Wednesday, April 30, 2014

Challenge Fuerteventura 2014 RR – eller en historia om en väldigt bra dag

Kör du många tävlingar får du ju efter ett tag en ganska bra känsla för om du gjort en bra eller dålig tävling. Och då syftar jag inte i första hand på plats i resultatlistan eller sluttid, utan snarare på känslan och tankarna efteråt; tog jag ut mig tillräckligt, disponerade jag loppet korrekt, hur många saker hade jag kunnat göra annorlunda, etc. En bra placering behöver ju inte innebära en bra känsla och vice versa. I lördags hade jag en tävling där det mesta klaffade. Tidigare skulle jag nog ha rankat Cykelvasan 2012 som min bäst genomförda tävling, men från och med nu är det Challenge Fuerteventura 2014 som innehar den titeln. Väldigt många bitar föll på plats.

Pre-race
Träningen har funkat bra den senaste tiden och gått mer eller mindre enligt plan. Uppladdningen inför CFTV bestod av de sedvanliga brickpassen i tävlingsfart, men den skillnaden att löpningen gick mellan 10-20 sekunder snabbare per km än tänkt tävlingsfart. Men det var ganska medvetet eftersom löpningen hemma var platt och löpningen på tävlingen var allt annat än platt. Under dagarna på Fuerteventura innan tävlingen värmde jag upp med en genomkörare av cykelbanan, provsimning av den nya simbanan och ganska mycket sömn. Och givetvis nutella. Sen helt vanliga förberedelser med cykelincheckning, spansk organisation (isf race briefing på knagglig engelska fick vi en halv genomgång på knagglig tyska och en hel på spanska, och givetvis med felaktiga bilder från förra året på växlingsområdet) och de sedvanliga småkrämporna och funderingarna på om jag verkligen förberett mig på bästa sätt och fått med mig allt. Jesper med familj var givetvis på plats och jag tror att Jesper var ganska segerviss.

Slutligen uppstigning kl 5 på tävlingsdagen, frukost på hotellet, inlämning av BIKE och RUN bag, påfyllning av flaskor och luft i däcken, stilla kontemplerande, insmörjning av solkräm och bodyglide, väckning av fru och dotter, påkrängande av våtdräkt, några simtag i vattnet och sen var det bara att köra.

Mattias Spaceman tar en selfie under test av cykelbanan.
Jesper med sin patenterade "starke man"-pose

Tävlingsmorgon
SWIM [40:34]
Proffsen startade 5 minuter före oss vanliga dödliga. Sen blev vi insläppta i startfållan och i samma ögonblick som startern sa: ”1 minute to start” blåstes det i ett horn och starten gick. Spanien… Kom iväg okej. Det var trångt, men inte allt för farligt och numera känner jag mig ju normalt sett helt komfortabel. Simmande på i en kontrollerade takt och tycker nog att jag träffar bojarna hyfsat bra. Längst ute på varvet är det bara att konstatera att det går en del vågor; stora dyningar som tydligen skapade en hel del skakiga ben och yrsel vid växlingen. Inget som jag kände av i alla fall.

När vi ska ut på andra varvet känner jag att jag får en kick på klockan som förmodligen träffar LAP-knappen och får den att tro att jag är i växlingsläge. Klart irriterande. Hinner då också se att den redan tickat över 20 minuter och förstår då att det inte kommer att bli någon rekordtid på simningen. Men det oroar mig inte alls just då. Simmomentet i triathlon är liksom något som jag bara ska ta mig igenom på ett någorlunda vettigt sätt. Det är först på cykeln som tävlingen börjar på riktigt. Crawlar mig igenom andra varvet och kommer upp på 40:34. Har väl kanske ett 30-tal efter mig i fältet. 2 minuter bättre än förra året och 2:30 sämre än tänkta 38 minuter. Fattar fortfarande inte riktigt varför det går så pass mycket långsammare i öppet vatten än i poolen.

