Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.

Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.

Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...