!

Lättnad

Tuesday, August 15, 2017

Taper time

Mindre än en vecka kvar till Kalmar nu. Även om jag är osäker på löpningen och om ryggen ska hålla för en riktig tävling så måste jag säga att jag längtar något enormt för att se om det här med pace, återhållsamhet i början av löpet, pannben i slutet och allt sånt äntligen har fastnat. Ni vet allt det där som är så oerhört enkelt i teorin, men uppenbart så krångligt i verkligheten att till och med proffsen ställer till det för sig gång efter annan.

Men det är väl också det som är en del av den stora charmen med långdistanstriathlon; det är inte bara din fysiska förmåga den aktuella dagen som gäller, utan även in förmåga att få ut det bästa av den fysiska förmågan. Vilket då gör att du kan spöa folk som egentligen är bättre än du om du utnyttjar dina resurser på ett bättre sätt. Och det där perfekta loppet, det existerar nog knappt. För det finns alltid detaljer som går att göra bättre.

Jag tävlade en sväng i Halland under semestern. En sprint i Simlångdalen - Åhlatriaden. En icke godkänd simning, dagens bästa cykeltid och godkänd och väldigt kuperad löpning blev resultatet. Skitkul att få tävla!
Jag siktar inte nödvändigtvis på att göra ett perfekt lopp i Kalmar, men jag tänker givetvis göra mitt bästa för att göra ett bra lopp. Som äldst i M40-44 och med mina normala begränsningar i åtanke kommer inte ens ett perfekt lopp i Kalmar ge mig en biljett till Kona. Så mitt perfekta lopp sparar jag nog helst till Chattanooga nästa år (mer om det senare).

Så vad tror jag om Kalmar då, nu så här lite senare än mina förra positiva tankar? Simningen har väl kanske artat sig lite de senaste veckorna och känner mig lite mer komfortabel. Kommer nog att försöka ställa mig hyfsat långt fram i typ 1:05-1:10-fållan och sen hoppas på att komma in i ett bra flyt och runt 1:10. Cyklingen fortsätter kännas positiv och jag kommer att sikta på drygt 200W i snitt vilket enligt Best Bike Split bör ge mig en tid på nedåt 5 timmar (med nuvarande väderleksprognos). Löpningen är ju den okända faktorn. Jag har nu sprungit 60 minuter utan problem och med bra IM-fart och låg puls. Om benen känns bra efter cyklingen kommer jag i alla fall att ge mig ut i ett 5:10-tempo och så får vi se hur långt det funkar. Växlingarna i Kalmar är snabba eftersom växlingsområdet är kompakt och transportsträckorna minimala. Tror att det är rimligt att tro på runt 6 minuter sammanlagt.

Håller planen ovan så kommer jag in under 10 timmar och det skulle ju verkligen vara en dröm. Speciellt med tanke på hur den den här skitsäsongen sett ut hittills.

På torsdag morgon bär det av till Kalmar!

Målgång uppför är alltid lika kul...

Tuesday, August 1, 2017

Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.
Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.
Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...