Far och dotter innan start
PRO-starten - klart laddat

Jag på väg upp ur vattnet - inte sist i alla fall.
T1 [5:48]
Som jag skrivit tidigare, det är en lång löpning från vattnet till växlingsområdet. Närmare 700m uppför med våtdräkt och simmarben är inte att leka med. Får ändå igång benen på ett bra sätt kommer igenom T1 hyfsat snabbt. Ser många som krånglar och tar bra tid på sig. Jag konstaterar att mitt plåster på skavsåret på hälen fortfarande sitter kvar och bestämmer mig därför för att skippa strumporna i skorna. Precis när jag ska hoppa upp på cykeln utanför BIKE OUT blir jag tvungen att tvärnita eftersom en spanjor står stilla på sin cykel och fixar med sina skospännen. Pucko! Blir så där lagom irriterad och får en adrenalinkick som räcker uppför hela första backen.

BIKE [2:42:27]
Under testvarvet av banan samt under andra turer innan CFTV konstaterade jag att det blåste betydligt mer än vad jag varit med om innan (eller i alla fall reflekterat över). I år skulle jag ju köra med 55mm höga hjul isf lågprofil som jag körde med förra året, och det kändes en hel del när det gällde vindfånget. Under träningsvarvet låg vinden mer från nordost än nord och det gav en rejäl sidvind under de sista snabba 3 milen. En ganska byig sådan dessutom. Att få kast med hojen i 60 km/h nedför när en långtradare passerar är inte helt bekvämt. Dessutom gör den osäkerheten att jag inte heller låg i tempoställningen så ofta som jag borde och tappade sålunda fart och tid. Under tävlingsdagen var dock vinden lite snällare och lite mer från nord vilket faktiskt gör en rejäl skillnad i slutändan. Skulle nog vilja påstå att det var identiska vindförhållanden jämfört med förra året.

Fördelen med att ligga långt bak på simningen är att det finns många ute på banan att köra om på cyklingen. Jag plockade i slutändan runt 100 placeringar på cyklingen och blev inte omkörd av en endaste en. Började redan i första backen med att plocka 3 placeringar och kände att jag nog hade benen med mig idag. Får ytterligare ett kvitto på det när jag efter ca 6 km svänger vänster rakt in i motvinden och där med lätthet kunde ligga och trycka i 35 km/h. Vid vändningen upp mot Tesejerague skymtade jag Jesper som då var på väg i motsatt riktning. Helt enligt plan hade han nog simmat runt 8-9 minuter snabbare än jag. Misstänkte att vi skulle cykla ganska jämt och att min chans skulle vara att ta det hela på löpningen.

Efter ca 30 km kommer den första riktigt utmanande stigningen med en rejäl knäpp på 13-14% i början. En av fördelarna med att ha cyklat banan så pass nära inpå är ju då att jag har full koll på vad som komma skall. Vet att det är tungt första 500m, men att det sedan planar ut lite och att jag då kan lägga krutet på att ligga jämt under de återstående 2km av stigningen. Sen bar det av i en rejäl utförskörning och eftersom vinden var lite snällare vågade jag ligga på riktigt bra utför. Överlag vågade jag ligga på riktigt bra utför under hela loppet utan att känna mig osäker. Försökte hålla igång pedalerna hela tiden, ligga i tempoställning och nyttja farten från nedförskörningen när det blev platt eller uppför. Såg en hel del exempel på andra som inte gjorde så och konstaterade att man tappar rejält med fart då.

FLYTTA på dig!
Efter den utförskörningen var det dags för dagens jobbigaste parti med knappt 8 km stigning mot utkikspunkten Chilegua. Inte mer än knappt 5 % i snittlutning, men motvind, slakmota och en pannbensstigning eftersom du i princip ser hela klättringen. Även här var jag bra mentalt förberedd eftersom jag hade väldigt bra koll på hur pass långt det var och hur jag skulle förhålla mig till stigningen. Stretade på bra och höll en jämn och fin fart. Tyvärr är det inte slut där, utan det är en hel del upp och ner innan man kommer till km 65 mellan Pajara och Tuineje. Efter det är det mer eller mindre bara att rulla de sista 25 km ner till Playitas och växlingen. Snittade 43 km/h under det partiet. Uppför sista backen innan växlingen såg och hejade jag på Jesper. Han låg nu ca 1,5 km löpning, 1 km cykling och en T2:a framför mig, runt 10 minuter fortfarande alltså. Insåg att det skulle bli svårt (men inte omöjligt) att ta in. Sjukt nöjd när jag insåg att jag krossat förra årets tid på cyklingen med nästan 15 minuter.

Kort avslutning angånde cyklingen. Jag har som vana att alltid säga typ ”heja XX, bra kört” eller något liknande när jag kör om någon som jag känner igen. Eller om det är en svensk när jag är utomlands (nationalitet står oftast på nummerlappen). Så mellan Pajara och Tuineje, när jag cyklar förbi en ”Emma” gör jag just det. Direkt efteråt inser jag att det ju måste vara Emma Graaf. Och om jag cyklar om henne finns det ju en viss risk att hon är allt annat än nöjd och kanske inte så pigg på att hörs glättiga hejarop. Så om du läser det här Emma och om du blev sur, förlåt! En annan aspekt av det hela var ju att det gav mig själv en liten kick. För även om Emma förmodligen inte hade sin bästa dag, så cyklade jag trots att förbi en proffs-tjej som knäckt IM-distansen under 10 timmar och är Svensk mästarinna.

T2 [1:42]
Hyfsat snabbt. Inga speciella krusiduller. Skippade strumporna eftersom skavsåret på hälen verkade fungera fortfarande. Ut på pigga ben.

RUN [1:38:16]
Så dags att kröna dagen. En grym cykeltid ä ju liksom inte alls värd något om du inte kan följa upp det med en vettig löptid efteråt. Det fina med triathlon alltså. Mina ben kändes bra och planen för dagen var 4:30-tempo i snitt och en 1:35-avslutning. Benen sätts på prov direkt då ca 50 m höjdmeter på en kilometer ska passeras. Jag hakar på fjolårsvinnaren Jens Toft (som är på väg ut på sitt sista varv) i ett 4:30-tempo uppför backen. Väl uppe på krönet försvinner han dock, men mina ben har definitivt kommit igång. Bort till första vändningen i Gran Tarajal går allt som smort. Strax innan vändningen träffar jag på Jesper i motsatt riktning (har alltså tagit en hel del på honom). Hans löpning ser inte så bra ut och jag uppfattar något om ”havererad mage”. Efter vändningen och löpning tillbaka till cykelbanan längst vägen till Playitas har jag 3 ganska jobbiga kilometrar i motvind och uppför. Väl uppe på krönet igen är det dock bara att trampa på ner till Playitas och första rundan runt resorten.

Börjar faktiskt bli riktigt nöjd med mitt löpsteg - här på väg ut på första varvet.
Vid vårt hotell är givetvis min fantastiska hejarklack samlad. Anna, Valencia, Anne och Gustaf hejar mycket entusiastiskt och sin vana trogen får Anna givetvis med sig hela den samlade publiken. Otroligt uppmuntrande och jag tror nog att mitt löpsteg lyfter sig flera nivåer av det. Får då även redan på att jag nu inte alls är långt bakom Jesper och längst strandpromenaden ser jag honom. Tittar nu även ner på min klocka och konstaterar att jag faktiskt har en riktigt bra tid på gång. Inte sub-5, men väl sub-5:10 om jag håller ihop den sista milen.

På väg ut på sista varvet springer jag om Jesper. Jag beklagar den havererade magen men säger åt honom att hålla ihop och komma in på en vass tid ändå (särskilt med tanke på förutsättningarna). Sen börjar den sista kampen. Uppför backen näst sista gången känner jag en antydan till kramp på insida lår, men den släpper direkt när jag får börja springa utför. Sen går det lätt i medvinden och bort till vändningen (inte i Gran Tarajal nu, utan tidigare). Bara 4 km kvar. Ca 500 m efter vändningen, i motvinden uppför, känner jag den begynnande krampen igen. Väljer att gå några meter för att den inte ska få en chans att starta helt. Tar det sen ganska lugnt uppför backen sista gången. Väl uppe på krönet känner jag hur det hugger till igen. Men med 2 km nedför kvar sitter jag säkert. Börjar rulla på i bra fart nedför backen med en begynnande känsla av eufori. Tittar en sista gång på klockan och inser att jag kommer att komma in under 5:10. Passerar min hejarklack för sista gången; dottern springer med i sina flip-flops och ropar ”vad du är bra pappa!”. Det går fort och efter 5:08:47 passerar jag in under målportalen.

Tillbaka för lite poserande i målportalen - tiden som visas är PRO-
startfältets tid, dvs. 5 min tidigare än min starttid 
En glädjestrålande sak, och en med ont i magen.
Pop-frisyr
Post-race
Vilken jäkla kick! Direkt efter målgång får jag en medalj och liten blombukett. Blommorna vet jag inte riktigt varför, alla fick inte men det var väldigt tydligt att jag skulle ha. Kanske var det till de första i varje ålderskategori, eller så var det för att jag såg så glad ut. För det var jag. Den uteblivna känslostormen från Frankfurt kom lite nu istället. Hade det inte varit för solglasögonen och det faktum att jag var alldeles löddrig av svett hade det nog gått att notera en liten tår i mitt öga. Jesper kommer in några minuter efter mig och är just då inte helt nöjd med dagen. Fast trots sina magproblem har han ju hållit ihop det väldigt bra och även han knäckt sin tid från förra året. På Fuerteventura är jag dock fortfarande obesegrad.

Under efterföljande fotografering, kramkalas, gratulationer, stressdrickande av cola och omplåstrande av lätt blödande skavsår sjönk det sakta in; jag hade totalt krossat min förra tid på loppet och dessutom överträffat mina högt satta mål. 24 minuter bättre än förra året; 2 minuter på simningen, 13 minuter på cyklingen och 9 minuter på löpningen. Hyfsat kvitto på att träningen fungerat och att jag lyckats med formtoppningen alltså. Att löpningen borde kunna gå snabbare känns helt naturligt, men att cyklingen skulle vara så pass mycket starkare hade jag inte räknat med. 5:08 räckte till en 7:e plats i H40-44, 60:e plats bland herrar totalt och 33:e plats bland herrar om vi räknar bort proffsen. 216 startande och 194 i mål.

Tidsförbättringen i sig är en källa till glädje. En annan är att jag inte är allt för långt efter t.ex. Mikael Nelker som vinner H35-39 på 4:51. Och han har gjort 9:31 i Kalmar och varit på Hawaii. Så det kanske kan bli folk av mig också. Ser verkligen fram emot halvan i Halmstad nu; simning nedströms, platt cykling och platt löpning. Borde kunna gå riktigt snabbt där!

Så tack Fuerteventura för ett all-time-high. Tävlingssäsongen kunde inte ha startat bättre.

Posering med frun...
...posering med medalj...
...och posering med dagens vapen.

Saturday, April 26, 2014

Pre-race

Nutella, vitt bröd och andra nyttigheter. Maneterna borta och ett skavsår på vänster häl (jäkla Bont-skor) som kommer att smärta idag. Kanske mindre blåst idag. Kommer att bli kul det här. Om 2 timmar kör vi!






- Posted using BlogPress from my iPhone

Sunday, April 20, 2014

Snart dags för tävling på Fuerteventura (uppsnack)

Japp, snart är det ju dags för Challenge Fuerteventura igen. Förra året gick det på 5:32 och förhoppningsvis borde det väl gå snabbare i år. Men frågan är hur snabbt; både hur snabbt det borde kunna gå och hur snabbt det i realiteten går. Körde sista fart/brickpasset idag och känslan är ju faktiskt klart positiv. Jag skrev ju en statusrapport inför förra året och skulle jag göra en idag skulle den nog se ganska likvärdig ut. Bortsett från att jag känner mig ännu lite mer säker på simningen, hyfsat säker på cyklingen och väldigt nöjd med löpningen. Men vad borde det då innebära i tid?

Simningen gick förra året på 42:32 - inte lysande snabbt men för mig ett enormt genombrott i min mediokra simning. Diskbråcket har gjort att jag inte gjort de framsteg som jag hoppats på hittills i år. Men lite snabbare borde det kunna gå, så vi säger 2:00-tempo rakt över och 38 minuter.

Cyklingen gick på 2:56 och var väldigt mycket långsammare än vad jag hade räknat med. Å andra sidan hade jag gravt underskattat banans höjdmeter. Känner mig dock ganska komfortabel med cykling och med genomförd vinterträning så jag tror att jag kan putsa en del. Vi hugger till med bra vindar, starka ben och 2:45.

Löpningen blev ju alldeles för stum förra året. Hade stora förhoppningar men landade på halvmediokra 1:48 på en förvisso inte helt trivial bana. Men jag är väldigt mycket snabbare och löpstarkare i år så jag hugger till med 4:30-tempo och 1:35.

Växlingarna gick på 7 minuter sammanlagt och där tror jag inte att det finns så mycket tid att kapa. Lägger jag då samman alla tider blir det 5:05. Och så lägger vi på "jävlas"-faktorn på 5 minuter så bli det 5:10. Det är en tid som jag skulle vara grymt nöjd med. Under 5 timmar ska jag ju någon gång, men det är inte på Fuerteventura som jag kommer att göra det, banan är alldeles för tuff för det. Så 5:10 som måltid och 5:20 som skamgräns säger vi.... (kommer säkert att få ångra det där sista).

Nu kör vi!

Monday, April 14, 2014

Öppet brev till Joel Dahlberg, SvD

Bäste Joel,

"När jag läser om Klarnas framfart bland kunderna hittar jag likheter med dessa Mamils som under sommarhalvåret gör storstädernas cykelvägar osäkra.

I deras cykelhjärnor är det alltid tävling och den som står i vägen får skylla sig själv. Så fortsätter det tills de en dag cyklar rätt in i en buss och inser att de kanske borde ta större hänsyn till omgivningen."

Så skriver du i din artikel "Klarna är ute och cyklar i för högt tempo" i fredagens SvD. Och du tycker uppenbarligen att det är en alldeles utmärkt och legitim liknelse eftersom du, när någon som kanske inte riktigt är av samma uppfattning påpekar detta i en kommentar, då svarar:

"Jag tycker det verkar som inställningen "Jag ska fram och jag tar mig den rätten vad du än säger" sprider sig till olika delar av samhället. Förändringen är väl särskilt tydlig på cykelbanorna eftersom allmänheten här, till skillnad från verksamhet i ett privat företag, kan se det med egna ögon."

Jag har lite andra tips till dig på bra liknelser som du kan använda i kommande texter. Om du t.ex. ska berätta om ett gnidigt företag kan du kanske illustrera det med "kroktnästa och giriga judar"? Eller om ett företag döljer något kanske formuleringen "likt terroristaraber som döljer bomber i skorna, döljer också XX...". Och för att inte tala om romer, eller zigenare heter det ju, dessa kan du ju använda på många olika sätt om du ska berätta om tjuvaktighet, dumhet och mycket annat.

Hör av dig om du vill ha lite andra fräscha tips.

"Fast vänta nu", säger du. "Det du nämner är ju bara fördomar. Det här jag skriver om cyklisterna är ju sant.". Nej Joel, det är ju inte det. Du som pysslar med media borde ju vet hur det fungerar. Hur lätt något blir en sanning, som gäller alla, när till och med etablerade journalister börjar använda det. Av sättet du uttrycker dig på tolkar jag det som att du inte cyklar själv, så du har ingen aning om hur det fungerar där ute. Fast du har säkert läst på någon blogg, läst någon annan artikel eller snappat upp något FB-inlägg någonstans om alla dessa fartblinda och galna män med "snabba" cyklar som iförda spandex bränner på i 50 knyck (minst) på trottoarerna och skriker och gormar, samtidigt som kvinnor, barn och journalister får slänga sig åt sidan för att inte bli lemlästade. För så är det ju! Det har man ju sett.

Eller inte.

Wednesday, April 9, 2014

Uppdaterad tävlingskalender

I brist på annat att göra (obs, ironi) har jag uppdaterat årets tävlingskalender. Finns väl några saker att notera:

  • Har skippat Amfibiemannen. Den ligger liksom helt fel i tiden och att spika den i kalendern göra att det inte går och vara så spontan i semesterperioden. Min förköpsrätt á 200 kr gick väl åt skogen då, men det är smällar man får ta.
  • Har bestämt mig för att köra Västerås Triathlon istället för XTerra. Västerås har fått SM/RM-klass och det är väl egentligen lite mer min kopp av te än teknisk MTB i Hellas. Dessutom går det en barn-tävling i Västerås dagen innan som borde intressera Valencia.
  • LidaCX - grusvägs-CX i Lida med ett gäng från CK CX. Potentiellt årets roligaste tävling.
  • Knivsta Duathlon verkar vara en kul grej. SM/RM på duathlon och det skadar väl aldrig att köra lite tävling på riktigt. Kan vara intressant att se om man har något att göra i H40.
  • Sen har jag ju lovat familjen att kompensera för att det inte blir någon Cykelvasa i år (krockar ju med Kalmar). Engelbrektsturen skulle kunna vara ett alternativ, men jag vet inte riktigt om Valencia är redo för 37 km lite tuffare terräng ännu. Får väl se om jag hittar något annat.
  • Challenge Paguera-Mallorca är väl det stora tillskottet. En halva på Mallorca i mitten på oktober, som dessutom råkar vara ETU:s Europamästerskap på distansens. Egentligen är det väl inte helt optimalt att köra en tävling så pass sent på säsongen, eller egentligen när säsongen är över. Men när Jesper föreslog tävlingen kändes det väldigt rätt att tacka ja. Carl W var inte heller sen att haka på och då är det ju bara att planera en semestervecka på Mallorca i oktober. Några veckors vila efter det så blir det väl iofs alldeles utmärkt att dra igång satsningen mot IM Nice 2015 efter det.

Thursday, April 3, 2014

I vetenskapens tjänst igen

Jag hakade på en studie på GIH. Igen. Förra gången blev ju ett av resultaten att jag slutade snusa och det måste ju ses som positivt. Jag förväntade mig kanske inte samma framsteg den här gången, men väl en kul grej att pröva på. Och givetvis ställer jag ju upp när vetenskapen kallar.

Den här gången syftade studien till att undersöka klossplaceringens påverkan på muskelaktivering och styrka. Typ. Det finns säkert finare termer för det hela, men jag håller mig till lekmannatermerna. En viktig del i bikefit, korrekt inställning av cykeln, är placeringen av klossarna på på cykelskorna. Alltså om jag har trampan långt fram eller längre bak. Alla ni som har lite kunskap i mekanik inser ju att kraftöverföringen mellan ben och trampa (cykel) kan påverkas en del av den. Nu är det självklart bara en del av det hela; det finns mängder av andra faktorer som påverkar. Men det GIH vill göra här är att så gott det går isolera just klossplaceringen och dessutom undersöka den i kontexten triathlon. Att få ut maximal kraft till att cykla är en sak. Men om det är triathlon som gäller vill jag ju faktiskt ha lite styrka och ork kvar till löpningen också. Så av den anledning var testerna utformade med cykling och löpning.

Daniel och (brasiliansk forskare som jag glömt namnet på) sätt på elektroder
Kalibrering framför rörelsekamerorna
Kortfattat gick det till på följande sätt: Jag började med att genomföra ett styrketest, fastspänd i en helvetesmaskin, där "vadstyrkan" mättes; pressa främre delen av foten framåt, samt dra den emot mig. Sen satte jag mig på testcykel och körde 20 minuter på jämn belastning och med fix kadens. I mitt fall låg belastningen på ca 20W över min FTP. Inte helt oävet alltså. Belastningarna skulle ligga ungefär så som jag skulle ha kört på en sprintdistans. Därefter växling och direkt upp på löpbandet för 15 minuters löpning. Samma tanke gällande tempo där (4:09 min/km och 1% lutning för min del). Sen direkt till helvetesmaskinen för ytterligare ett styrketest. Ca 40 minuter väldigt högintensivt alltså. Och lite uppvärmning på det så landade vi på en knapp timme.

Sen tillkom en timme med att koppla på alla kablar, elektroder och andra manicker förstås. Dels hade jag elektroder på tibialis, gastrocnemius och soleus. Och en herrans massa kablar från elektroderna till en kontrolldosa. Testet kördes dessutom i rörelselabbet, så jag hade ett gäng små reflekterande kulor på mig vars positioner spelades in av sensorer för att på så sätt rekonstruera mitt rörelsemönster. Till det ena tillfället hade jag dessutom några specialklossar påskruvade på skorna för att kunna testa en klossposition väldigt långt bak på skon (som man skulle varit tvungen att borra extra hål i skon för att få till annars). Och så ska man tänka på att alla dessa saker måste sitta fast ordentligt i cykling och löpning och dessutom inte ramlar av vid växlingen. Eller av svett. Då krävs det tejp. I stora mängder.

Så här snygg skulle även du vara efter 20 min på typ 300W.
Fokuserad löpning. Notera även mattan bakom. Utifall att det inte skulle gå så bra.
Tyvärr var det nu just det som hände vid första testtillfället. Under löpningen lossnade en sladd som drogs ur en elektrod och därmed försvann en mängd data. Dessutom ramlade ett gäng reflexkulor av. Så av den anledningen var jag snäll nog att ställa upp vid ytterligare ett tillfälle för att köra första testomgången igen. Grundtanken var alltså att köra vid två tillfällen med kort tid mellan (1 vecka); en gång med vanlig klossposition (dvs. den som jag normalt kör med) och en gång med en betydligt längre bak. I mitt fall nästan 7 cm längre bak, vilket initialt kändes extremt konstigt. Men jag tog mig alltså dit ytterligare en gång och körde sålunda 3 gånger.

Helvetesmaskinen - ligger och pressar (det kanske syns), ivrigt påhejad av brasilianaren.
Just den här delen av studien är dock egentligen inte den "riktiga". Daniel J genomför en mindre studie nu för att testa metoden och som del av sin magisteruppsats. Framöver kommer en större studie genomföras som jag förstått det. Ska dock bli intressant att se resultat från denna och om det är värt att borra lite nya skorna. Och så är det alltid lite kul att faktiskt göra sådana här saker; att få känna sig lite stark och för en gångs skull få lite cred för mitt löpsteg. Och andra och tredje gången fick jag en kanelbulle som belöning. Den utlovade blåbärsbullen har jag innestående, det har Daniel lovat.